Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för augusti, 2014

Demokrati och nazism

vadstena1

Jag har tidigare ifrågasatt om det är riktigt att nazistiska partier ska få genomföra demonstrationer och då med massiva insatser av poliskåren som skydd. De jag diskuterat frågan med menar att vi har yttrandefrihet och då är det OK. Långt in i mitt hjärnkontor har samma tanke som Aftonbladet presenterar idag funnits… att det finns begränsningar mot antidemokratiska organisationer!

Det här är en svår fråga, jag förstår mycket väl hur folk menar som säger att yttrandefriheten är okränkbar, att folk måste få tycka och säga vad de tycker. Att det kan få motsatt verkan annars, att ilskan och missnöjet växer sig än starkare om de inte får rätt att uttrycka sin övertygelse

Personligen tycker jag inte om att rasbiologiska åsikter framförs i demonstrationer och kostar samhället (dig o mig)  massor med pengar. I och med att samhället (=vi) ställer upp med polisiärt skydd av demonstranterna godkänner och tycker samhället då att det är OK att sådana åsikter frodas!?

En svår fråga… tycker du att det är OK att ett parti som uttrycker att ”endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”? Jag tycker inte det är OK!

Kan jag hoppas på att en förändring kommer att ske och att det ska leda till mindre hat i samhället!?

Lycklig

20140823_143012_000[1]

Tänk att LYCKA kan stavas i att få sitta i en traktor!

Politik helt enkelt

vadstena

Det är kul att kommit igång med bloggen igen, mycket beroende på att jag ganska omgående märkte att mina bloggvänner inte försvunnit till andra bloggar. Ni kom tillbaka och kommenterade av hjärtans lust. Kul att ha fått så fin respons på mina första inlägg i höst! Tack!

Igår var det en månad tills valdagen, därför väljer jag att skriva ett inlägg med politisk inriktning. Ibland har jag bloggtorka i skallen, då vet jag inte vad jag ska skriva om. Idag hade jag flera olika ämnen att välja mellan. Ledighet gör att hjärnan arbetar litet bättre igen.

Den moderata riksdagskvinnan Cecilia Magnusson stack ut hakan ordentligt med att skriva en debattartikel i DN där hon framförde önskemål att förbjuda tiggeriet på våra gator. Det som sticker mest i mina ögon är att hon vinklade det till att många svenskar mår dåligt av att se människor tigga! Debattartikeln har blivit omskriven vilket givetvis är bra. Oavsett vad vi tycker är det bra att frågan lyfts upp, ju mer frågan om tiggeriet diskuteras, desto större chans blir det att de värsta fördomarna helt enkelt spricker.

Ibland undrar jag över vad det är för krafter som ligger bakom ryktena som förvandlas till sanningar innan ordentlig granskning görs och i många fall smulas ”sanningarna” sönder vid en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte sant. det är endast fördomar.  De senaste exemplen jag kommer på är att det finns ligor bakom tiggarna och att de apatiska barnen i familjer som hotades av utvisning från Sverige inte alls är apatiska… det var bara på ”låtsas”.

Som sagt, en månad kvar till valet. Mycket kan hända innan dess. Både av politiska skandaler och smutskastning av varandra. Vi får hoppas det blir en anständig debatt utan alltför mycket pajkastning.

Brev

bark

Skriver ni brev nu för tiden?

Förr var jag en ganska flitig brevskrivare. Idag händer det aldrig. Eller väldigt, väldigt sällan – för idag hände det! Helt beroende på att jag inte kan skriva mail till vederbörande.

Jag har ett fadderbarn i Lesoto, en föräldralös flicka som är 13 år och går i skolan, .gillar modersmålet sesotho tror jag det heter, engelska och matte bäst. Hon har två systrar och dessa tre flickor bor i något hem, har inte fått klart för mig om det är liknande barhem eller om det är i en familj. Tror det är på något kollektivt boende som drivs av SOS Barnbyar. Jag får regelbundet två brev om året från SOS Barnbyar där det berättas litet om mitt fadderbarn, foton samt information om flickans liv, fritid och skola.

Jag kopierar litet från Wikipedia om landet:

”Invånartalet i Lesotho uppskattades år 2010 till 1 919 552 invånare.[1] Den årliga tillväxten under perioden 1993-2003 var 1,0 %, och den förväntade livslängden var 33,4 år för kvinnor (en nedgång från 63 år) och 34,5 år för män (en nedgång från 58 år).[7]Födelsetalet reduceras något av det stora antalet manliga arbetare som uppehåller sig i Sydafrika.[7] Enligt FN lever uppskattningsvis 30 % av den vuxna befolkningen med HIV/AIDS.[7

Vill läsa mer  kan du besöka informationen på Wikipedia.

Vi är privilegierade i vårt land, bra att läsa och ha kontakt med människor med helt andra förutsättningar än vi har. Jag hoppas kunna etablera brevkontakt med tjejen, hon är så stor så hon kan ju skriva själv, om hon har råd att sända brev. Vet inte om hon får hjälp av SOS Children´s Village med det.

Har du någon erfarenhet av fadderbarn? Har du haft direktkontakt med det i så fall?

När mina barn var små hade vi ett fadderbarn i Kenya, men det bröts i samband med vår separation och ekonomin var i gungning med svenska mått mätt. Ibland undrar jag hur den killen har det idag. Han måste ju vara vuxen vid det här laget.

Brukare

var

I de senaste inläggen i bloggen har jag varit inne och snuddat vid livsfrågor. Tycker att det här inlägget kan platsa där också.

Vad tycker ni om ordet ”brukare” när det gäller de som behöver omsorg i äldreboende och liknande sammanhang?

Jag minns första gången jag hörde det. Det var en kort tid efter att äldreomsorg skulle drivas av kommunerna i stället för landstingen, minns inte om det handlade om ett eller flera år, så sa min dåvarande chef att ordet ”brukare” skulle användas om våra patienter som vi kallat dem tidigare. Kommunerna tryckte på att ”patienter” handlade om sjuka personer, våra pensionärer var inte sjuka, hette det! Nåja, alla var inte sjuka, men väl svårt handikappade av ålder och/eller sjukdom.

Jag tyckte väldigt illa om ordet brukare redan från start, jag använde ordet patient en tid, men fick tillsägelser. Jag började använda ”vårdtagare”, det var mer accepterat – vård bedrev vi förvisso. Det krävdes ju kompetens som undersköterska och sjuksköterska för att få arbeta där och då borde man inte kunna förneka att viss form av vård bedrevs… 😉 I min enfald trodde jag nog att ordet brukare skulle vara en fluga som snabbt försvann. Men icke. Än idag ska man helst kalla de äldre för brukare. Jag är envis och vägrar fortfarande, vet dock att jag använt ordet några få gånger i vissa sammanhang.

Intressant är att se att fler än jag studsar för ordet. En del brukare och framförallt anhöriga till brukare, skriver insändare i tidningen, än idag, cirka 20 år efter att ordet infördes. De skriver om hur illa de tycker om att bli kallade för brukare. Någon dag den här veckan sedan skrev en insändarskribent bl.a ”Man blir nedvärderad som människa, diskriminerad och kränkt när man hamnar inom kommunens och landstingets omsorg.” Mig veterligt används inte ordet brukare inom landstinget. Men jag kan förstås ha fel. Dessutom är det många som inte arbetar inom vård och omsorg som har svårt att skilja på vad som är kommunernas ansvar och vad som är landstingens ansvar.

Har du läsare funderat på ordet? Om du en dag behöver hemtjänst eller bo i äldreboende – hur skulle du uppfatta det om folk pratar om dig som en brukare? Är det en ointressant fråga eller hur tycker du?

Lyckan finns inte i en snygg fasad

lycka

Kanske är det inte konstigt att många ungdomar mår så dåligt psykiskt som de gör i dagens samhälle. Vi har ett välfärdsland, de flesta av oss har mer prylar från barnsben än vi har nytta av. Vi klarar inte av att uppskatta dem ens. De allra flesta av oss har ett bra boende, chans till utbildning, behöver inte svälta – ja, du vet nog vad jag menar med att vi har det primära för att leva ett gott liv. Trots detta så är inte psykiska hälsoläget så himla gott i vårt land.

Tonårstiden är jobbig, har kanske alltid varit. Dagens fokus tycks ligga på att det viktigaste är att vi ska se snygga, coola, häftiga ut och attrahera andra människor! Ligger fokus på det samtidigt som var och en ser sina egna brister, ja, då är det lätt att tappa greppet om vad som är viktigt i livet.

Under de senaste dagarna har jag fått ögonen på texter som belyser detta. Jag länkar till ett par krönikor. Det började med att jag läste Frida Boisens krönika ”Varför? Det finns ju inga bröst att hålla.” Den krönikan tycker jag är väldigt bra, hur barn inte får vara barn, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Endast någon dag senare så fastnade jag för Mia Skäringers krönika ”Lyckofasaden tar död på oss” – jag tycker att även den är värd att fundera över.

Till sist, det som fick mig att skriva ett inlägg om vårt liv var en sponsrad länk som dök upp på min Fb-sida, med texten:

”Flickor, detta har ändrat mitt liv. Efter att min skilsmässa vid 45 års ålder var jag ensam för första gången på väldigt länge. Kråkfötter, påsar, skrattrynkor, ja, allt… Jag insåg att jag inte längre såg så ung ut nu som jag en gång gjort. För ungefär 3 veckor sedan stötte jag på en kvinna som avslöjade en STOR hemlighet och jag kunde inte tro mina ögon. Hon såg ut att vara i 30-årsåldern men hon var 54! Det var då jag bestämde mig för att dags för en förändring och provade de råd hon gav. OJ-OJ, jag överraskades av den skada jag tidigare, omedvetet, hade utsatt min hud för. Inom en vecka upptäckte jag en skillnad som gav mig tårar i ögonen. Jag har lämnat länken här, så dela den med dem dy tycker om – de kommer att tacka dig för att du har förändrat deras liv!”

Allvarligt talat – varför skulle en 54-årig kvinna se ut som en 30-årig kvinna? Skulle hon bli lyckligare?

Jag tycker vi har hamnat hel fel om allt handlar om våra utseenden – om hur vi ser ut. Minst sagt självcentrerat, vem blir lycklig av att tro att man själv står i universums centrum och ska se ”perfekt” ut. Vad är ”perfekt” när det gäller utseende!?

Hur ska vi lyckas lära våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn att ”lyckan” finns inombords och går inte att finna genom en snygg fasad!?

 

 

 

Gösplanka

gösplanka

Under min lediga dag igår då hade vi idel regn i Jönköping. Något uppmuntrande behövdes.

Jag och en väninna gick till Piren i Jönköping och hade en trevlig kväll.

Piren är en utskjutande pir ut i Vättern. Restaurangerna ligger vägg i vägg på piren under sommaren. Det är ett ställe som är mycket välbesökt under soliga sommarkvällar. Igår när inte vädret var så bra var det litet mer måttligt med folk. Ingen trängsel med andra ord, man kunde sitta och samtala utan större problem.

Jag åt gösplanka som tyvärr inte var lika god som den lät på menyn. Trevligt hade vi i alla fall, precis som vi brukar ha. Samtalen sinar inte i första taget… när jag och väninnan ses. 😉

Etikettmoln