Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Fadderbarn

giraffer

Någon gång i slutet av 80-talet blev vi med ett fadderbarn i Kenya. Honom följde vi under många år, men när jag och mina söners pappa separerade så dog det ut. Min ekonomi var minst sagt knackig då något år innan jag fick ordning på det hela igen.

Under flera år har jag tänkt att jag ska anmäla intresse för ett nytt fadderbarn, men det har bara inte blivit av. Så när jag var ledig vid jul så tog jag tag i det hela och anmälde intresse. När jag så kommer hem från Västerås så ligger det ett kuvert från SOS Barnbyar med presentation av en flicka som fyller 13 år i sommar som nu räknas som mitt fadderbarn. Villkoren har dock förändrats mycket. Det är inte speciellt till henne pengarna går utan mer till hemmet där hon bor, alltså löner till personalen och till alla barnens välbefinnande. Den kenyanske killen och hans familj fick hela insatsen från mig, alltså julklapp och födelsedagspresent gick specifikt till dem. Jag förstår organisationens tanke med att ha ändrat reglerna, men inte känns det lika roligt att ge extra till jul o födelsedag… vet ju inte ens om hon får del av det. Huvudsaken är förstås att jag vet att pengarna gör nytta. Den kenyanske killen bodde alltså tillsammans med sin familj, pappan var ute långa perioder och vallade djuren, familjen var fattig. Ja, det är lätt att tänka sig in i deras förhållanden efter resan jag gjorde i Kenya, även om det inte var precis hans hemtrakter jag besökte.

Hursomhelst, mitt nya fadderbarn är en föräldralös tjej, hon har två systrar, som bor på samma barnhem som hon. Dit kom de någon gång under 2011. SOS Barnbyar skriver att de inte lämnar så mycket detaljer runt släktförhållanden, o.dyl med tanke på barnens integritet. Det tycker jag är sunt… om tjejen vill berätta kan hon göra det i brev till mig, om hon nu har lust att skriva. Jag misstänker dock att hennes föräldrar avlidit i Aids, då den sjukdomen är vanlig i hela Afrika, en väldigt stor procent bland de fattiga är drabbade. Den här tjejen bor i Leshoto. Sydafrika är inte precis något fattigt land, men de som är fattiga har det verkligen eländigt där minns jag att jag läst. Bara för att apartheiden tog slut så tog inte misären slut för de sämst ställda.

Det känns kul att åter ha fått ett fadderbarn att skriva till och kanske få någon hälsning från ibland. Hon är så stor så hon kan förmodligen berätta en hel del om sitt liv. Konso, den kenyanske killen, var liten när vi startade… han ritade en del till oss, gjorde något halsband och armband till mig i plastkulor m.m. Kul med sådana små presenter. Men han skrev inte speciellt mycket mer än litet om att han var duktig i skolan och vad han läste osv… 🙂 Ibland funderar jag på hur det gått för honom. Han är vuxen nu.

Har du någon erfarenhet av att ha fadderbarn?

Annonser

Kommentarer till: "Fadderbarn" (8)

  1. Verkar spännande att du har blivit med (fadder)barn på nytt, det vore ju skoj om tjejen också skrev till dig och berättade lite om hur hon har det osv. Det handlar väl om solidaritet att alla ska få ta del av det som kommer till byn, men lite tråkigt kan det nog kännas att inte just hon får det du skickar ner, kanske en liten del.

    Nej tyvärr har jag ingen erfarenhet av fadderbarn, kan kanske vara något för en arbetsgrupp att ha.

    Ha det gott!

  2. Jodå, vi har haft fadderbarn via Plan i ganska många år. Vi hade en flicka i Guinea som fadderflicka i sex-åtta år. Hon levde i en vanlig familj och vad vårt bidrag egentligen gick till, det var att bygga upp byns skola, vattenanläggning mm.
    Efter det att hon fallit för ålderstrecket, så hade vi en pojke i Vietnam under något år. Honom skickade vi fotboll och annan present till. Av någon anledning så upphörde han som fadderbarn, fick inte veta varför.
    Vårt nuvarande fadderbarn bor i Kambodja. Har fått något brev och skrivit något enda tillbaka. Jag är så fruktansvärt dålig på att låta det bli av, det med att skriva…. jag som är en sådan skrivande människa… kanske beror det på att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om… Numera kan man inte skicka presenter via Plan. Det är synd. Och som du säger, pengarna går till byns uppbyggnad.
    Det är kanske så att man dövar sitt dåliga samvete, genom att betala några hundralappar hit och dit varje månad…. 200 till Plan, 100 till Unicef… och 500 till Cancerfonden. Vilken ligger en närmast om hjärtat, eftersom den framgångsrika forskningen gjorde att vi fick ha vår dotter kvar…..
    Frälsningsarmén får också en gåva ibland, dock inte regelbundet. De gör ett bra jobb för de som lever vid sidan av vårt rika samhälle.

    • Ja, jag har funderat i samma banor. Dövar jag mitt dåliga samvete när jag skänker en struntsumma för mig varje månad och hoppas få ett brev från en annan värld ibland!? Hur som helst, om pengarna går fram, och det hoppas jag, vet jag att de kan göra skillnad för dessa människor som lever i stor misär. Jag hoppas det är så…

      Jag är också dålig på att skriva brev. Egentligen behöver man inte skriva mycket, utan bara några rader, ett foto från Sverige eller vad som helst. Jag tror det uppskattas.

  3. Jag är inne på mitt andra fadderbarn på Sri Lanka, en flicka som är ambitiös och går i skolan, med föräldrar som inte har råd, men nu går hon där och det känns bra. Jag skulle ha skrivit till henne i jul, men av någon usel anledning blev det inte av och det känns inte bra däremot. Jag ska försöka bättra mig, för jag fick ett brev från henne i jul. Dock, det viktigaste är att hon kan fortsätta studera, för det vill hon. Förra flickan jag hade blev placerad på barnhem, för mammam (änka) kunde inte ta hand om henne under en längre tid då hon var arbetslös och svalt och inte hade möjlighet. Sedan ordnade situationen upp sig och jag fick ett brev att min hjälp inte behövdes längre. Det kändes väldigt bra. Jag har haft dem via adoptionsföreningen Barnen framför allt. Bfa i Göteborg.

    • Helt klart är skolgång viktigt för alla barn. Barn i fattiga förhållanden får åtminstone en betydligt bättre chans om de får skolgång, inbillar jag mig.

  4. Jag har aldrig haft fadderbarn, har alltså ingen erfarenhet alls av det. Det skulle kännas bra att ha ett om jag visste att det barnet fick det jag skickade. Men jag har en inneboende skepsis mot sånt här och undrar alltid om det är fejk. Om någon organisation snor åt sig medel på vägen och bara en liten del kommer fram. Försöker att skänka pengar till Läkare utan gränser, tror än så länge på att de inte luras. Frälsningsarmén skulle jag kunna tro på också, de gör en god insats för dem som saknar bostad och mat inbillar jag mig.

    • Jag är nästan lika skeptisk som du, ger aldrig till insamlingar, mer än kläder m.m. Kläderna är mest för att jag ska ha någonstans att göra av dem, utan att kasta, när jag inte kan/vill ha dem. SOS Barnbyar tror jag inte de varit inblandade i några skandaler.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: