Här i Harstad har det regnat sedan förra helgen medan solen har strålat över smålänningarna som håller sig på hemmaplan… 🙂
Nu ska vi dock få väderomslag, kallare och snö i stället för regn. Jag kan tycka att vi har snö så det räcker…. och risk för glashalka när allt det blöta fryser! Gäller att hålla mig på benen, broddarna är guld värda i sådant väglag…
Ibland blir jag så trött på det sätt vi lever. Ja, jag menar med tanke på miljöförstöring och att ta för oss av jordens resurser.
Vi flyger kors och tvärs över jorden, eventuell energikompensation är en piss i havet om uttrycket tillåts. Vi köper prylar som vi både behöver, men många gånger helt onödiga prylar. Har vi blivit prylgalna? Producenterna tillverkar nya prylar som många av oss bara måste testa. Varför behöver vi 10-15 st olika tvålsorter, rissorter osv…? Vi köper vatten på flaska trots att vi har ett väldigt bra dricksvatten i våra kranar. Det senaste ”måste” är ångmaskin som städgrej? Blir den lika långvarig som bakmaskinerna blev? Sopbergen växer…
Ja, jag menar inte skuldbelägga någon . jag har mycket tid att tänka när jag vistas i främmande land. Kanske påverkade resan till Kenya mig mer än jag förstått. Att se deras fattigdom har nog gjort mig litet mer återhållsam. För inte är jag någon renlevnadsmänniska på något sätt. Jag vill ha min kaffesort, jag har både bil och flyger för att ta mig fram. Men visst lever vi som om jordens resurser är outsinliga!?
Hur tänker du i dessa frågor? Går det få oss att tänka om?
Idag fyller äldste sonen år.
Jag har snackat med honom i telefon och grattat den vägen. Men en hälsning även här också sitter väl inte helt fel. Vet inte ens om han kommer att se den.
För 31 år sedan låg jag alltså på BB i Jönköping och hade en liten, men naggande god nyföding. En omvälvande händese och en omvälvande känsla.
Jag har TV2 på istället, jag tittar inte, men fin musik. Vad gör jag då? Läser historia, bloggar, dricker kaffe och kollar igenom mina foton från Kenya.resan… 🙂 En behaglig lördagskväll…
Ibland kan små enkla ting fascinera mig, t.ex när jag läser att ”På många håll i Europa började en stor nyodlingstid omkring år 1000. Befolkningen ökade och spred sig alltmer över områden som tidigare inte varit uppodlade. Så var det även i vårt land, där bönderna från söder till norr gav sig inåt skogarna för att röja ny odlingsmark. Många ortsnamn på -rum och -ryd i Götaland som -rud och -red i Västsverige är kvarlevor av den nyodling som pågick under sen järnålder och tidig medeltid. Det gamla ordet ryd betyder just röjning i skog.”
I mina barndomstrakter finns både Göteryd, Pjätteryd, Markaryd, Tingsryd, ja säkert fler platser som slutar på ryd som jag inte kommer på just nu. Har dessa ortsnamn funnits på dessa små orter över 1000 år? Ja, varför inte…. men en hisnande tanke… Det satte igång hjärnkontoret på mig!
Citatet är hämtat ur ”Sverige – en social och ekonomisk historia” av Susanna Hedenborg och Mats Morell.
Hur noga är ni med att sätta ut citatkällan? Vad jag vet så måste man göra det?
Den svenska pensionsåldern diskuteras mer och mer. Hur ska den finansieras? Det verkar som om enda alternativet är att höja pensionsåldern med hänvisning till att vi lever allt längre. Det resonemanget är lätt att förstå, men är det det enda sättet? Vad finns det för för- och nackdelar med det systemet och finns det andra alternativ?
Jag tror vi är många som närmar oss pensionsåldern som känner som jag. Att takten i arbetslivet är för hög om vi ska arbeta fram tills vi fyller 67 eller för all del 69 år. Om arbetslivet ska förlängas måste man också anpassa arbetsplatserna efter det, i så fall kan jag tycka det är OK, med viss tvekan. Tycker trots allt att det är absurt så länge arbetslösheten ser ut som den gör! Vad finns det för för- och nackdelar med att höja pensionsåldern? En nackdel med att människor som är trötta på arbetslivet och helst vill lämna det blir en propp för yngre förmågor som inget högre önskar än att få komma in i arbetslivet. Det finns hög arbetslöshet, ja högre än någonsin under min livstid, och det är de yngre som slås ut. Är det billigare för samhället att en massa unga människor ska försörjas av andra än att de gamla trötta gör det? 🙂 Man kan fundera över om vi äldre är oumbärliga på arbetsmarknaden medan de yngre är onödiga!?
Är det möjligt att finansiera pensionerna på ett annat sätt? Jag vet inte, är för dåligt insatt… Men det brukar alltid finnas mer än ett sätt att lösa ett problem, det är bara att finna dem.
Jag tycker att det låter som om fler än jag som är 60+ har börjat nedräkningen inför pensionslivet. Om jag inte slutar att arbeta helt när den dagen infinner sig, så har jag i alla fall tänkt dra ned på arbetet betydligt…. kanske arbeta litet för att det är roligt. Vad vet jag hur jag känner den dagen. Många är dessutom de människor som lämnar arbetslivet långt innan 65-årsdagen på grund av att de inte orkar längre, eller som inte är önskvärda längre av sin arbetsgivare.
Det handlar om pengar, helt enkelt, och hur pensioner ska finansieras. Och om äldre människor ska kunna leva under någorlunda drägliga ekonomiska förhållanden. Det finns massor av pensionärer som lever ett mycket gott liv, vet inte riktigt vad de ska lägga pengarna på. Sedan finns det många som inte har råd att unna sig speciellt mycket, eller inget alls utöver det allra nödvändigaste. När man snackar om pensioner och pensionärer så måste man använda sig av ett brett seende… och inte bara se till de friskaste och de med hög pension. Det är ingen enhetlig grupp, lika litet som småbarnsföräldrar är det. Hela spektrat från rik till fattig finns i grupperna.
Det finns massor med artiklar på nätet just nu som gäller hur och när pensionsåldern ska se ut, Aftonbladets krönika kan ni läsa här.
När jag bor och lever på bortaplan ser jag mycket på TV, men än mer lyssnar jag på radion. Datorn är en underbar tingest som ger mig dessa möjligheter även när jag vistas i annat land.
Idag ramlade jag över ett radioprogram från Radio 4 Väst om och med en kvinna som heter Anne Murberger. Hon lever med bröstcancer och berättar i programmet om sin kamp mot sjukdomen, hur den påverkar henne och hennes omgivning. Ett intressant program i sig med en kvinna som verkar mycket stark, att både brottas med sin sjukdom och ställa upp i intervjuer för att ge allmänheten inblick i hur tufft livet kan vara. Allt detta strax efter en behandling som tar musten ur patienten vittnar om styrka, tycker jag.
Jag som arbetat inom vården, i olika funktioner, under drygt 20 år funderar vidare på det hon säger om att arga och ”besvärliga” personer får bättre vård än de tysta. Jag kan inte förneka att det är så, men visst är det bedrövligt! Vill du lyssna på programmet så finns det här.
Hon säger att hon som patient hela tiden måste ligga på, ringa och fråga om de har kollat upp det och det, alltså provsvar osv. Det känner jag inte igen, även om fel begås. Men inte att det är mer regel än undantag att patienten måste ligga på. Däremot kan nog ingen förneka att de tysta patienterna som bara finns där, tar emot vad de får och inte ifrågasätter, får sämre uppmärksamhet från vården. Hur cancersjukvården fungerar har jag inte någon kunskap om. Funderar dock på om det endast är de arga, ifrågasättande som erbjuds nya behandlingsmetoder osv!? Eller är det andra, medicinska kriterier som avgör det? Jag hoppas på det sistnämnda, förstås. Det som gladde mig i intervjun är att hon säger att det GÅR att påverka sin vård! Ja, så ska det förstås vara! Problemet är att inte alla har förmåga eller ork till det.
Hur som helst, det är bra med ilska, när den används i rätt sammanhang. Hur många sjuka orkar vara arga? Inte jag, jag blir den tysta som vill vara ifred, misstänker jag. I varje fall så fungerar jag så när det gäller banala sjukdomar som förkylningar med feber och annat vi alla drabbas av ibland.
När jag är ute och reser med flyg gör jag som många andra. Tillbringar litet tid i de små butikerna på flygplatserna. Det brukar åtminstone bli en liten runda, för övrigt äter jag, läser och tittar på folk… 🙂
När jag reste nu senast så var jag på jakt efter att titta efter en eau de cologne som heter Lady Million. En ny doft för mig som jag träffade på när jag arbetade natt senast i Drammen. En av patienterna använde sig av den och en natt fick jag och en kollega sniffa litet extra på den. Jag skrev upp namnet, för annars hade jag glömt det. Plockade upp min kalender på flygplatsen och visste vad jag ville ha – och fann den.
När den nu finns i min ägo så sniffar jag på den litet allt emellanåt. Har inte bestämt mig för om den är tillräckligt diskret för att använda på jobbet, men tror faktiskt det. Om jag inte tar för mycket och det gäller ju alla dofter.
Igår fick jag ett SMS från en av mina bästa vänner. Hon tyckte det verkade som om vi har sol varje dag här uppe – och så är det! Inte visste jag att det är norr om polcirkeln solen befinner sig så här års.
Min väninna ville dock att jag skulle sända solen till Jönköping och det ville jag förstås inte… 🙂
Hur har ni det i Sverige…. ser ni solen ibland?
I dagens Aftonbladet läser jag Fredrik Virtanens ledarkröknika som handlar om sjuksköterskans lönevillkor.
Det är så sant, det han skriver. Jag var fackligt aktiv under sjuksköterskestrejken på 1990-talet, och minns hur Vårdförbundet organiserade strejken – hela tiden utifrån att tredje man (patienterna) inte skulle drabbas på ett sätt som kunde skada dem. Vi är så oerhört lojala och tänjer oss så långt som vi bara kan för att patienterna ska få det de behöver. Nu tänker kanske någon att det där stämmer inte, en del har dåliga erfarenheter av vården. Ja, egna upplevelser kan ingen ta ifrån den enskilde, men om man funderar över vad som hänt kan det bero på just tidspress och stress i vården eller helt enkelt att ni mött någon vårdpersonal som borde ha ett annat yrke. Tyvärr, så finns det en del människor i svenska vården som är ganska uttröttade av sitt arbete, det går att dölja till viss gräns, men till sist blir omgivningen lidande. Trots allt så tror jag att de flesta människor som varit i kontakt med vården är nöjda med både vård och bemötande, dessa är dock inte lika intressanta att visa upp i media.
Jag leker med Virtanens tanke…. Jag tänker litet längre, tänk om varenda sjuksköterska går i strejk samtidigt. Den strejken skulle utan tvekan bli samhällsfarlig. Frågan är hur samhället skulle reagera. Inte skulle de kunna dra legitimationen från samtliga sjuksköterskor – vem skulle då ta hand om den medicinska behandlingen? Läkarna? Nja, de har sin profession, ställa diagnoser, operera osv men kan inte sjuksköterskans yrke. Undersköterskan då? Njae… de är superduktiga inom sitt gebit, men de har inte heller sjuksköterskans kompetens. Dessutom finns det väl inget överflöd av någon vårdkategori i landet. Hur skulle allmänheten reagera? Vad skulle politikerna göra?
Tanken på samhällets och politikens reaktion är onekligen kittlande…
Miatankar 