Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Ålderskrämpor

fiskmås

De första minuterna jag klivit ur sängen rör jag mig sakta, med små steg, rätar ut ryggen så sakteligen!

Liksom efter en längre skogspromenad och sedan suttit stilla någon timme i bilen på väg hem, då känner jag mig stel i kroppens flesta leder. Då gör hela kroppen motstånd när jag  stiger ur bilen. Svårt att räta ut kroppen ordentligt och röra mig som vanligt, det känns som ett gympapass borde utföras innan kroppen vill lyda mina viljesignaler igen! Känner mig gammal, ja som en riktigt giktbruten gammal kvinna. I vanliga fall rör jag mig obehindrat.

Visst är det tokigt att jag ska känna skamkänslor, ”hoppas att ingen ser mig”- tankar cirkulerar där uppe i hjärnkontoret då. Jag försöker röra mig sakta så det inte syns… Vem tusan bryr sig??? Jag har aldrig räknat mig till de fåfängas skara, men det vet i tusan om inte detta handlar om fåfänga… Känner ni igen er? Eller är det vårt samhälles syn på äldre som präglar mig!? Många av mina läsare är ungefär i min ålder. Ålderskrämporna börjar nog ge sig till känna runt uppnådda 60 år hos många…

Man ska vara glad för att man fått vara med så här många år och att man kunnat använda sin kropp som jag gjort under så lång tid. Så brukar jag tänka, när jag vill vara förnuftig!

När jag inte för så länge sedan satt utanför A6 (köpcenter) och väntade på en väninna roade jag mig med att titta på folk. Ungdomarna och medelålders rörde sig snabbt, såg ut att ha jättebråttom. Gamla människor med rollatorer eller med hjälp av en medmänniska tog sig fram sakta men säkert. Då förflyttade sig mina tankar in i situationen i att vara den person som hade svårt att gå, hur blir jag då… Kanske känner jag då ilska mot alla dessa unga som trampar runt som en samling löss, snabbt, effektivt och utan synligt mål. 😉 Jaja, löss kanske är målfokuserade, vad vet jag… 😉

50/100 blogg100mini

 

#blogg100, #ålderskrämpor

Annonser

Kommentarer till: "Ålderskrämpor" (20)

  1. Ja, man får ta det med ro, inte blir det bättre av att hetsa upp sig. Vi äldre har ju varit unga en gång, och vi har väl fått andra förmågor under årens lopp (jag identifierar mig kroppsligen med de äldre pga att jag har så taskiga knän.)

    • När du skriver så, så inser jag förstås att det inte alltid är relaterat till 60+-ålder, mer till slitage av vår kropp.

  2. När jag var i 60-årsåldern var jag (nästan) i sämre skick än nu 15 år senare. Fick ny vänster höftled våren 2003, den egna var utsliten. Kämpa på! ❤

    • Jo, vi kan förstås byta ut en hel del delar, men jag tror inte det är det för mig. Jag ska inte klaga, kommer jag bara igång så uppfattar ingen mig som stelbent… 😉

  3. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Ibland är det lite svårt att acceptera att man inte kan göra samma saker som tidigare. Kram

    • Det låter kanske värre än det är. Men just när jag suttit stilla länge så är jag stel och då rör jag mig inte obehindrat.

  4. Tobaksbruk är en stor bov i sammanhanget. Ålderskrämpor vid sextio? Det låter sannerligen lite tidigt tycker jag.

    • Vet inte hur gammal du är, men nog är det många i 60-årsåldern som börjar känna av kroppen! Vården innebär en del obekväma arbetsställningar som sliter i längden. Sedan tror jag att arbete för mycket positivt med sig också…

  5. Helt rätt har du, man får vara glad att man kan röra sig så bra som det går. Och att gympa är bra, likadant att promenera. Springa kan jag inte längre. Det gör ont. Den dumma ryggen började bråka redan för 50… och med lite hjälp av kiropraktor, så har den hållit sig ganska bra ändå. Stel blir man ju, speciellt sådana är dagar som idag, efter utkämpat kirskålskrig och annat ”böja sig ner mot marken”-arbete.

    • Springa har jag inte kunnat sedan 40-årsåldern då jag trampade ned fotvalvet på ena foten… Men man kan göra mycket annat, gympa, simma, promenera, cykla osv… Jo, trädgårdsarbete på våren brukar kännas i kroppen!

  6. Jag önskar att mina krämpor hade väntat till jag blev 60. Nu blev det i stället så att det blev stor skillnad när jag blev 50. Alldeles för tidigt är min mening.
    Men klimakteriet är som det är. Vissa märker knappt något, men även om det inte varit olidligt så känner jag av flera olika symtom. Vad jag försökt luska ut är om vissa problem är direkt knutna till klimakteriet och kanske blir bättre sedan, eller om det som kommit nu har kommit för att stanna? Har tyvärr inte fått några bra svar från något håll … 😦

    När jag cyklar på en grusväg – vilket alltid får mig att tänka på min barndoms grusvägar då jag var ute och cyklade – då kan jag börja fundera över om det kommer en dag när jag har glömt hur det var att vara barn eller ung. Jag känner skillnad nu, och det gör jag ju för att jag fortfarande minns hur det en gång var. Jag minns hur lätt kroppen och rörelserna var. Inget var svårt och man var orädd. Klättrade i träd och klängde runt som en apa …
    Undrar om man kommer att glömma den känslan en gång? Jag tvingar mig att ta in varje tramptag och varje knaster i gruset som cykeln gör, och hoppas att minnet kommer att finnas med mig länge …

    Jag tror säkert att löss är målfokuserade … hihi

    Kramis

    • Jag håller med om att ålderskrämpor vid 50 år är för tidigt. Jag tillhör gruppen som inte hade några klimakteriebesvär. Ibland undrar jag om jag har fått dem NU, vid 60-65 år, jag svettas väldigt lätt mot vad jag gjort tidigare.

      Ja, tänk vad det var lätt att röra kroppen i alla möjliga vinklar när man var barn… fina minnen, men inget vi kommer att återfå. Vi får titta på den yngre generationen och minnas… 😉 Minnenas tid är nu… 😉

  7. För mig kom det ena efter det andra vid 50. Tungt, fysiskt jobb – roligt men med mycket stress också gjorde sitt till. Jag som aldrig gått till läkare fick pallra mig dit och det visade ”värsta högsta blodtrycket, asså”! Nå, den läkaren sa att det var just i den här åldern det ena efter det andra kom. Jag är mest ledsen över att jag har ont i fotleder och fötter – jag som gått mil efter mil, dag efter dag. Nåja, det gör jag fortfarande men det gör bra ont efteråt och på morgnarna.

    Fast jag ser inte olika åldrar som något negativt – alla år har sin tid och sin tjusning. Stereotyper som unga träningsfreaks, 35-åriga karriärsklampare, 55-åriga krisare, 70-åriga husbils-packers alternativt svårt sjuka, ja, det är just stereotyper och generaliseringar. Det finns allt däremellan och det är roligt! 🙂 Själv räknar jag mig till en väldigt ofokuserad lus! 😀

    • Så rätt du har om stereotyper. Det finns massor med olika levnadsstilar i alla åldrar. Men ålderskrämpor blir allt vanligare ju äldre vi blir, nog är det så för de flesta av oss. ”Ofokuserad lus” 😉

  8. Krämpor är inget kul! Är ditt onda tillfälligt?

    Jag har rätt så ont under fötterna och går stappligt på morgonen. Nu har jag hittat en bra stretchövning som jag tycker hjälper. Jag är ”bara” 53…

    • Nej, inte tillfälligt. Men jag vet ju att jag får ont efter mycket traskande som jag ofta gör. Som du kanske förstått så trivs jag när jag går på skogspromenader bl.a. Morgonstelhet och likaså när jag suttit länge, men det är bara någon minut, sedan är det OK igen. Mina problem är ungefär som dina tror jag… 😉

  9. Lättast är det att jämföra med sig själv. Därför är det komiskt när jag tänker tillbaka till tiden då jag tyckte att kroppen var gammal, långsam när jag var trettio. 🙂 Samtidigt hade jag rätt tänk då med. Allt är relaterat. Jag jämförde med vad kroppen fixade tio år tidigare. Lättast är det att skratta åt eländet med naturligt åldrande. Kroppen behöver en längre startsträcka för att vakna osv. Kram Bosse

    • Jo, det är som med träning, man ska utgå från sig själv. Men, trots allt, ser jag att väldigt många i min ålder har börjat få småkrämpor. 😉

  10. Jag minns hur min far alltid stapplade några steg innan han rättade ut ryggen. Sen kunde ha en gå långa skogspromenader utan attdet såg det minsta stelt ut. En släkting som blev 96 år hade också samma rörelser när han reste sig från en stol.
    Och nu är det likadant för mig 🙂

    • Min mor som endast blev 66 år blev aldrig stel vad jag minns, det var mer sjukdomen hon hade sista året som begränsade henne, innan dess var hon mjuk o rörlig i kroppen. Men jag känner igen det du skriver hos min far och jag känner mig precis likadan nu. Han blev dock så gott som 94 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: