Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Mamma-minnen

varberg1

Idag skulle min Mor ha fyllt 97 år om hon levt! Men det gör hon inte, i somras var det 30 år sedan hon dog! Om ett par år är jag lika gammal som hon var när hon gick bort. Hon fick ett alltför kort liv kan man tycka,

I en tidigare blogg har jag skrivit om hennes liv, den som vill kan läsa det här. Varför all texten är understruken vet jag inte, så var det inte under tiden jag hade den bloggen aktiv. Tiderna förändras, hennes liv är idag litet av svensk vardagshistoria. Att hon hamnade i situationen som ensamstående mor 1941 tyngde henne verkligen under hela hennes liv. Det var en skamfläck i hennes liv, tyckte hon själv vilket också medförde att hon aldrig dömde någon annan om hen hamnade i olycka, oavsett hur.

Ett stycke svensk 1900-talshistoria, tänker jag. Under det århundradet så förändrades kvinnornas situation mycket i Sverige. I början av århundradet kunde inte kvinnor studera hur de ville, kvinnor blev helt enkelt inte antagna till högre utbildningar. Om en kvinna blev gravid utanför äktenskapet så var det helt och hållet hennes eget fel i omgivningens ögon, verkar det som. Kvinnor fick i en del yrken inte arbeta när de var gifta eller hade barn. Hur det var i slutet av århundradet, ja, då var det helt annorlunda. Kvinnornas arbetskraft behövdes både här och där, även om kvinnor var ytterst ovanliga i en del yrken, liksom det var ovanligt med män i s.k kvinnodominerade yrken.  Mycket har förändats till det bättre.

30 år sedan hon lämnade oss, minnena finns kvar. Varför finns vissa minnen etsade i oss, vardagshändelser, bl.a hur hon stod vid diskbänken, det minns jag superklart. Likaså hur hon kilade mellan köket och matbordet i det s.k finrummet med matskålar i händerna när vi hade gäster. Många andra minnen är mer diffusa och det allra mesta är utsuddat.

Höstdagjämningen idag. Ofta brukar det vara vackert väder, i alla fall är det så jag minns min mammas födelsedagar. Inser att vi snart går in i den fullkomliga ”dimman” som jag kallar novemberrusket för. Tiden går dock fort så snart är vi på andra sidan av nyåret vilket medför längre och längre dagar igen. Under hösten kan man ju grotta ned sig med böcker eller med andra hobbies man har.

Kommentarer till: "Mamma-minnen" (16)

  1. Jag föddes utom äktenskapet 1965 (mannen gifte sig tre månader efter jag föddes med en annan kvinna och dom lever fortfarande ihop) och det var inte helt snyggt det heller. Tvärtemot din mamma ägnade min mamma (kanske fortfarande vad vet jag för vi träffas inte) till att snacka skit om lösaktiga flickor och var livrädd för att jag skulle ha ihop det med män öht…

    • … och män har du haft ihop det med oavsett vad din mamma tycker… 😉 Synen hade förändrats en del mellan 1941 till 1965, men nog var det en skandal då också. Minns en flicka på hemorten som blev gravid ungefär vid den tiden. Hon var 16-17 år, tror jag, fabrikörens dotter. Gissa om det snackades i gårdarna!

      Lösaktiga kvinnor… är motsatsen män med kvinnotycke? Lösaktiga män tror jag aldrig jag hört talas om.

  2. Men bra att din mamma vände det till någonting positivt och inte dömde andra i alla fall! Hos alla funkar det ju inte så…

  3. Vad spännande att få läsa om din mamma. Jag kopplar detta till modernismen eftersom vi läser om den epoken…tänk vilken tur att tiderna förändras och vi med dem.

    Ha det fint! Kram

  4. Om tre år kommer du säkert att tänka extra mycket på henne. Vad orättvist det var på den tiden då det alltid var kvinnan som fick ta smällen. Min mamma var sjutton år med två föräldrar med ganska höga ”positioner” i det lilla samhället. Ofta har jag tänkt på hur hennes liv fortlöpt om hon blivit ensamstående i det läget, istället för ett bröllop som säkert ”trollades” fram extra fort. Då hade inte jag funnits, brukar jag tänka vidare. Nu har jag istället möjligheten att skriva en bok om hennes och andra kvinnor situationer. Ett av flera projekt som ligger där och gror.
    Nej, någon vän av november har jag aldrig varit. Men jag har alltid mina egna knep att umgås med den mörka månaden. Kram från din gamla FB-vän.

  5. Jo, det har hänt oerhört mycket i vår tid. Det är inte konstigt att det kan vara svårt att hänga med i och på alla tekniska landvinningar. Min mor är i livet och blir 97 i november.

    • Härligt att få ett så långt liv om man får behålla hälsan någorlunda. Det finns många upplevelser bevarade inom henne, om hon har förmånen att ha minnet någorlunda intakt.

  6. Fint att du uppmärksammar din mamma. Förstår att du känner saknad ❤
    Och tack för att du delar med dig av er historia. Jag ska klicka på länken och läsa…

    Ha en fin helg! Kramar

  7. Intressant att studera hur det var förr och samhällets utveckling.

    November…då blir det värmeljusaftnar varje kväll här…behövs då…gillar det. 🙂

    Ha det underbart.

  8. Vad tråkigt att du förlorade din mamma så tidigt. Fint skrivet om henne!

  9. Vårt ursprung och tiden de levde i ger oss historia och perspektiv som ibland grusar och berikar.
    Så fint att hon inte blev bitter; det känns gott tänker jag!

    Jag är nu 10 år äldre än vad min pappa var då han dog. Då var jag 25.
    Min mamma växte jag inte upp med, men hon fanns tills 2007 och kontakten fanns mer på ”äldre dar”.

    • 25 år är tidigt att mista en förälder. Men man måste göra det bästa av det… Det verkar ju ha blivit folk av både dig och mig… 😉

  10. För mig, som i jämförelse så nyligen förlorat min mamma, är det en tröst att få läsa hur levande minnet ändå kan vara även efter så lång tid. Visst glömmer man mycket, och minnet kommer förmodligen att ligga i olika skikt hela livet …
    Jag förlorade min pappa när jag var 13. Det var oerhört tufft, eftersom jag även utan den förlusten var en ganska ångestfylld och ledsen tonåring. Nästa år har det gått 40 år, och den sorgen har fått en helt annan prägel. Jag har alltid haft hans konstnärskap att trösta mig med. Genom sina tavlor har han förblivit levande för mig.
    Tankarna på mamma, som gick bort för 2 år sedan, gör mig förvirrat ledsen. Samtidigt är kärleken till henne skönare än någonsin. Jag vill tänka på henne, men kan inte riktigt hantera det som sker inom mig när jag gör det. Sorg, som blandas med vemod, som blandas glädje, som blandas med stress … stress för att jag inte vet hur jag ska ta omhand minnet av henne på bästa sätt, och rädsla över att både hennes och mitt eget liv inte har något större värde i det långa loppet. Jag känner mig verkligen som ett övergivet och föräldralöst barn när det kommer till mamma.
    Tack för att du delar med dig av det här, och när jag får tid vill jag väldigt gärna följa länken och läsa om din mamma. Jag tittade in där, men vill ge det den tid det förtjänar. Så jag väntar till ett bättre tillfälle …

    • Tack för din långa och fina kommentar! Du är så välkommen tillbaka både till min blogg och det länkade inlägget i min gamla blogg.

Lämna ett svar till Helga Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: