Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

vanse6

Relationer med andra människor kan vara både svåra och lätta. Goda relationer tillför så mycket positiv energi, men hur gör vi när det inte fungerar med våra närmaste? Ibland kan man lättvindigt välja bort relationer som inte känns bra, t.ex vid sådana tillfällen som jag lever i just nu. Andra gånger är det betydligt svårare. När  inte relationen mellan vuxna barn och föräldrarna är någorlunda gnisselfria så leder det till mycket grubbel och mycket vånda.

I min ungdom kände jag en kvinna som gjorde slut med sina föräldrar i 25-30-årsåldern. Hon hade länge mått dåligt av relationen, av föräldrarnas synpunkter på stort och smått i hennes liv osv. Så minns jag att hon uppfattade det. Då tyckte jag att hon var stark och tuff som vågade/ klarade av att ta steget att bryta med sina egna föräldrar. För varför umgås i relationer man mår dåligt av? Men jag vet att jag också tyckte det var väldigt underligt, för det var inte precis gängse norm i de kretsar jag umgicks i!

Idag är det vi som sitter i föräldragenerationen. Jag vet inte hur ovanstående kvinnas föräldrar tog brytningen, men förmodligen var det med ångest, förtvivlan och att de mådde urdåligt av det. Relationer är skitsvåra… lever man efter sitt eget hjärta så sårar man andras känslor. Ska man ställa upp i relationer för att andra ska må bra på bekostnad av sitt eget välbefinnande!? Mycket svåra frågor som var och en måste brottas med efter bästa förmåga… Helt klart ser man på saker ur olika perspektiv beroende på den ålder man befinner sig i.

Idag känner jag folk som har problem i relationen till sina barn. Föräldrar som inte känner sig älskade eller accepterade i sina vuxna barns liv. Jag hade stora problem i relationen med min svärmor. Jag ställde upp på mycket tills jag själv mådde skitdåligt… sambon tyckte att det var inget att bry sig om, med andra ord tyckte han att jag skulle låta det rinna av mig…

Till sist gjorde jag uppror. Vår, svärmoderns och min, relation bröts aldrig helt beroende på att jag inte ”klarade” av att ställa mig helt utanför. Jag var fortfarande sambo med hennes son och mor till hennes barnbarn. Men jag mådde aldrig bra av relationen när vi sågs. Man kan säga att jag tillät mig att må dåligt för att andra skulle må bra 😉 Detta har gjort att jag behandlar min svärdotter med försiktighet och stor respekt. Det är inte alls svårt då jag gillar henne jättemycket. En skitduktig, trevlig och framåt tjej som är lätt att älska!

Med åren har jag lärt mig att sortera bort relationer jag mår dåligt av. Relationer är svårt. Ska man leva efter sitt eget hjärta? Bara umgås med med dem man väljer själv och verkligen vill umgås med på bekostand av att man kanske sårar andra? Eller ska man ”offra” sig och umgås med folk så att andra inte ska må dåligt? En väninna till mig uttrycker det litet annorlunda, hon säger så här: ”Först när man är barn/ung ska man ta hänsyn till sina föräldrar och vara dem till lags, sedan ska man ta hänsyn till sina barn och  vara dem till lags, när fan ska man kunna få göra som man själv vill egentligen???!”

Intressant om du som läser det här delar med dig av dina egna tankar i frågan.

81/100 blogg100mini

Kommentarer till: "Barn och föräldrarelationer kan vara svåra" (16)

  1. Bästa Miatankar här var det mycket. Jag har läst med intresse och nickat. Min liv är kantad med sämre relationer, några har jag brutit (vänner) familjen valt en egen distans, hävdad den då och då, och ändå accepterad den personen. Nu bor jag så långväga bort så det blir en naturlig distans. Alla hör inte ihop hur än familjebanden knyts. Till mina närmaste i familjen sonen med familj som bor här i staden har jag det lugnt.
    Sonhustrun och jag är så olika det går att bli, men det går bra, vi kan ha längre goa samtal för så att inte pratas vid på länge. Om annat än barnbarnen då.
    Jag mår bäst av att inte vara ovän, men som sagt ha distans.

    • Tack för din kommentar och tankar i ämnet! Jag har läst med intresse… Alla har nog någon erfarenhet av relationsproblem, tror jag…

  2. JA du, relationer är svårt.Tyckte att min mamma var jättejobbig när hon ville ”veta allt”. Gjorde att jag inte hade de långa telefonsamtalen med henne som jag kanske bort ha… utan nöjde mig med korta samtal och besökte henne ganska sällan. När hon blev dålig/dement så ändrades detta och jag blev mamma till min mamma under ett antal år.
    Har en svägreska som jag verkligen avskyr. Vår relation är bruten sedan tio år…. och som det är nu, så vägrar jag befinna mig på samma plats som hon… jag mår så dåligt av det. Både av att se henne och att höra hennes präktiga prat. Tyvärr så har detta påverkat flera andra relationer i släkten. Svärmor min var jag väl också lite irriterad på ibland, men hon blev jockså dement. Under en del av hennes sjukdomstid var jag tog den som hand om henne mest. Kanske är jag en sådan som tar hand om dem som inte mår psykiskt riktigt bra…medan ”riktig” sjukdom är lite skrämmande för mig. Intressant inlägg från dej…. ger många tankar.

  3. Vad gäller vänner tycker jag att man ska helst ge dem flera chanser, man kan inte rensa bort människor från sitt liv eftersom man blir lite oense. Jag hade en sådan ”väninna”, som regelbundet gjorde slut med alla sina vänner, och till sist orkade jag inte längre ta henne tillbaka. Man ska vara rädd om sina vänner. Men inte fastna i klorna på en energitjuv förstås. Vad gäller släktingar blir det knepigare. Man måste ju försöka för alla andras skull. Ofta sitter problemen i ens eget dåliga självförtroende. Man kan faktiskt skita i en del som sägs, fast vi kvinnor är inte så bra på det. Men även vad gäller släktingar så finns det vissa gränser. Ibland är det bättre att göra slut. Min kusin har gjort slut med hela släkten, inkl mig. Jag har inte en aning varför, jag har inte gjort henne någonting. Denna kusin är jätteknepig och har alltid varit det. Jag tror inte att hon är lycklig men kanske hon tror sig vara det.

    • Nej, inte menar jag att man gör slut med vänner för att man tycker olika ibland. Det jag syftade på är att från att ha haft många vänner i ungdomsåren så har jag snävat in dem till några jag trivs tillsammans med. De s.k riktiga vännerna. Om jag sedan blir riktigt besviken på någon, om jag känner att jag inte kan lita på någon osv… då avstår jag nog den vänskapen eller i vart fall glesar ut den mycket. Träffas ett par gånger per år, det kan var helt OK i de lägena.

      Jag instämmer i att man ska vara rädd om relationer, såväl vänner som släkt – när det känns OK. Men blir de alltför jobbiga och suger mer energi än de tillför, ja då tycker jag nog att det är logiskt att bryta upp. Om man inte kan umgås på ett vuxet sätt… Jag tycker att livet är alltför kort för att lägga alltför mycket energi på de negativa relationerna. Fokuserar jag på det positiva, ja då mår jag bättre… 😉

  4. Jag tror inte längre på det här med att hålla kvar relationer som man mår dåligt av. Visst, man kan inte känna varmt för precis alla, men så pass tolerant är jag att jag accepterar att människor har olika åsikter och värderingar och att var och en måste få leva efter sin övertygelse. Men eftersom jag låter andra leva sitt liv utan att jag lägger mig i och lägger värderingar i saker, så förväntar jag mig detsamma tillbaka. När vissa människor trots detta ändå känner sig fria att ständigt ifrågasätta, lägga sig i och kritisera kommer jag till en gräns då jag avvecklar relationen pga att jag inte orkar försvara och förklara mitt liv och det jag gör. För mig är det viktigt att jag får ha min integritet, och när någon klampar in i den känns det lika påträngande och jobbigt som om någon ställer sig med sin nästipp mot min och pratar. I en sådan situation drar jag mig undan.

    • Tack för din kommentar och du sätter ord på problemet så jag kan skriva under allt du skriver. Precis så menar jag. Jag har ganska hög integritet, ytterst få, enstaka, som vet mycket om mig. Så vill jag ha det. Jag respekterar andra och jag vill bli respekterad för den jag är, annars kan det kvitta! 😉

  5. Jag slutade umgås med mina föräldrar 1996 och det var det bästa val jag gjort. Då först kunde jag börja resan mot att bli vuxen. Att säga upp sådana relationer gör inte med lätthet eller i affekt – det är något som växer fram för att situationen har blivit ohållbar. Många tyckte att jag gjorde fel, mina syskon med, vilket innebär att jag inte längre har någon relation till dom heller.
    Det enda jag ångrar var att jag inte gjorde det 10 år tidigare men troligtvis var jag inte mogen för det då.

    • Tack för din berättelse, Maria! Du låter så övertygad om att du gjorde rätt och att du mår bra av det. Ibland kan det räcka med en paus från en relation… andra gånger är det bästa att man går skilda vägar helt och hållet.

  6. Det gör alltid ont när relationerna inte fungerar tänker jag. Det går trots det någorlunda bra att bryta förbindelse med exempelvis svärföräldrar så länge som det bara handlar om en själv. När det finns barn måste man komma ihåg att de har rätt till kontakt med mor- och farföräldrar och vise versa. Det kan man fixa utan att det blir alltför ansträngt tror jag.

    • Helt enig med dig! Bara för att jag inte vill/klarar av att umgås med någon behöver ju inte hela familjen göra det…. Nu har jag aldrig hamnat i det läget… men vi drog ned på umgänget… det var nyttigt och nödvändigt för mig.

  7. Relationer är det svåraste som finns. Jag har kvar de vänner som ger energi de andra har liksom runnit iväg utan större åthävor. Jag har svårt att bli osams med folk men det blev längre och längre mellan att vi sågs.
    En annan typ av relation som kan vara nog så knepig är den som man har med arbetskamrater. Med dem måste man samverka och ibland kan det vara väldigt svårt. Rent tärande kan det vara och man kan inte bara gå sin väg, jo det kan man ju förstås om man vill söka annat jobb.

    • Arbetskamrater, ja, det är en annan sorts relation. Fungerar det bra så är det kul och bra för arbetsresultatet, men hur många gånger är det gnisselfritt. Ja, jag instämmer med att sådana relationer också kan vara tärande…

  8. Ens barn är ju alltid ens barn oavsett hur gamla de blir, men det gäller nog att inse att möta dem på en vuxennivå relativt tidigt. Vi försöker att inte lägga oss i våra grabbars liv men ändå visa att vi är intresserade av hur de har det. Det kan vara en svår balansgång ibland.

    Nu är vi hundvakt till grabbarnas hundar emellanåt, så de är ju liksom lite beroende av oss 😉

    Min mamma dog när jag var 17 år så jag har ingen erfarenhet av mor-dotterrelation under vuxentiden. Min svärmor bodde på annan ort så de gånger vi träffades kunde jag ”stå ut” med en del onödiga kommentarer…

    • Jag har samma inställning som du, att man ska möta barnen på ett vuxet sätt. Att se att de är vuxna och kan ta egna beslut och vägar utan att lägga sig i, men ändå finnas till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: