För- och nackdelar

Det finns både för- och nackdelar med att bli äldre… En fördel är som jag nämnde igår att man får rå sin tid själv. Jag sover tills jag vaknar av mig själv, kan ligga och läsa en stund innan jag stiger upp om jag vill istället för att rusa upp, in i duschen, frukost och iväg till jobbet. Långfrukost i stort sett varje dag, promenader, reflektera över ”då och nu”, skaffa nya fritidsintressen osv i all oändlighet

När jag besökte några bloggar nu på morgonen kom jag till Pantertanten som skrev om att sova middag. Behaglig tillvaro, vila kroppen en stund mitt på dagen, har jag gjort under många år då och då. Nu för tiden gör jag det inte så ofta i och med att jag är utvilad när jag stiger upp – däremot finns möjligheten där, om och när jag vill. Jag gläds åt att få följa naturens utveckling kommande vår på ett helt annat sätt än jag är van vid. I regel brukar den swischa förbi alldeles för fort när jag varit på arbetet långa dagen.

En sak som inte är riktigt lika behagligt är att kroppen inte är lika smidig längre. Tänk att vara så smidig så man kan göra Solhälsningen som är en vanlig yoga-grej. Jag har försökt… föll direkt på ”när man skulle sjunka långsamt nedåt” stående på alla fyra! Inte blev det garaciöst – jag föll platt som en pannkaka! Styrkan i armarna är inte vad den borde vara…  Kanske dags att börja styrketräna litet….

Solhälsningen är faktiskt ett riktigt, riktigt bra gympaprogram – kanske något att sträva efter!?

 

 

 

Det är frågan…

Jag brottas med frågan om jag ska unna mig pension på heltid nu, eller om jag ska arbeta litet till.

När jag lämnade Varberg i höstas var jag helt inställd på att arbeta fram till sommaren 2016 efter ögonoperationerna. Det jag kan säga är att man blir väldigt snabbt tillvand med ledighet. Det är mycket behagligt att helt äga sin tid och göra vad man vill med den. Ja, det är så behagligt att jag blir mer och mer kräsen över vilka uppdrag jag är intresserad av, för uppdrag finns det. Men inte just sådant jag siktat in mig på nu…

Jag har bestämt med mig själv att får jag inget innan 1 februari så stannar jag på hemmaplan, dyker det upp något tillfälligt här omkring så kanske jag nappar. För ekonomiskt är det en omställning och jag hade inte planerat för att avsluta arbetslivet just nu. Hur som helst, sommaren 2016 kommer jag nog att arbeta någonstans i Norge, jag har ett önskemål till där och det är att vara långt norröver en sommar så jag får uppleva midnattssolen. Nattarbete hägrar så jag får fina upplevelser.

Efter att skrivit klart det här ska jag gå in och anmäla intresse för ett sådant uppdrag… Bemanningsföretagen är för fullt igång att planera in sommarens uppdrag!

Att bli heltidspensionär känns som ett stort beslut, just nu, samtidigt känns det väldigt lockande… Allt har sin tid…

Knausgård: ”Min kamp”

Den första delen i Karl Ove Knausgårds bok ”Min kamp” har tagit väldigt lång tid för mig att läsa. Dels för att jag under 2,5 månader inte kunde läsa långa stunder, men det är inte hela sanningen. Den blev liggande långa perioder… den sög inte tillräckligt för att jag ville läsa, emellanåt kände jag så. Jag säger redan här att boken är väldigt lovprisad! Det är litet som det jag skrev om filmen ”En man som heter Ove” – jag avviker en del från allmänna omdömet.

En bok jag tycker det är svårt att skriva något om. Dels var den riktigt intressant och lättläst ibland, medan jag emellanåt tyckte det var för  detaljerad om vissa skeden i livet Knausgård upplevde. Hade den kortats ned så hade den passat mig bättre.

Min kamp handlar om Karl Ove Knausgårds uppväxt och framförallt förhållandet till pappan.  Jag får uppfattning av att den lille pojken K-O var en ensam pojke. Hade svårt att få någon nära kompis, förhållandet till pappan var inte enkelt. Under hela sin uppväxt försökte han få sin pappas kärlek, han upplevde pappan som en person som var oförutsägbar, Karl Ove aldrig visste aldrig hur pappan skulle reagera på olika saker.

Något Knausgård uppehåller sig vid och berättar detaljerat om är hur han får besked om pappans död, hur han och brodern reser iväg till farmodern där pappan bott sista tiden. Hur de planerar begravningen men främst om hur eländigt pappans liv varit på slutet av hans liv. Förmodligen är det ett sätt för författaren att bearbeta detta, för inte hade jag som läsare behövt få alla detaljer, jag hade förstått ändå! Kändes som ett ältande. Å andra sidan – sorgbearbetning är ett ältande!

En bok som jag långt ifrån gillar helt och hållet, men den vinner i längden. Det tog tid för mig att läsa den, det har tagit tid från det jag läst ut den tills nu att få ned dessa rader. Den är absolut inte dålig, mer för detaljerad i vissa skeden, den är komplicerad – kanske min känsla är en spegling av Knausgårds förhållande till sin pappa!  Den vinner i längden nu när jag tänker på den, tänker nog mest på det jag tyckte om…

Betyg 6/10

Otyg med automatiska telefonsvare

Eller vad det nu kan heta… funderar inte så mycket på just benämningen. Desto mer irriterad på fenomenet!

Det är inte speciellt ofta jag råkar ut för det, men varje gång det händer upplever jag att det är otrevligt, opersonligt och icke kundvänligt. För om inte mitt ärende passar in på någon ”valsiffra” så blir jag kopplad fel. Dessa företag som använder sig av metoden, vilka är många, testar verkligen sina kunders välvilja och humör.

Idag skrev jag till kundtjänst på ComHem och ville säga upp tillägget på TV:n. Alltså extrakanalerna. Det började med att jag fick meddelande om att de skulle höja priset på tjänsten, äntligen tog jag tag i det. Jag har betalat månad efter månad och ändå använt tjänsten ytterst sparsamt. Och då har det bara varit för att jag betalar för det. Får snabbt meddelande om att jag skulle ringa upp, de hade försökt ringa, men då var jag upptagen. Jag ringde och hamnade hos en automatisk telefonsvarare där jag snurrade runt….

Nu har jag sänt mail till dem igen och önskar att de ringer upp om de är tveksamma över något. I meddelandet de sände mig lät de som att de trodde jag skulle säga upp allt hos dem…. Hmm… det var inte riktigt så jag tänkte.

Någon fler än jag som ”går igång” på dessa opersonliga telefonröster? Behöver litet kaffe efter detta för att adrenalinet ska komma till ro och vila sig igen… 😉

Upphovsrätt och recept

För några få dagar sedan funderade jag här i bloggen över om man får skriva av recept och publicera i sin blogg. Om man får det över huvud taget? Eller om det strider mot upphovsrätten?

Nu har jag via bloggen och goda vänner kommit fram till det finns ingen upphovsrätt på recept. Vi alla får skriva av och publicera det som våra egna…. Ni kan läsa via ett par källor jag länkar till här nedan:

ALIS Läs under punkt 12, där är det väldigt tydligt när det gäller matrecept.

LAWLINE

Ingen tvekan om att det är helt OK! Så jag fortsätter att sprida recept jag gillar utan att vara så noga med att tala om hur jag fått kontakt med dem.

 

Det haltar mellan teori och verklighet

”Krafttag mot brottslighet” och att brottslingar ska straffas hårt är något som sd har i sitt program. De vill att kvinnor ska kunna känna sig trygga i samhället. Visst låter det fint. Men verkligheten är inte så enkel, inte ens för sd. De är det riksdagsparti som har störst problem med sitt partis företrädare! Det ena efter det andra kommer fram om ledande politiker inom sd som råkar i klammeri med rättvisan, det gäller såväl ekonomiska brott som våldsbrott, hot. Företrädare som avslöjas med olämpliga, förnedrande, uttalanden om kvinnor. Riksdagsledamöter som slåss med järnrör och ropar hora m.m. Så sent som idag läser jag om Gunnar Håkansson, ordförande i Orsa sd-avd hur han har uttryckt sig på facebook om Gudrun Schyman ”Fy fan vilken ‘slampa’, ovärdig det parti hon startat. Gillar förmodligen att bli tagen med våld”. Han får lämna sd, går han inte självmant så blir han avsatt. Men det räcker inte, partiet bör fundera över varför liknande uttalanden och händelser sker i sådan frekvens just bland sd:s representanter om och om igen… Kan det möjligen bero på deras politiska budskap? Ja du Gunnar Håkansson – Schyman är säkert värdig sitt parti, det är du som inte är värdig ditt parti – och ratas! Pinsamt!?

Avslöjanden som strider mot svensk kultur och lagar har avslöjats om än den ene än den andre inom sd. Vissa avsätts, andra får nya uppdrag.

Det är något som skaver, de förtroendevalda  lever inte själva på ett sådant sätt att de platsar i det samhälle de säger sig vilja skapa. De säger sig värna om kvinnor, lag och ordning i landet osv….  Vad är det för människor som röstar på dem? Hur kan de undgå att genomskåda deras ruttna budskap? Jag förstår det inte…

I mina ögon så är sd:s framgång det största hotet i Sverige numer. Vad är det för kvinnosyn de står för?  Vad är det för syn på sina medmänniskor de har? Väldigt, väldigt osmakligt!

Köttfärsbiffar med pasta

 

 

 

 

 

 

 

 

Är det någon här som vet hur reglerna är när man lägger ut recept som är hämtade ur någon tidning. Måste man (ska) lägga ut var man funnit receptet? Här blir jag tveksam då jag aldrig ser det, men vet att i många liknande situationer när det gäller upphovsrätt SKA man göra det, annars kan man i värsta fall få plikta för det. Om man kopierar och låtsas som det är ens eget.

Hur som helst, här ska jag presentera en maträtt jag gjorde igår, väldigt enkel, men riktigt, riktigt god. Tillhör du samma skara som jag som testar recept, gillar dem, sedan är receptet puts väck? Man minns inte var man fann det. Sådan är jag, därför samlar jag fr.o.m igår mina recept i en egen blogg. Ordning och reda, ett begrepp som blivit så populärt inom politiken numer. 😉 Favoriterna lägger jag nog upp här också, jag gillar bilder på mat, jag gillar att laborera med mat, jag gillar att äta mat. Om någon vill kolla in min matblogg är det förstås helt OK, men än så länge finns endast det här receptet där… 😉 Bloggen heter miarecept

2 port

• 200 g köttfärs
• 1 msk potatismjöl
• 1/2 dl vatten
• 1 vitlöksklyfta
• salt, peppar
• 1 msk smör eller margarin
• 3 soltorkade tomater i olja
• 1,5 dl lätt creme fraiche
• 1 msk kalvfond

Servera med:

• 2 port kokt pasta t.ex tagliatelle
• sallad

Blanda färs, potatismjöl, vatten, pressad vitlök, salt, peppar till en smet. Forma smeten till 4 biffar och stek dem i en stekpanna med smör cirka 5 minuter.

Hacka tomaterna och lägg ner i pannan tillsammans med creme fraiche och fond. Koka upp. Servera med pasta och sallad.

(Recept hämtat är Hemmets Journal nr 2 2016)

En man som heter Ove

Bild lånad från SF bio

Filmen ”En man som heter Ove” hade jag inte tänkt lägga tid och energi på. Men efter att Lassgård fått en guldbagge för sin rollprestation ändrade jag mig, igår såg jag filmen. Ja, vad ska jag säga om den, det är frågan?

Lassgård gjorde en helt fantastisk rolltolkning, utan tvekan är han värd guldbaggen. Efter knappt halva filmen var jag så urless på den så jag hade helst velat gå, men då biosalongen var så gott som fullsatt och jag satt i mitten av en rad så stannade jag kvar. Det var tur det, för slutomdömet blev annorlunda. Första delen var endast ett evigt mästrande av Ove mot sina grannar, demonstrativt visade han grannskapet hur han själv ville ha saker och ting. Struntade fullständigt i vad andra tyckte. Han kändes helt enkelt som något från en svunnen tid. I och för sig finns det små-Ovar idag också, men inte lika tydligt, det är ingen som tillåter det.

Den senare delen av filmen var betydligt bättre, ja, t.o.m riktigt gripande och bra, med andra ord kände jag mig nöjd när jag lämnade biografen. Om jag rekommenderar den? Vet inte, det finns betydligt bättre filmer innehållsmässigt. Å andra sidan, är man ute efter att se en bra rollprestation så OK, då är den mycket sevärd… 😉

Vinterpromenad

Jag har inte så mycket på hjärtat… 😉

Lägger dock ut ett par foto från min kamerapromenad utmed Vätterns södra ände idag. Underbart väder, även om det var litet kallt om kinderna, för övrigt var jag varmt klädd så jag frös inte, kände mig t.o.m svettig när jag kom hem trots att jag vandrat i lugnt tempo.

En sådan här dag kan t.o.m jag uppskatta vintern. Torr snö, ingen vind, strålande solsken, vandra i lugn och ro och bara njuta av naturens skönhet. Tänk vad vi pensionärer är förunnade…

Det finns soffor utmed promenadstråket, men det kändes inte speciellt inbjudande att sätta sig ned och njuta av allt det vackra. Det blir säkert annorlunda om fyra-fem månader misstänker jag. Då kan det vara svårt att finna en ledig soffa att vila på, idag fanns det ingen konkurrens!

Fröken Änka

Jag vann en bok som en bloggare har skrivit.  Boken är ”Fröken Änka” av Eva-Kerstin P Johansson. Den handlar om hennes bearbetning av sin sorg efter att maken hastigt avled när Eva-Kerstin var 55 år.

Jag har läst en hel del litteratur i den här genren, dels av intresse, men kanske även för att jag arbetar inom vården och träffar människor i olika faser av livet. Vi är individer och var och en av oss vet aldrig på förhand hur vi tar emot ett sorgebesked vid en närståendes dödsfall. Sker det dessutom väldigt oförutsett blir det extra traumatiskt, tror jag. Hur vi än tacklar de första dygnen och hur vi än hanterar sorgen det närmaste året/åren finns det inget som är rätt eller fel, det finns heller ingen mall om hur ett sorgearbete ska ske. Däremot kan det finnas förväntningar på hur den sörjande ska uppträda från närstående, grannar och ”andra”.

Vi får följa huvudpersonen från när hon oroas över att maken inte kommer hem från arbetet som musiker som han borde. Hon blev mer och mer orolig, ringde honom, utan att få kontakt. Så kom hans musikerkolleger med det värsta besked man kan tänka sig, hennes älskade Stig var död! Sedan får vi följa Eva-Kerstin och makarnas döttrar när de ser maken/pappan som död, de första dagarna efter dödsfallet, planering av begravning och begravningsakten.

Sedan kom kanske den allra svåraste tiden – att leva vidare för änkan, att finna meningen med livet utan sin make.

Författaren berättar öppethjärtigt om hur hon ger sig ut för att söka en ny livspartner, känner att hon försummar sina döttrar. Att kontakten med döttrarna knakar i fogarna beror på att  Fröken Änka blivit för mycket ”tonåring” som söker kärlek igen. Fröken Änka kan helt enkelt inte förlika sig med att behöva leva ensam resten av livet. Döttrarnas förtvivlan över mammans konstiga uppträdande, sörjer hon inte deras pappa, varför är hon ute på dans kväll eller kväll når ända ut till läsaren. Samtidigt så ser läsaren väldigt tydligt hur ensam Fröken Änka är, hon måste helt enkelt ut och träffa människor för att stå ut med sig själv och livet.

Varje sorg är unik, varje person är unik på hur vi bearbetar kriser av olika art. Jag är tillräckligt yrkesskadad för att se att det finns ett mönster, ”krisens fyra faser”… går hon igenom och skildrar i boken på ett tydligt sätt. Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Boken var lättläst även om ämnet i sig är tungt.

Tack för boken Eva-Kerstin och jag önskar dig allt gott framöver! Du bjuder läsarna på en känslosam och självutlämnande del av ditt liv när det var som allra mest skört.