Min så kallade pappa

Bild lånad från SF Bio

Igår var jag och såg Ulf Malmros film ”Min så kallade pappa”.

Filmens huvudpersoner är Malin, spelad av Vera Vitali, en ung gravid tjej som får slut av pappan till barnet, och Malins pappa. Pappan, spelad av Michael Nyqvist,  har aldrig funnits med i Malins liv, hon har aldrig träffat honom. Trots det så försöker hon få kontakt med honom den dag då det tar slut med hennes kille och hon inte har någonstans att ta vägen. Vart ska hon bo i bostadskrisens Stockholm?

Handlingen i korthet kan beskrivas som att när Malin försöker närma sig sin pappa får hon se en arrogant skådespelare som tror sig vara en ”större person” än vad han i själva verket är. När hon så kommer i närkontakt med honom får han en hjärnblödning innan hon hinner berätta att hon är hans dotter. Han hamnar på sjukhus där det visar sig att han fullständigt tappat minnet. Han vet inte vem han är, han måste börja från noll och då tar Malin chansen att vara den dotter hon egentligen velat vara hela livet. Men det visar sig inte vara så enkelt…

Malin har haft en tuff barndom, är ensam även i sin nutida livssituation, föder sitt barn ensam, får slå sig fram och fixa sitt liv bäst hon kan. Hon visar på människans inneboende kraft, hon kämpar hela tiden framåt, på att ordna upp sitt liv. Beroende eller oberoende av andra människors stöd och hjälp. Hon vill ge sin dotter en bättre barndom än den hon själv hade.

Filmen är en känslomässigt laddad på många sätt, huvudpersonerna gör sina rollkaraktärer helt suveränt. Michael Nyqvist brukar jag alltid tycka gör fantastiska karaktärer och det gör han även här. Vera Vitali är en ny bekantskap för mig och jag är djupt imponerad. Tycker hon är helt suverän i sin roll! Ett namn jag kommer att lägga på minnet! För övrigt är jag måttligt imponerad av filmen.

Sjukhusscenerna tycker jag inte är bra skildrade, det finns mycket i bemötandet mellan Malin och läkaren, Malin o kuratorn osv som jag inte känner igen trots många år inom vården. Dessutom tycker jag inte det är realistiskt att Malin tar med sin pappa till skolan i det tillstånd han var. Hur kunde hon utsätta sig för en sådan situation, riskera sin egen respekt som lärare inför kolleger och barn!? Har svårt att tro att något sådant skulle kunna hända i verkligheten.

Betyg 3/5.

Platåberg

Bergsjön uppe på Mösseberg – som omges av vidsträckta mossmarker enligt Wikipedia.

 

Det finns så mycket vackert i naturen, men tänk så litet jag kan om vår fina natur.

Igår var jag som jag berättat om i gårdagens inlägg på Mösseberg. Ett berg som gjorde mig fundersam, det var inte likt andra berg jag varit på. Leriga vägar, sjö, sankmark… Har sökt på nätet och funnit information som jag gör ett inlägg om nu… 😉

Mösseberg är ett platåberg vilket betyder att berget har branta väggar och där uppe på toppen är det mer eller mindre platt. I Sverige finns flera sådana just i Västergötland, för övrigt tror jag inte de är så vanliga i vårt land.

Läser vidare om just Mösseberg där det berättas att förr fanns det en galgbacke på sydvästra sidan. Det  förvånar mig inte då sådana ofta lågt högt upp. Var det för att den avrättade skulle få en vacker vy att se precis innan livet skulle ta slut? Frågan är förstås om någon kunde njuta av det i en sådan situation? På nordvästra sidan av berget finns ett naturreservat, 200 m.ö.h, som bl.a består av kärrmark! Visst är det märkligt att mark på ett berg 200 m.ö.h kan bestå av kärrmark!? Mig förvånar det i alla fall.

Som vanligt, desto mer jag vet om en plats, desto vill jag besöka det igen för att upptäcka ännu mer. Jag är ofta dålig på att läsa på innan – tycker det är mycket mer intressant att läsa om platser jag redan har besökt….

Mösseberg

Falköping brukar kallas ”Staden mellan bergen”, åtminstone tidigare, numer hör jag aldrig det uttrycket. De berg som åsyftas är Mösseberg samt Ålleberg.

Ålleberg har jag besökt flera gånger. Egentligen har jag vandrat en del på Mösseberg när jag arbetade på Falbygdens sjukhus för många år sedan, men inte sett så mycket mer av. Idag tog jag en utflykt just till Mösseberg och fann denna magnifika utsikt över landskapet. Där satt ett äldre par i en bil och bara tittade på utsikten… vad  jag kunde se. Jag var ute och gick, läste informationsskylt, njöt av utsikten och fotograferade innan jag körde iväg. Paret satt kvar. Kanske är det en plats folk åker till sådana här vackra dagar bara för att få njuta! Vad vet jag?

Idag med bilens hjälp körde jag runt på småvägar, vägar där det nog inte gick att möta en annan bil riktigt överallt. På de flesta ställen gick det dock bra och gott om mötesplatser fanns också. Vägen påminde litet som grusvägar kan vara vid tjällossning… inte är det tjällossning nu, men i alla fall. Mest skog, på något ställe fanns en trekantig varningsskylt som varnade för motionsspår! Den skulle jag förstås fotograferat, men hade inte en tanke på det!

Ännu en fin dag, den här dagen med strålande solsken…. och ganska kraftig blåst. Ingen matsäck med mig så det blev hungerkänslan som avgjorde när det var dags att vända hemåt igen.

Gråmulen dag

I dag hördes det droppa utanför fönstret när jag vaknade, valde att somna om.

När jag väl kom upp så var frågan vad jag skulle lägga energi på den här dagen. En geocachingrunda blev mitt val. Jag var inte riktigt medveten om hur blött det var ute, i så fall hade jag tagit regnbyxor och bättre kängor på mig. Hur som helst, litet väta tål jag så jag vände inte tillbaka till hemmet.

Strax innan jag kom fram till det område jag skulle leta burkar på fanns det två rådjur som betade på en äng. Jag valde att stanna bilen, satt en stund och iakttog dem genom bilrutan. Sedan försökte jag smyga ur bilen litet försiktigt, men inte kunde jag smyga på rådjuren, de satte nästan omgående näsan i luften och vädrade fara och skuttade iväg!  Hann få några bilder på dem i alla fall, en ser ni här ovan på ett av djuren! Det här blev dagens stora tilldragelse. Alltid kul att se vilda djur i dess rätta element, det har jag nog alltid tyckt. Sätter värde på det än mer sedan jag blev stadsbo…

Hur som helst därefter gick jag en fin skogspromenad.  Härlig natur och fann sex burkar jag kunde logga. Letade efter ytterligare två, men gav upp! När jag kom åter till bilen var jag ordentligt blöt både om byxor och om fötterna. Fötterna var dyblöta. Men jag visste att jag måste köpa kaffe, om jag nu skulle få något kvällskaffe – och det vill jag ju. Sitter just nu med kaffekoppen och njuter efter att ha fått i mig litet middagsmat.

Jag valde i köra till en affär där jag inte trodde var så mycket folk, hoppades att inte träffa någon jag känner. Jag var inte speciellt fräsch efter att ha vistats i naturen, blött och eländigt. Men det är vid sådana här tillfällen man träffar folk som vill snacka! Jag ville helst smyga vidare, men Eva ville snacka… och snackade gjorde vi en stund… innan jag fick mitt kaffe i handen, och kunde resa vidare.

Det känns som en bra dag har övergått i kväll!

Litet om mycket

Politiken i dagens Sverige är som trafiken i Jönköping. Lätt kaosartat!

I Jönköping är en rondell avstängd, en rondell som binder ihop östra och västra Jönköping. Numer försöker jag undvika den värsta rusningstrafiken, jag kan ju planera mina bilresor i motsats till de som kör till och från arbetet. Det är förvarnat i lokalpressen att det kan bli besvärligt och det är lätt att tro att man hamnat i en betydligt större stad när man är ute vid den tiden. Igår råkade jag vara det… Köer, man fick minst sagt ha tålamod innan man kom fram.

Idag skulle jag köra för att handla. Tidig em trodde jag skulle vara helt OK. Det var det väl egentligen, men betydligt mer köer och trafikproblem än vanligt. Nog om detta, det blir väl klart någon gång och då får jag tro att trafiken flyter bättre än någonsin. Nåja, det som är utlovat är att busstrafiken ska flyta bättre än någonsin! 😉

Politiska läget i landet är en aning instabilt, tycker jag. Vi vet inte om den nytillträdda regeringens budget går igenom eller om den dissas och det uppstår ett läge ingen riktigt kan förutse. I sämsta fall nyval. Till vilken nytta. I Jönköping har det varit oklart hur kommunstyret skulle se ut, centern tvekade länge vilket block de vill luta sig mot. Efter ett långdraget möte valde de den borgerliga sidan och därmed  så skulle det vara klart vilka som skulle styra. Miljöpartiet har också varit tveksamma.

Idag kan jag läsa i lokaltidningen att alliansen la fram sitt budgetförslag och bakom det står också miljöpartiet.  ”Detta visste inte Margareta Sylvan (MP) om, som planerar att presentera en budget tillsammans med s.” Tja, verkar minst sagt vara litet kaosartat. I grannkommunen Habo trodde alliansen att de kunde sitta tryggt kvar i styrande ställning i kommunen. Men för endast någon vecka sedan blev det bestämt att det blir skifte, kd och c lämnade alliansens samarbete och ska samarbeta med s istället. Det avgående kommunalrådet uttalade sig om detta i bitter ton. Bittra tonlägen blev vi vana vid veckorna efter valet då Jan Björklund visade sig i TV så gott som dagligen och uttalade sig i bittra ordalag om hur landet kommer att förstöras under den nya regeringen! Sedan var det nog någon som bromsade honom, för numer ser/hör vi inte så ofta av honom. Göran Hägglund, han drog sig nog hem till Bankeryd och slickade sina sår för han var totalt osynlig fram tills budgetdebatten i TV – då fanns han med!

Den vinnande kungen, fastän, vad vann han? Inte antal röster… men väl makten att få styra – han kan inte dölja sin förtjusning, skiner minst sagt som solen i Karlstad. Varför skulle han inte göra det förresten, så länge han inte får alltför svåra motgångar. Jonas Sjöstedt, v, blev dock bitter över att inte få vara med och regera, i alla fall inledningsvis. Nu ser han gladare ut när han ser vilken makt han har på regeringspartierna!

Sd, de vann stora framgångar i valet, men det tog knäcken på deras partiledare. Inte förvånande alls med tanke på att han är hjärnan i det partiet och for runt för att värva röster som ett litet skogstroll. Det gav utdelning, men av priset av ledarens hälsa. Det partiet får granskas litet mer noggrant under kommande fyraårsperiod, tycker jag. Tyvärr, är det detta lilla parti som kommer att styra väldigt mycket de kommande åren som det ser ut nu. Vägmästarroll! Vem ville ha det så, mer än de själva!?

Just nu är jag ofrivilligt på hemmaplan. Mitt uppdrag i Kristiansund blev inte förlängt, det fanns inte behov. sas det. Kanske var det så eller så eller så kan det varit det inköps- som anställningsstoppet som infördes i kommunen med omedelbar verkan. Detta läste jag i deras lokaltidning dagen innan jag reste hem! Ekonomin förstås som sprack, även där! Arbete finns det dock i Norge. Under veckan som kommer reser jag till Oslo istället för att arbeta några veckor. Min hemmavistelse blir det mest slappa av, god mat, packa om resväskan, litet geocaching och träffa mina ungdomar igen. Livet är behagligt, jag klagar inte… 😉

Sommartiden tar slut om några timmar! Hmm… till vilken nytta? Det kommer ju vara mörkt redan kl 17.00! Inget kul… Men tiden går fort, snart går vi mot ljusare tider igen och vi kan välkomna sommartiden tillbaka!

Sverige

Med tanke på bilden ovan är det lätt att förstå varför norrkvinnorna och norrmännen älskar att handla i Sverige!

Å andra sidan vet jag inte om det över huvud taget finns burgare i Sverige som gjorts på viltdjur.  Jag efterlyser viltkött i butikerna men förmodligen stoppar jägarna det i egna frysboxar… 😉

Min 1.000 geocache loggad

Idag uppnådde jag ett av årets mål för mig när det gäller geocaching.

Mål 1. Att logga min 1.000:e cache.

Mål 2: Att logga fler än i fjol.

Första målet uppnått, andra målet når jag förmodligen inte, varit för slö med hobbyn under sommaren. Kommer kanske fler geocachingår.

Min 900:e var mycket speciell och även den 1.000:e var speciell utan att det var planerat så… Kul!

Är det omanligt att ha vänner?

Nu spinner jag vidare på gårdagens ämne som handlade om vänskap.

Bloggaren som gömmer sig bakom ”Första året i Hjo” skriver att han inte har så många vänner och menar att män är väl litet av ensamvargar. När jag skrev gårdagens inlägg tänkte jag inte alls på genusaspekten. Men det här är faktiskt intressant. Kvinnor har ofta väninnor, men män har inte så mycket manliga kompisar. Många har ingen ”bästis” alls.

Varför är det på detta viset kan man undra. Är det enbart av tradition, kvinnor var mannens underlydande för inte allt för länge sedan, inte bara traditionsmässigt utan även  lagen sa så. En gift kvinna fick inte yrkesarbeta osv. Mannen bestämde över henne, hon fick t.o.m våldtas inom äktenskapet. Under sådana förhållanden var det förståeligt att hon umgicks med andra kvinnor runt om, för att höra hur andra levde, och framförallt att få ur sig all förnedring.

Är kvinnor mer sociala än män? En bra karl reder sig själv, har vi alltid hört…. är det omanligt att ha behov av  vänner då – av samma kön, alltså? Ja, jag menar inte bastukompisar eller kompisar att snacka fotboll med, utan verkliga vänner man kan dryfta det mesta med.

Har inte män samma behov som kvinnor att få umgås och samtala, känna sig bekräftade?  Varför har det blivit så från begynnelsen? Är det så även i andra världsdelar?  Jag vet inte – vet du?

Jag har några manliga läsare som brukar kommentera, vilket jag uppskattar, ni vet nog bäst själva… har ni behov av en ”bästis” eller räcker det med er kvinna? Tänk om hon av någon anledning försvinner ur ditt liv, hur tomt blir det då? Jag hoppas ni vågar ge er in med era tolkningar i ämnet… även kvinnor är givetvis välkomna att tro och tycka… 😉

Livet, vänner och ensamhet

Jag har en bloggkompis som skriver på ett sådant sätt så det ger mig idéer om egna blogginlägg. Kul!

Louise i ”Mitt tankerum” är en av dem, hon har gett mig idén 0m dagens inlägg… 😉

Under barndomen bodde vi på landsbygden och jag lekte mest med pojkar då det endast fanns småkillar i byn jag bodde, förutom jag själv då. När jag började skolan så fick jag en bästis, Anita. Vi bodde 5-6 km från varandra och vi cyklade till varandra ibland för att leka, men långt ifrån dagligen. Sedan flyttade min familj cirka 5 mil därifrån. I min ”nya by” fick jag en ny bästis, Ulla, och vi umgicks dagligen under många, många år. När vi var i 20-årsåldern flyttade hon till Tyskland för arbete, så modig var inte jag, och vi kom ifrån varandra mer och mer. Idag bor hon med sin familj sedan många år i Sverige igen, vi har inte återupptagit kontakten på riktigt. Vi har setts någon gång, men inte så mycket mer.

Så kom vuxenlivet, för mig, precis som för alla andra. Mitt vuxenliv innehöll, familj, heltidsarbete – med andra ord en massa saker som skulle göras varje dag… helgdag, såväl som vardag. Då hade jag inte så mycket tid för socialt umgänge med andra, det jag hade var nog familjevis med andra, om jag minns rätt. Jag separerade från sambon när jag var 52 år och då var det endast yngste sonen som var hemmaboende och han följde med mig i ”bodelningen”. Men han var snart utflyttad och jag började se mig om efter vänner att umgås med igen. Några ”gamla vänner” från ungdomsåren har jag fångat upp, andra har jag träffat via gemensamma intressen eller från arbetslivet, som jag börjat umgås med.

Idag tycker jag att jag har ett umgänge som passar mig. Har vänner jag trivs tillsammans med. Har t.o.m en ny bästis som jag känner absolut förtroende för, vi kan dela både sorg och glädje och veta att det stannar hos henne. Det är viktigt! Det jag berättar för vänner är nämligen inte säkert att jag vill att andra människor ska veta. Jag har en ganska hög integritet. Jag delar gärna med mig av mitt liv till en viss gräns, men sedan vill jag ha mitt privatliv ifred, jag vill inte att ”alla” ska veta var jag befinner mig eller vad jag gör, hur jag lever….

Hur har det varit för dig? Har du några ”hållbara vänner”. Goda vänner är guld värda, ytliga bekanta kan skina upp dagen för tillfället, men när det väl gäller så är det de där riktigt goda och pålitliga vännerna som räknas… Så tycker jag, i alla fall.

 

 

Soluppgång

Vakade av idag efter fem nätters arbete. Satt upp litet längre än vanligt och fick uppleva en underbart vacker soluppgång… 😉