Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Att dö ensam

apple

I bloggen ”I skuggan av Arvid och Lydia” läste jag om en intressant film (The Swedish Theory of Love) som snart kommer på svenska biografer. Den behandlar svenskarnas behov av självständighet där man inte är beroende av varandra som också gjort svenskarna till väldigt ensamma enligt bloggarens inlägg. Bl.a så berättas det att filmen tar upp att så många som var fjärde person dör ensamma, det tolkar jag som att ingen är närvarande i rummet när döden inträffar.

Sedan jag läste inlägget har jag funderat över att människor dör ensamma. Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?

Annonser

Kommentarer till: "Att dö ensam" (30)

  1. Jag tror på det sista du skriver, att det är viktigare för dom anhöringa. Själv har jag noll tankar kring min död och har inte för avsikt att tänka på det heller.

  2. mormorkerstin sa:

    Nu ger du dig väl ut på djupt vatten Mia! Klart jag har tänkt på döden så till vida att jag fyllt i Vita arkivet för att underlätta för mina efterlevande, men själva dödsögonblicket har jag inte ägnat en tanke än. Om jag blir sjuk och sängliggande länge tror jag att jag skulle vilja ha familjen hos mig. Jag kanske säger några oförglömliga sista ord, som ingen får höra annars. Om jag dör knall och fall, vilket nog är vad jag hoppas på, fast inte på länge än förstås, då lär jag inte hinna märka om det är någon där eller inte.

  3. Intressant. Har aldrig tänkt på det så förr, hur jag vill ha det, alltså.
    I vården tycker en att det är sorgligt att människor dör ensamma, men efter att ha läst ditt inlägg så känner jag att jag inte vill ha ”vem som helst” sittande hos mig. Jag kanske inte ens vill ha nån anhörig som sitter där o ”väntar”. Att få ligga själv o dö känns inte alls obehagligt, när jag nu tänker på det.

  4. När jag levde ensam och mina allra bästa vän drabbades av cancer, funderade jag en hel del omkring sjukdom och död. Just då var jag rädd för att vara ensam. Mina döttrar är vuxna nu och i dem vet jag att jag har stöd om det skulle vara något. Lever numera i en fin relation, där stöd också skulle finnas.
    Jag pratar om döden i perioder, vill att mina nära och kära ska veta hur jag vill ha det.

  5. Filmen har blivit omtalad och väckt stort intresse. Jag är mer bekymrad för att leva många år ensam än att dö ensam. Med utflugna barn tänker man mer och mer på var dom bor i förhållande till oss och hur man ska förhålla sig till det. Ska vi flytta till Sthlm? Tvekar än så länge.

  6. Det vore kanske något att ta upp i Vita arkivet? Jag tror nog att det är de anhöriga som mest vill vara kvar till slutet. Har man inte haft nån kontakt med sina anhöriga när man levde kan jag inte se varför det skulle vara så viktigt att någon av dem var kvar mot slutet. Då är det mer ett spel för gallerierna. Att ha en okänd människa hos mig tycker jag bara verkar löjligt.

  7. Jag har varit nära döden när min exman dog i augusti. Han dog ensam, efter 8 dagar i djup medvetslöshet, medan sjuksköterskan var iväg på nåt ärende. När jag pratade med henne och frågade omkring dödsögonblicket så var hon väldigt ledsen över att behöva berätta att han var ensam när han dog.
    Men det var helt ok med mig.

    Om jag var vid medvetande intill ”det sista” så skulle jag – tänker jag nu – gärna ha någon bredvid som jag kunde hålla i handen. Hjälpa mig igenom den rädsla som den levande har för det döda. Eller rättare sagt jag, som den levande. Är jag medvetslös, som Exet var, så betyder det mindre.

    Eftersom jag inte har någon ”bättre hälft” så skulle det vara sönerna som jag skulle hoppas på var där när jag dör. Å andra sidan har de upplevt deras far dö i ung ålder och jag önskar verkligen inte att ge dem ytterligare sorg och smärta genom att ”tvinga” dem att vara närvarande när jag dör. Men bara någon, som satt vid min sida och höll min hand. Det skulle vara en tröst, tänker jag när jag frisk och kry sitter och tänker på hur jag vill ha det…. Spännande fråga.

    🙂

    • Tack för ditt uttömmande svar. Jag tycker också det är en spännande fråga som vi aldrig diskuterar just i det perspektivet.

  8. Intressant! Läste en gång om en man, med amssor av släktingar på plats, som väntade tills en sköterska såg till att alla kom ut ur rummet, med att dö. Han ville ha det så. Mina föräldrar: Far dog knall och fall. Mamma var vi hos periodvis under hennes sista dagar. Inte hela tiden, hon hade ju vårdpersonal också. Sista kvällen var hon vaken och pratde med både mej och min bror. Så småningom fick hon en ny morfinspruta och somnade. Vi bestämde oss för att lämna henne, eftersom vi inte kunde få någon kontakt med henne … och om om fortfarande levde, komma tillbaka nästa dag. Nattpersonalen tyckte detta var helt ok och flyttade henne till sitt jourrum. Några timmar senare ringde de och sa att allt var slut. Har aldrig haft något dåligt samvete över detta… vill ha det på samma sätt… om det år. Gärna sällskap så länge jag orkar med sällskapet, sedan vill jag vara i fred.Så tänker jag.

  9. tror inte man kan säga gör si eller så o absolut inte si…eller så beror på många saker man innerst inne säger det nej inte helt ensam….. få ångest inför sista andetagen…eller att nån anhörig får spel o börjar gapa o skrika…. sista minutrarna ska vara värdigt o fint. Jag satt när min mamma gick bort för några år det blev ett rofyllt vackert slut men min styvfar fick man förklara allt för noga han ville inte förstå eller kunde ta in allt…det blev en press för mig. Men när ajg jobbade i vården på tidigt 80 tal var det två tanter som gick bort en med en från oss som hela tiden satt där ingen anhörig men bara det att hålla den gamla damens hand var ett värde för mig o förhoppningsvis även för henne…. En gammal dam dog själv…ensam mellan måltiderna…där gick allt fort o förhoppningsvis somnade hon bara in även om hon satt i sin stol….. Tror att vill man då ska man sitta vill man inte nej då låter man bli som anhörig….. svårare o säga att man måste sitta till varje pris om det ska ingå i arbetsuppgifter mm…. det måste vara fall till fall….

  10. Vi föds och dör ensamma sägs det. Personligen förväntar jag mig inte att någon ska vara närvarande när jag dör – jag trivs med min ensamhet – men jag har heller inget emot det förstås.

    Fast det är svårt att säga just nu – jag kanske tänker helt annorlunda när det är så dags?

    • Jo vi kan aldrig veta hur vi tänker den dagen det är allvar, men att fundera, diskutera det utifrån oss själva idag tycker jag känns både bra och intressant.

  11. Temat togs upp på Skavlan igår kväll. Lyssnade med ena örat på Björn Ulvaeus som önskar att människan själv borde få bestämma över sin egen död. Han hade hemska erfarenheter av föräldrarnas sista tid tydligen. Döden känns inte som en vän och jag föredrar att tänka på livet. Fast visst funderar man. Någon vid sin sida? Jo, fast då får det allt vara någon nära, hustrun helst.

    • Jag såg också Skavlans program. Den här filmen har jag hört om, sedan jag skrev inlägget, både på radio och TV och även läst om. Det är så att har man börjat ”se” något, då uppmärksammar man sådant som annars kanske gått förbi ens intresse. Tack för dina tankar.

  12. MIA; jag uppskattar detta på djupet inlägg väldigt mycket! Så här på raken så berör dina tankar och frågor mina egna. Frågeställningen är så centrala; För vem ska en inte vara eller vara ensam?Jag har ett utkast till blogginlägg i de samma frågorna. Elisabeth Kûbler Ross skrev en bok som heter Döden är livsviktig. Lars Wikander skrev en bok som heter Bryt dödstystnaden där jag hittade mycket vettigt, men det är ju ett bra tag sedan. Om jag publicerar så tar jag med ditt inlägg på något sätt OK? Jag tycker som du vi kan gott fundera och diskutera detta. Tänker i banor som att denna livstressen att få med oss allt är en del av en litet ångestknyte – men så är ju jag analytiker haha …
    i mitt eget fall så tänker jag prata med mina anhöriga om sjukdom uppstår hur jag tänker – dör jag knall och fall så är jag ju ensam och då så …

    • Kul att även du funderar på ett inlägg i ämnet. Du får gärna nämna mitt inlägg, eller citera, eller hur du nu vill göra… Jag hoppas jag ser det. Emellanåt är jag dålig bloggvandrare och missar nog en del intressant. Du får gärna hojta till. Elisabeth Kuhler Ross bok du nämner har jag läst för många år sedan. Wikanders bok är okänd för mig. Jag har arbetat så mycket med förväntade dödsfall så döden skrämmer mig inte, tror det beror på det, men vet förstås inte.

  13. Om man ligger på sin dödsbädd och vet att döden snart kommer tror jag faktiskt att de flesta vill ha någon hos sig. Kanske en anhörig, kanske funkar det även med en anställd på den vårdinrättning man befinner sig. Hur man än vrider och vänder på det hela så är nog döden mer eller mindre ångestladdad för de flesta. Själv skulle jag nog vilja ha en hand att hålla i när jag närmar mig den sista stunden.

  14. Om det finns kvar någon person av betydelse för mig vill jag gärna ha honom i rummet. Men jag vet också många som inte ”släppt taget” innan anhöriga har gått ut från rummet. Svårt att säga på förhand. Helst vill jag dö hemma, inte på något hospice/sjukhus.
    Men nu talar vi alltså om själva döden, inte ett ensamt liv som slutar med att man dör i sin etta och kroppen hittas inte förrän flera månader efteråt?

    • Ja jag undrar ibland om det är tillfälligheter eller ej när någon tar sitt sista andetag strax efter att anhöriga lämnar rummet.

  15. Jag har tänkt och tänker ofta på döden både min egen och andras. När min pappa dog var jag ung (24) och han hade varit sjuk en längre tid. Just den dagen var det som om vi kände på oss att det var slut och vi var hos honom både jag, min mamma och syster. För mig kändes det bra att vi var där. När det gäller mig själv har jag nog inte funderat så mycket på det men tror att jag nog skulle vilja ha någon av mina nära och kära där. Å andra sidan tror jag inte det skulle vara någon katastrof att dö utan någon vid sin sida. Som någon tidigare skrev jag har hellre sällskap medan jag lever.
    Kram

    • Jag tycker också det är viktigare att ha socialt umgänge under min livstid än den dag jag lämnar jordalivet. Det känns inte speciellt viktigt för mig, men för den skull får mina närmaste vara där. Så tror jag idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: