Hær på rena landsbygden finns inte så mycket att roa mig med på fritiden, nær jag inte har tillgång till bil. Det blir att læsa och promenera, inte samtidigt… men var før sig… 😉
Jag har læst boken ”Barnmorskan i Hope River” av Patricia Harman som ær en annorlunda och trevlig bekantskap. Barnmorskan Patience verkar i 1930-talets West Virginia, dær stor del fattiga mænniskor bor. Det ær fin berættelse om den tidens villkor och problem. Barnmorskan var tillgænglig oavsett vilken tid på dygnet hjælpen behøvdes. Till sin hjælp hade hon en svart flicka, Bitsy, som blev Patiences verkliga væn i vått och torrt. Några familjer dær hon hjælpte nya familjemedlemmar till værlden hade råd att betala før deras insatser, andra inte. Alla fick dock den hjælp som behøvdes vid ett barns fødelse.
I berættelsen vævs historiska fakta in, hur segregeringen blev allt mer påtaglig. Hur Patiences och Bitsys vænskap stack i øgonen på den nyvæckta Ku Klux Klan-rørelsen. Ju længre in i handligen man kommer desto mer førstår man att Patience ær på flykt undan rættsvæsendet, hon bær på en mørk hemlighet.
Den huvudsakliga handlingen utspelar sig i hennes yrke. Man får en ytlig inblick i hur det kunde se ut i de familjer som inte hade råd att anlita lækare eller sjukhus. Man får æven en inblick i en barnmorskas arbete utan den tekniska utrustning som finns idag. Patience fick helt lita på sin erfarenhet och intuition. Det vi idag kallar før formell utbildning hade hon inte, hon hade skaffat sig kunskaper av en ældre barnmorska samt av sin egen praktiska erfarenhet.
Det ær en stillsam skildring, intressant, lættlæst. Rekommenderar den gærna. Boken får en svag fyra som betyg av mig, på en femgradig skala.