Idag har jag jag tillbringat några timmar tillsammans med goda vänner i Västerås. Vi åt middag tillsammans på en restaurang som serverade god mat, ja, mycket gott och vällagat.
Sedan promenerade vi tillsammans, loggade ett par cacher, tittade in i en liten bod med härlig doft, tittade in i domkyrkan och även vandrade på en av de äldsta gatorna i sta´n, misstänker jag. Vid kyrkbacken, närmare bestämt.
Nu ska jag strax ägna mig åt litet historiestudier, måste sköta min distanskurs…
Jag längtar till våren.
Sjukvårdens sekretess och hur den sköts diskuteras mycket just nu relaterat till TV-sändningar som har gjorts. Nu har jag inte sett dessa program, men har åsikter ändå.
Jag tror att det finns ett intresse från allmänheten att få insyn i hur sjukvården fungerar precis som det gör för polisens arbete, skolans arbete m.fl yrkesgrupper. Sjukvården är finansierade av oss alla, så viss insyn i hur det går till kan vara försvarbart.
Sjukvården är belagd med sekretess. Dit ska människor kunna vända sig med förtroende att inget som de själva inte godkänt får komma ut. Om jag som inlagd inte vill att mina barn eller min äkta make (om jag hade någon) inte ska få veta hur sjuk jag är eller något annat. Ja, då är det min vilja som gäller. Likaså om myndiga ungdomar inte vill att föräldrar ska få veta något så är det den unges vilja som styr att information ej ges. Inte ens polisen har någon självklar rättighet till att få veta om någon är inlagd på sjukhuset. Det är endast om patienten misstänks för något brott som kan ge två års fängelse eller längre, då får vården ge polisen upplysningar om personen finns på avdelningen eller ej.
Jag har sett serien om de norska barnmorskornas arbete och tyckt det varit intressant, men i dessa program är jag ganska övertygad om att mammorna har gett tillstånd till TV-teamet och sändningarna.
Att TV-team filmar i akutlägen kan inte anses moraliskt riktigt, att sända det i TV utan den enskildes medgivande är brottsligt, jag kan inte se det på något annat sätt. Det ska bli mycket intressant att följa det rättsliga förfarandet i anmälningar som nu gjorts mot landstingen… all sanning har säkert inte kommit fram. Kanske är artiklarna vinklade till sjukvårdens nackdel, kanske kommer det fram händelser som är allt mer hårresande än de media redan presenterat.
Sedan smyger sig tankar in i mitt huvud om – hur många privatpersoner är det som filmar olyckor, räddningsarbete, polisingripande osv…. Var går gränsen där? Den tekniska utvecklingen i vårt samhälle går fort och är inte helt enkelt att hantera alltid.
Snart är det så här grönt utomhus igen… 🙂
Löneskillnaderna ökar mellan de som tjänar mycket och de som tjänar litet.
De som är arbetslösa eller sjukskrivna får sämre och sämre förhållanden.
Är det någon som är förvånad över att livslängden ökar mer och mer mellan de som har mycket och de som har litet? Det har alltid funnits en ojämlikhet i livslängd mellan de med lång utbildning och de med kort utbildning, Sverige har i det här avseendet varit det mest jämlika landet under lång tid. Men i artikeln kan man läsa att under de senaste 30-40 åren så ökar skillnaderna alltmer även i vårt land.
Självklart måste vi sträva efter bättre förhållanden för alla och mot större och större jämlikhet.
Frågan är hur långt vi kan nå. Bakom de här siffrorna finns det mycket att fundera över. Barnadödligheten har gått ned, sjukvården kan rädda alltfler från tidig död, men allt går inte bota, trots det blir människor med diverse diagnoser äldre än de skulle blivit för några decennier sedan.
En del människor lever ett destruktivt liv och utsätter sig därmed för fler risker för olyckor och för tidig död. Arbetslösheten ökar och det för sannolikt med sig att många börjar leva ett mer och mer osunt liv. Den ökande arbetslösheten tror jag är roten bakom mycket. Att folk får komma med som en kugge i samhället är viktigt för självförtroendet och känslan av att vara behövd.
Alltfler unga mår psykiskt dåligt och om jag minns rätt så ökar inte antal självmord i Sverige, men de som begår självmord blir allt yngre. Ja, det finns mycket att fundera på både om VAD som händer i vårt samhälle som HUR vi ska kunna styra om mot en sundare samhällsutveckling. För inte tycker jag det är sunt att klyftorna mellan människors livsvillkor ökar i vårt land.
Ola Gefvert, psykiatrikern i fallet Nora fick sparken från Uppsala och ska inte ha kontakt med patienter på de kliniker han fortfarande leder.
Ett helt riktigt beslut, om ni frågar mig. Jag blev mycket förvånad och upprörd när jag hörde dokumentären om hur han bemötte Nora, en tjej som tidigare utsatts för grova kränkningar av Göran Lindberg. Det bemötandet är inget jag känner igen från min tid inom psykiatrin.
Psykiatrin behöver inte Ola Gefvert och framförallt så är patienterna värda något helt annat när de söker vård.
Dagarna går, men nya inlägg i bloggen är det glest med…
Ska berätta litet vad jag gjort på ledig tid, för jag har varit ledig både lördag, söndag och idag, tisdag. Nu är det slut på ledig tid och mycket jobb framöver förutom när jag reser hem till Jönköping. I fredags kväll träffades jag och två kvinnor hemma hos den ena av dem. Vi ses inte så ofta, desto roligare när det händer. God mat och god dryck och många glada skratt blev det, blandat med litet allvarhetsprat också.
Söndag em/kväll träffades vi åter och begav oss till en träff ingen av oss egentligen visste vad det handlade om. Det var litet i stil av homeparty och det var Aloe Vera-produkter som förevisades och talades gott om. Den kvällen dokumenterade Kerstin så bra så jag länkar till hennes sida. Den där drycken, den smakar inte riktigt så illa som mitt minspel antyder, det går ju att spela litet också… Liiitet teaterapa har jag i mig… eller!??
Igår loggade jag min första cache i Västerås, den hobbyn ligger lågt så här års. Den känns mycket mer inspirerande när våren är i antågande litet mer på allvar.
Idag har jag promenerat i centrum, besökte stadsbiblioteket. Stort, men ganska svårt att orientera sig i när man kommer som ny. Ja, det tyckte i alla fall jag. Men jag hittade hyllan med svensk historia när jag vandrat in och ut ur flera rum… I ett av utrymmena så fanns det mycket ungdomar som satt och läste, några av dem tittade litet undrande på mig…. Jag kollade litet närmare på hyllorna där och det var böcker på diverse olika språk. Inte något för mig med andra ord, jag håller mig helst till svenskan, engelska går väl också i värsta fall…
Nu är det dags att börja arbeta igen och dra ihop litet pengar… Sådana behövs ibland, som bekant!
Igår kväll träffade jag goda vänner och idag skulle jag promenera ned till centrum och lära känna sta´n litet mer.
Vaknade tidigt men tänkte jag väntar tills mitt på dagen innan jag ger mig iväg, jag visste att det skulle vara kallt. Klädde mig varmt, solen sken vackert på den vita snön men vad hjälpte det!? När jag vandrat en kort sträcka så bestämde jag mig för att det blir ingen centrumpromenad utan endast en kort runda. Handlade litet innan jag gick hem och drack kaffe. Ni ser ovan på bilden vad jag snaskade i mig till kaffet. Nu har jag sovit middag, för jag var trött efter gårdagen och nu ska jag koka litet potatissoppa, varmt och gott för magen.
Det var kallt om näsan idag
Idag funderar jag på varför bemanningsföretagens personal i regel bor bättre i Norge än i Sverige!
I Norge har jag alltid ett eget rum, plus gemensamma ytor, bad, kök och vardagsrum. Här har jag eget sovrum och delad toalett och kök – men i vardagsrummet bor en annan. Visst är jag också i vardagsrummet, men redan första kvällen när jag ville sitta och se på TV, ledig dagen efter, ja, då var hon skittrött och skulle sova. Alltså måste jag sova när hon ville… nåja, jag kan vara vaken på eget rum, men där är inte lyset tillräckligt bra för att läsa. Dessutom är det endast till mitt rum som det finns dörrar att stänga varför jag inte kan sitta i köket heller.
Nu är det inte min lägenhetskompis jag är irriterad på, hon har ännu sämre villkor än vad jag har, hon har inget helt eget att dra sig tillbaka till. Jag som kom en vecka innan hon anlände till Västerås valde var jag skulle sova…. nja, det gjorde jag inte då jag fått fixa hennes säng. Den hade endast tre ben… 🙂
Tre månader är lång tid att leva så här, det ska gå, men det är egentligen sämre än jag jag kan acceptera. Risken finns att bemanningsföretaget mister sin personal, i vart fall för längre uppdrag.
Från det ena till det andra – i dag snöar det i Västerås!
