Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Kroppsspråk och samspel

knopp

Vi är många som är medvetna om att kroppsspråket säger mycket om oss själva och andra. Jag tycker att jag är ganska bra på att avläsa hur människor mår, kroppshållning, hur någon rör sig, talar och dessutom avslöjar ögonen en hel del.

I Norge däremot har jag mer än en gång funderat över norska folkets kroppsspråk. Är de verkligen så mjuka, behagliga, trevliga, omtänksamma och glada som de verkar. På arbetsplatser försöker jag iaktta hur de talar med varandra, hur de vänder kropparna till varandra i samtal… Men jag har inte många gånger kunnat iaktta att två personer inte tycker om varandra. Alltså, gillar de verkligen varandra så mycket som det ser ut för mitt öga?! Så kan det förstås inte vara…. alla inom vården kan inte gilla varandra!? Dessutom ska man kunna samarbeta… men man brukar se i kroppsspråket att de just samarbetar, inte bjuder till för övrigt.

I natt arbetade jag tillsammans med en norska jag träffat tidigare när jag var här. Varje gång har vi lika intressanta diskussioner.  I natt talade vi om likheter och olikheter mellan Sverige och Norge och jag tog upp det här med kroppsspråket. Berättade vad jag funderat över på arbetsplats efter arbetsplats i Norge. Att jag har mycket lättare att tolka in kroppsspråket i Sverige. Jag har även snackat med andra svenskar som arbetar som jag, flera skrattar igenkännande… och menar att det kanske döljer sig mycket ilska där under den tillmötesgående ytan… 😉 Min arbetskamrats svar blev: O nej, inte gillar alla varandra på arbetsplatserna, vi kanske är bättre på att uppvisa en trevlig fasad mot varandra, fått det genom uppfostran. Men det händer varje dag att när folk går hem är det alltid någon som gruffar om vad någon annan sagt eller gjort.

Precis som jag misstänkt… funderar på om norska folket är än mer konflikträdda än svenskarna. På en annan arbetsplats vet jag att en norsk arbetskamrat påstod det. Hon upplevde att vi svenskar är rakare, går i diskussion om saker och ting, inte håller med bara för att vara trevliga. Ja, det var hennes upplevelse.

Tove som brukar läsa min blogg är kanske proffs på denna fråga, norska som bor i Sverige sedan många år… Har ni andra erfarenheter av norska folket eller tänker ni på sådant här när ni vistas längre tid tillsammans med människor med annan nationalitet?

28/100 blogg100mini

Kommentarer till: "Kroppsspråk och samspel" (22)

  1. Jag jobbar med spanjorer, italienare, fransmän, tyskar och indier och tänker ofta på att dom alltid är så vänligt inställda trots att jag vet att saker upprör dem

  2. Som värmlänning träffar jag många norskar men har inte reflekterat över kroppsspråket. Jag ska hålla utkik och återkommer i frågan

    • Litet kul att höras andra tankar om sådana här iakttagelser. Jag är långt ifrån säker på att jag tolkar allt rätt här. Ibland tolkar man ju fel även i de välkända regionerna… 😉

  3. Nu blev det spännande Mia 🙂 Kul du tog upp det. Jag var hos Annukka för läsning och såg din kommentar så jag for hit …. Jag är absolut inte proffs!
    Självklart är det svårt att säga hur det egentligen är; men jag delar gärna mina tankar och erfarenheter. Nu är det som här i landet, det finns norr och söder osv. Småstad, storstad. Olika sätt att vara på.

    Där jag växte upp fanns det mycket Jante, och en skulle liksom hålla sig till det som förväntades av en. Jag flyttade till Värmland, i gränstrakterna 1974. 1977 började jag jobba i vården, på sjukhus, vårdcentral och sjukhem, hemsjukvård efter hand och har på så vis varit i många grupper, som fast och även i pootjänst.
    Tidigt fick jag höra att jag var så frispråkig, så utåtriktad norsk och rakt på sak. Det föll inte i så god jord, det skulle visas hänsyn, vilket ju packade in problem. Jag uppfattade en del som inte kom upp i ljuset vad en tänkte och tyckte, det pyrde bara, och ständigt fanns irritation. Nu kan jag inte säga att det var så överallt jag jobbade, men överlag. De som ärligt så sin mening de blev inte så väl sedda alltid. 2001 började jag jobba i Norge på sjukhem och i hemsjukvård en kort stund, strax utanför Oslo. Jag märkte då att jag inte var så rak och ärlig som jag upplevde min nya arbetsgrupp. Det var högt till tak. Jag tyckte att de på något sätt handskade med det som de var oense om på ett ”trevligt sätt” respekt blir nog bra. Problemfritt var det inte. Jag upplevde också uppbackning och at en mer lyfte varann i det tunga. Så jag fick tillbaks ”frispråkigheten” där. Nu blev min tid der bara 1,5 år. Så riktigt säg hur det är det vet jag inte. Kanske skiljer norr och söder sig? Det jag berttar stäcker sig över lång tid och ligger några år bakåt

    När jag flyttade hit upp märkte jag tydligt skillnad mot både Värmland och Norge. Här var det tystare överlag och saker utredddes inte alls. Men det förändrades de senaste åren
    Nu har jag taget jobbsituationen. Att komma in i rent soccialt och få bekanta här det suttit hårt inne. Jag är social och utåtriktad. På andra ställen så får en liksom bjuda på sig själv och mötas på halva vägen. Här har jag fått bjuda minst 99.9. Men nu har jag vänner och ett socialt liv här!
    Till slut ja, vi har nog en yta som inte rubbas så lätt vare sig vi är svenskar eller norrmän tänker jag…Har du taget dig genom ändå hit så är det ju kul … 🙂

    NU blev detta långt och inte så klarare. Det kännsom om lynnet i landet, samt hur personlighet/individ är blir det avgörande.

    • Tack för din långa och intressanta kommentar som jag läst med stort intresse.

      Helt sant, generaliseringar blir så fyrkantiga… Klart det finns skillnader… jag tycker se skillnad mellan öst och väst i Norge, trots att landet är så smalt… T.o.m norskor har hållt med mig i det när jag berättat hur jag tycker det skiljer sig. Men då måste jag undanta Kristiansund som är i väst, men liknar mer öst-norskorna…. hehe

      Frispråkligheten det missade jag att ta upp. Det slog mig vid de första uppdragen jag hade i Norge att det sas mer rent ut… sådant som vi i Sverige lindar in.

      Det verkar som du upplever att norrlänningen är tystlåten och litet långsam…

      När jag börjar skriva i ett ämne, ja då lämnar inte mina tankar det när jag publicerat det. Det blir att tänka en runda till. Egentligen är det svårt att generalisera, för visst finns det undantag, det har jag kommit på… 😉 I Drammen där jag var under längre period såg jag också en del som inte sas högt. Samtidigt så tror jag nog att varje nation har ett kulturellt mönster. Givetvis förändras det över tid, tiderna förändras och vi med de. Ja, ju mer jag skriver, desto mer snärjer jag in mig, därför slutar jag här. Men ett intressant ämne är det förstås… 😉

  4. Hmm, jag kan bara uttala mig om finländare. De verkar vara längst nere på listan vad gäller socialt hyfs… även om de gillar varandra så behöver det inte se ut så eller låta så… nu generaliserar jag förstås, och kanske har de blivit lite bätte på socialt umgänge, det var länge sedan jag flyttade.

    • *skrattar* De finländare jag känner litet närmare har hyfs… utan tvekan… Men jag har endast varit i Helsingfors en gång. Kanske ska jag besöka Finland nästa sommar, Tammersforstrakten… 😉 Så har jag förstås träffat finländare i både Sverige och i Norge + att min far levde ihop med en finska några år, då var jag utflyttad från hemmet men träffade henne förstås en hel del. De jag känner litet grand, de är litet mer karga än norskorna, utan tvekan. Men det stör mig inte ett dugg… jag själv är nog litet karg och svårtillgänglig ibland… 😉

  5. Per-Anders sa:

    Min uppfattning om norrmän är att de är trevliga och lättsamma. Men jag tror min uppfattning mycket grundas av språket som av oss svenska kanske kan uppfattas som ”skojigt”. Jag läste nånstans om en folklivsexpert som menade att det egentligen fanns stora kulturskillnader mellan Sverige och Norge. Lillebrorskomplexet i Norge gentemot Sverige är utbrett (menade experten) och om man i affärslivet vill få bra relationer med norrmän ska man bekräfta deras sinne för kvalitet och suveränitet – och att de är minst lika bra på saker och ting som svenskar.

    • Ja, så har det säkert varit men funderar på om det är så efter att de hittade olja? De blev ju ett rikt land, rikare än Sverige, omvända förhållandet tidigare. De verkar t.o.m ha glömt att et fanns tider då svenskar reste till Norge för att handla bara för att det var så billigt där! Det har jag skrivit om tidigare…

  6. Spännande det där med kroppsspråk… jag är nog dålig på det… skulle behöva förstå lite. Men naturligtvis HAR jag ett välutvecklat kroppsspråk… som jag är ganska omedveten om…. Får börja kolla lite mera…..på andra och mig själv. Intressant inlägg.

    • Jag misstänker att du är medveten om mycket av kroppsspråk omedvetet… Men börjar man tänka på det så kan man se en del man inte tänkt på tidigare… Våra kroppar talar hela tiden… antingen vi vill det eller inte… 😉

  7. Kroppsspråk är intressant och är ju faktiskt 55 % av en kommunikation. Orden står för ungefär 7 % sägs det men man kan ju undra när man träffar på folk med annat språk. Människor har olika tydligt kroppsspråk tycker jag. Själv har jag ett tydligt och avslöjande sådant och det kan ju vara på gott och ont. Men även ett kroppsspråk kan feltolkas ska man veta. Det här är verkligen ett intressant och stort ämne. Tål att tänka på!
    Kram Maria

    • Jag har också hört sådana siffror, t.o.m än högre % för kroppsspråket, men jag ställer inte upp på det. Tänk dig själv, vilket ger mest vid ett samtal med enbart ord eller ett samtal med endast kroppsspråk? Vad människan säger (orden) är betydligt viktigare för mig än om personen vänder ryggen till eller inte ser mig i ögonen e,er övrigt kroppsspråk.

  8. Det här var riktigt intressant, både att läsa ditt inlägg och en del av kommentarerna.
    Jag tolkar det som att det inte går att generalisera det här. Om jag tolkar Tove rätt så kan det vara precis tvärt om mot vad du skriver. Det handlar kanske mer om tillfälligheter än kultur. Det är nog tillfälligheter vilken gruppsammanställning man hamnar i, och förmodligen har det mer med individer att göra än något annat …
    Det tror i alla fall jag … 😉

    • Visst är det ett intressant ämne. Jag tror man ska vara försiktig att tolka ett annat lands kroppsspråk om man inte varit där väldigt länge eller kan och förstår språket fullt ut. När många pratar med varandra, litet i mun på varandra, hänger jag inte med. Då ser jag mest kroppsspråket. Jag blir glad av kroppsspråket för norskan låter som ett glatt samtal och de ser så väldigt samspelta och glada ut… 😉

      Sedan tror jag precis som du att det beror på vilken grupp man hamnar i, jag har ju arbetat inom akutpsykiatrin och då kan det låta på många sätt. Men när en norsk person säger att ”jag är deprimert” låter det konstigt för oss svenskar. En tydlig uppsväng på slutet av deprimert och det tolkar åtminstone jag som något positit, glatt… ordens betydelse måste man lyssna på i stället för satsmelodin.

      • Ja, så är det nog. Norrmän låter sällan arga, tycker jag, på grund av den glada melodin i språket. Det kan nog förvirra en del, inte bara för oss svenskar … för just nu kommer jag inte på något annat språk som låter på samma glada sätt. Det kanske finns, men jag kommer inte på något …

      • När jag var på semester för flera år sedan så diskuterade jag och min hur en norrman låter när han är arg! Vi hade svårt att föreställa oss det… men nu har jag hört… alla inom psykiatrin är inte glada eller tystlåtna… Men det är sällsynt faktiskt något låter argt på norska! Instämmer helt!

        Jag vet att en del andra nationaliteter brukar tycka att även svenska är ett språk som låter glatt!

  9. Jag utgår alltid ifrån mig själv för att beskriva mina medmänniskor och ju mer jag tänker på hur jag själv är,svensk,så blir jag än mer övertygad om att skillnader i sätt att vara är endast på individnivå.

    • Om jag tolkar dig rätt så tror du inte att kulturen personen växer upp i spelar någon roll för individens kroppsspråk? Jag tror nog att både miljön (kulturen) som den personliga läggningen spelar roll, jag har svårt att tänka mig något annat faktiskt. Att vi nordbor i regel har ett ”behärskat” kroppsspråk om man jämför med italienarens mer yviga tror jag beror mycket på just uppväxtmiljön. Givetvis finns det enskilda undantag inom alla kulturer och områden.

  10. Jo..intressanta analyser man kan få till och se när man iakttar människor…kroppsspråket säger mycket om en människa.

    Ens sätt att leva kan skönjas genom kroppsspråket…ja..allt kan anas.

    Ha en skön afton.

  11. Visst 🙂 ringar på vattnet efter gårdagen och nya ringar i dag då jag återkommer… möjligen har jag skickat en kommentar redan för jag skrev ett längre men så lekte markören kurragömma med mig så det for … så jag drar igång igen:
    Jag glömde helt bort det där om kroppsspråket som ju är en tydlig markör kanske. Jag vill gärna känna någon lite mer innan jag låter det påverka mig, men så är vi ju just human beeings då.
    Läste Annukkas kommentar; En finsk baderska som jag jobbade med var tydlig, rak och skrädde inte orden om det behövdes. Hon var lite till åren, en ängel med de gamla på badbåren och kunde klippa tånåglar. En anna jobbkollega kom till Sverige som krigsbarn, hon berättade hur svårt det var att komma in i det samhälle vi båda bodde i då. Finland har haft många krig.
    Per Anders kommentar; Det är riktigt det med Sverige som storebror, jag minns det tydligt från min uppväxt. Vi var fattiga, hade dåligt vägnät, gamla bilar osv. Kriget satte sina spår också. Minns en national känsla, att vara stolt, sträva framåt och ”stå på” hur det än var.

    Mycket möjligt är att det är lönsamt satsa på att visa normännen respekt för deres kvalite och kunnande. Men å andra sidan så tror jag det kan gälla de flesta länders handels kulturer.
    När oljan kom så kom ju en annans standard för land och folk.
    Huruvida det har påverkat det norska sättet som du Mia tar upp det kan jag nog inte uttala mig om så det får nån bäringskraft, men jag märkte skillnad då jag var ”hemmavid”, att de kanske var stoltare …. vägarna blev bättre, bättre bilar, välstånd på gårdarna mm.

    Till er andra som har kommentarat kan jag säga att jag har läst er också bara så ni vet… Rundar av med Mias egna berättelse: Jeg er deprimert – men låter hur glad som helst eftersom vi ”sjunger lite uppåt” på slutet när vi talar. (Det kan variera) Har ofta själv fått frågan; hur kan du låta så glad när du är arg eller lessen?
    Vi är individer som Lollo säger ..
    Norrlänningar är tystare och mer sega till synes … jooo men en vän på livstid blir det!.

    PÅ gjensyn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: