Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Spökeri

andlöst

Apropå spöken i dåtid och nutid kåserar Per-Anders om här. Ett kåseri som är väl värt att läsa och som väckte minnen hos mig om en händelse som skrämde mig, men ingen vuxen trodde på!

Som barn och tidig ungdom bodde jag tillsammans med familjen på rena rama landsbygden. Det kunde vara riktigt ”trolskt mörker” där, ett mörker som inte skrämde mig, det var ju så livet var… 🙂 Min bästa kompis bodde inte speciellt långt bort, men under mörkar kvällar var det tillräckligt långt att treva mig hemåt. Den här kvällen visade inte månen upp sitt leende eller lyste upp tillvaron för mig under vandringen hemåt. Det var mörkt, väldigt mörkt. Jag var i 15-årsåldern tror jag…

Min kompis Ulla och jag var så gott som dagligen tillsammans, ibland blev det sena timmen innan vi skildes åt. Jag trivdes bra i hennes familj och kände mig nästan som hemma även där… 😉 Den här spökkvällen måste ha varit under vinterperioden för det fanns nysnö, men mulet, betydligt mörkare att gå hem än det brukade vara. Jag har dock aldrig varit mörkrädd och kände vägen väl så det var inga större problem. När jag kom halvvägs, gick på en liten väg som ledde upp till vårt hus passerade jag ett grannhus. Inga spår i snön, en enbuske stod på på öppen mark, för övrigt så var det verkligen öppen mark där. Precis när jag passerade busken som fanns kanske 15-20 meter ifrån mig, dunsade någonting till mot min kjol! Jag kommer t.o.m ihåg vad jag hade på mig! Jag kände med handen på kjolen, den var blöt – i alla fall uppfattade jag det så. Vad var det som hade hänt??? Varifrån kom snöbollen??? För visst var det en snöboll… den enda rimliga förklaringen jag kunde finna…. Jag tittade mig runt, mörkt, tyst, inga spår i nysnön bort mot busken…

Vad jag gjorde? Jag skyndade mig snabbt hemåt… Berättade för föräldrarna dagen efter, de hade lagt sig när jag kom hem. Inte fick jag någon sympati från dem… ingen av dem trodde på spöken, rationella som de var så trodde de att jag hade inbillat mig!!! Vilken skymf… hur kunde min kjol då blivit blöt!?? Förklara det! Nåja… då var det nog grannens vuxne son som ville skoja med mig!!! Hmmm, hur kunde han kommit till enbusken utan att lämna spår efter sig!??? Inte hade han legat bak busken och väntat på mig under lång tid – bara för att leka spöke!???

Vad var det då som hände den där kvällen!? Ja, inte vet jag… Idag är jag precis som mina föräldrar var, rationella i tänkandet, inte tror jag på spöken… men…. utan tvekan så lämnade den upplevelsen spår i mig… för jag kommer ihåg den ganska väl. 😉

Kanske var det i alla fall en osalig ande som spökade för mig!?? Vad tror du kloke bloggläsare!??

Kommentarer till: "Spökeri" (12)

  1. Jag tror på ”spöken”, fast kanske inte att just ordet spöken är rätt benämning. Jag tror att när kroppen dör lever själen vidare och att vissa själar har svårare än andra att ta sig över till ”andra sidan”. Jag tror även att de som vandrat över kan komma och ”hälsa på”, men inte på samma påtagliga sätt. Är oerhört fascinerad av program som ”Det okända” som går på Sjuan på måndagskvällar. Aldrig att de kan få så många att ställa upp och fekja det som visas i programmen, det tror jag inte på.

    Jag har själv en ”husande”, han/hon/den/det bor i trappan som leder mellan våningarna. Ser ofta en ”skugga” i ögonvrån när jag har blicken riktad åt ett helt annat håll. Den är på exakt samma ställe hela tiden och ibland känner jag även ett lätt vinddrag över en arm eller ett ben när jag sitter i soffan. Då och då känner jag röklukt, från cigarettrök, och det är ingen av oss som röker.

    Men det är en snäll ande, den vill oss väl och skrämmer inte. Min son har också sett saker, i övervåningen, men inte heller han har blivit rädd. Jag tycker det är trivsamt och skulle gärna vilja ha närmare kontakt, men hittills har jag inte lyckats… 😛

    • Du får bjuda in till samtal…. 😉

      Som jag skrev tror jag inte på spöken, andar eller dylikt, för den skull så är jag inte den som säger att de som tror att andar finns kvar som du beskriver ljuger. Det är faktiskt ingen som vet… 😉 Vi människor vet inte allt, kan inte allt… vi upptäcker, lär oss nya saker hela tiden… Tack för dina tankar!

  2. Jag tror att du upplevde ”någonting utöver det vanliga”. En hälsning från ”någon” som ville påkalla din uppmärksamhet. Dock ingenting som kan betecknas som ”osalig ande”.

    Jag har upplevt så mycket av det vi kallar för ”övernaturligt” sedan jag var väldigt liten och så långt tillbaka jag kan minnas, så för mig är andevärlden lika verklig som vår egen värld. Och när jag upplever någonting så får jag oftast en slags ”bekräftelse” efteråt på att det var rätt, det jag såg. Kolla bl.a detta från en av mina andra bloggar.

    http://ruggugglan.wordpress.com/2010/12/05/mannen-som-ville-stanna-kvar-del-1/

    PS: Jag försöker inte bevisa någonting, det är upp till var och en att tro precis vad de vill.
    DS.

    Kram och trevlig helg

  3. Jo, det var en märklig upplevelse du berättar om, och kan tänka mig att du funderar över den även idag
    ibland händer oförklarliga saker….vet det själv…
    kram

  4. Per-Anders sa:

    Eftersom även jag försöker vara rationell i mitt tänkande så har jag svårt att tro att det var ett spöke. Men man vet aldrig… Vissa saker finns det inga logiska förklaringar till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: