Spökeri
Apropå spöken i dåtid och nutid kåserar Per-Anders om här. Ett kåseri som är väl värt att läsa och som väckte minnen hos mig om en händelse som skrämde mig, men ingen vuxen trodde på!
Som barn och tidig ungdom bodde jag tillsammans med familjen på rena rama landsbygden. Det kunde vara riktigt ”trolskt mörker” där, ett mörker som inte skrämde mig, det var ju så livet var… 🙂 Min bästa kompis bodde inte speciellt långt bort, men under mörkar kvällar var det tillräckligt långt att treva mig hemåt. Den här kvällen visade inte månen upp sitt leende eller lyste upp tillvaron för mig under vandringen hemåt. Det var mörkt, väldigt mörkt. Jag var i 15-årsåldern tror jag…
Min kompis Ulla och jag var så gott som dagligen tillsammans, ibland blev det sena timmen innan vi skildes åt. Jag trivdes bra i hennes familj och kände mig nästan som hemma även där… 😉 Den här spökkvällen måste ha varit under vinterperioden för det fanns nysnö, men mulet, betydligt mörkare att gå hem än det brukade vara. Jag har dock aldrig varit mörkrädd och kände vägen väl så det var inga större problem. När jag kom halvvägs, gick på en liten väg som ledde upp till vårt hus passerade jag ett grannhus. Inga spår i snön, en enbuske stod på på öppen mark, för övrigt så var det verkligen öppen mark där. Precis när jag passerade busken som fanns kanske 15-20 meter ifrån mig, dunsade någonting till mot min kjol! Jag kommer t.o.m ihåg vad jag hade på mig! Jag kände med handen på kjolen, den var blöt – i alla fall uppfattade jag det så. Vad var det som hade hänt??? Varifrån kom snöbollen??? För visst var det en snöboll… den enda rimliga förklaringen jag kunde finna…. Jag tittade mig runt, mörkt, tyst, inga spår i nysnön bort mot busken…
Vad jag gjorde? Jag skyndade mig snabbt hemåt… Berättade för föräldrarna dagen efter, de hade lagt sig när jag kom hem. Inte fick jag någon sympati från dem… ingen av dem trodde på spöken, rationella som de var så trodde de att jag hade inbillat mig!!! Vilken skymf… hur kunde min kjol då blivit blöt!?? Förklara det! Nåja… då var det nog grannens vuxne son som ville skoja med mig!!! Hmmm, hur kunde han kommit till enbusken utan att lämna spår efter sig!??? Inte hade han legat bak busken och väntat på mig under lång tid – bara för att leka spöke!???
Vad var det då som hände den där kvällen!? Ja, inte vet jag… Idag är jag precis som mina föräldrar var, rationella i tänkandet, inte tror jag på spöken… men…. utan tvekan så lämnade den upplevelsen spår i mig… för jag kommer ihåg den ganska väl. 😉
Kanske var det i alla fall en osalig ande som spökade för mig!?? Vad tror du kloke bloggläsare!??