Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för januari, 2016

En man som heter Ove

En_man_som_heter_Ove

Bild lånad från SF bio

Filmen ”En man som heter Ove” hade jag inte tänkt lägga tid och energi på. Men efter att Lassgård fått en guldbagge för sin rollprestation ändrade jag mig, igår såg jag filmen. Ja, vad ska jag säga om den, det är frågan?

Lassgård gjorde en helt fantastisk rolltolkning, utan tvekan är han värd guldbaggen. Efter knappt halva filmen var jag så urless på den så jag hade helst velat gå, men då biosalongen var så gott som fullsatt och jag satt i mitten av en rad så stannade jag kvar. Det var tur det, för slutomdömet blev annorlunda. Första delen var endast ett evigt mästrande av Ove mot sina grannar, demonstrativt visade han grannskapet hur han själv ville ha saker och ting. Struntade fullständigt i vad andra tyckte. Han kändes helt enkelt som något från en svunnen tid. I och för sig finns det små-Ovar idag också, men inte lika tydligt, det är ingen som tillåter det.

Den senare delen av filmen var betydligt bättre, ja, t.o.m riktigt gripande och bra, med andra ord kände jag mig nöjd när jag lämnade biografen. Om jag rekommenderar den? Vet inte, det finns betydligt bättre filmer innehållsmässigt. Å andra sidan, är man ute efter att se en bra rollprestation så OK, då är den mycket sevärd… 😉

Vinterpromenad

abcde

Jag har inte så mycket på hjärtat… 😉

Lägger dock ut ett par foto från min kamerapromenad utmed Vätterns södra ände idag. Underbart väder, även om det var litet kallt om kinderna, för övrigt var jag varmt klädd så jag frös inte, kände mig t.o.m svettig när jag kom hem trots att jag vandrat i lugnt tempo.

En sådan här dag kan t.o.m jag uppskatta vintern. Torr snö, ingen vind, strålande solsken, vandra i lugn och ro och bara njuta av naturens skönhet. Tänk vad vi pensionärer är förunnade…

vintervila

Det finns soffor utmed promenadstråket, men det kändes inte speciellt inbjudande att sätta sig ned och njuta av allt det vackra. Det blir säkert annorlunda om fyra-fem månader misstänker jag. Då kan det vara svårt att finna en ledig soffa att vila på, idag fanns det ingen konkurrens!

Fröken Änka

fröken änka

Jag vann en bok som en bloggare har skrivit.  Boken är ”Fröken Änka” av Eva-Kerstin P Johansson. Den handlar om hennes bearbetning av sin sorg efter att maken hastigt avled när Eva-Kerstin var 55 år.

Jag har läst en hel del litteratur i den här genren, dels av intresse, men kanske även för att jag arbetar inom vården och träffar människor i olika faser av livet. Vi är individer och var och en av oss vet aldrig på förhand hur vi tar emot ett sorgebesked vid en närståendes dödsfall. Sker det dessutom väldigt oförutsett blir det extra traumatiskt, tror jag. Hur vi än tacklar de första dygnen och hur vi än hanterar sorgen det närmaste året/åren finns det inget som är rätt eller fel, det finns heller ingen mall om hur ett sorgearbete ska ske. Däremot kan det finnas förväntningar på hur den sörjande ska uppträda från närstående, grannar och ”andra”.

Vi får följa huvudpersonen från när hon oroas över att maken inte kommer hem från arbetet som musiker som han borde. Hon blev mer och mer orolig, ringde honom, utan att få kontakt. Så kom hans musikerkolleger med det värsta besked man kan tänka sig, hennes älskade Stig var död! Sedan får vi följa Eva-Kerstin och makarnas döttrar när de ser maken/pappan som död, de första dagarna efter dödsfallet, planering av begravning och begravningsakten.

Sedan kom kanske den allra svåraste tiden – att leva vidare för änkan, att finna meningen med livet utan sin make.

Författaren berättar öppethjärtigt om hur hon ger sig ut för att söka en ny livspartner, känner att hon försummar sina döttrar. Att kontakten med döttrarna knakar i fogarna beror på att  Fröken Änka blivit för mycket ”tonåring” som söker kärlek igen. Fröken Änka kan helt enkelt inte förlika sig med att behöva leva ensam resten av livet. Döttrarnas förtvivlan över mammans konstiga uppträdande, sörjer hon inte deras pappa, varför är hon ute på dans kväll eller kväll når ända ut till läsaren. Samtidigt så ser läsaren väldigt tydligt hur ensam Fröken Änka är, hon måste helt enkelt ut och träffa människor för att stå ut med sig själv och livet.

Varje sorg är unik, varje person är unik på hur vi bearbetar kriser av olika art. Jag är tillräckligt yrkesskadad för att se att det finns ett mönster, ”krisens fyra faser”… går hon igenom och skildrar i boken på ett tydligt sätt. Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Boken var lättläst även om ämnet i sig är tungt.

Tack för boken Eva-Kerstin och jag önskar dig allt gott framöver! Du bjuder läsarna på en känslosam och självutlämnande del av ditt liv när det var som allra mest skört.

Promenera på!

promenadväg

Att promenera är skönt, man får frisk luft, får tid att låta tankarna flyta fritt, kroppen används på ett sätt som den är skapad för. Dessutom får jag frisk luft och fått ta del av ljuset även under den allra mörkaste årstiden! Idel fördelar… Rätt klädd så behöver man inte frysa.

Förra året hade jag som mål att gå 7.000 steg/dygn. Jag har inte superkoll, men tror jag uppfyllde det om man slår ut alla steg/dag över året. I slutet av året känns det som att jag slöade till. Tog ett krafttag runt jul och bestämde att jag istället för att sitta stilla mer och mer så ökade jag målet till 10.000 steg/dag i snitt/månad. Än så länge har jag jag uppnått det målet med råge. Inte en enda dag hittills under 10.000 steg, de flesta dagar drygt 12.000 steg, några över 13.000 steg. Behöver jag skriva att jag känner mig himla stolt. Jag öser beröm över mig själv.

Glädjande och en sporre blir också att läsa en artikel i SvD igår. Den ger mig en skjuts till! Det är hälsovinster som varit kända länge, men det sporrar mig att se det på pränt igen. Det är hälsoeffekterna jag är ute efter, att hålla kroppen i trim så länge det går. Det tror jag är viktigt ju äldre jag blir.

Fy skäms Kommunal!

text

Snacka om att motarbeta sina medlemmars intressen!

Hur ska arbetsgivarna ha förtroende för ett sådant förbund? Hur ska medlemmarna ha förtroende för sina representanter när högsta ledningen är ute i blåsväder för att praktiskt leva mot sina egna regler?

Pålitliga och förtroendeingivande fackföreningar behövs. Jag har arbetat fackligt under många år som förtroendevald. Det var för ett TCO-förbund, men sådana här skandaler tror jag kan skada hela fackföreningsrörelsen som inte varit speciellt ”på” de senaste åren. Ett starkt representantskap för sina medlemmar är något positivt både för sina medlemmar som för arbetstsgivarna.

Fy skäms Kommunals högsta ledning som går i fällan att se till sitt eget bästa, att ha mage att festa på medlemmarnas bekostnad med litet av varje!

45 år

45_-r

Bild lånad från SF Bios sida

Igår var jag och såg filmen 45 år. En lågmäld, men väldigt gripande och vacker film.

Här finns en recension som jag instämmer i.

Ni som gillar film och har några år på nacken – se den!

Betyg 7/10

Sexuellt ofredande inte OK

snö

Efter högst 15 minuters radiolyssnande i dag på fm blir jag minst sagt bekymrad.

Det berättas om sexuella ofredande mot tjejer/kvinnor i en simhall (bubbelpooler) i Stockholm. En kort stund efter detta reportage så rapporterar rikshyheterna att vid något evenemang hade polisen fått in många anmälningar om just sexuellt ofredande – men det rapporterades inte ut till allmänheten. Varför det inte blev offentligt säger sig polisen inte veta så här i efterhand. Jag misstänker starkt att det helt enkelt inte har tagits emot som något ”allvarligare”, med andra ord inte något att bry sig om så mycket! Det är  allmänt känt att det är svårt att få gehör för våld som utsätts mot kvinnor inom vårt rättsväsende!

Det har under flera år varit känt att skolflickor ofta, kanske dagligen, blir kallade för hora! Sådant beteende borde naturligtvis inte accepteras för ett sådant ord urholkar moralen, det tror jag alldeles bestämt.

Sexuellt ofredande har alltid funnits i svenska samhället fastän det under många år inte pratades högt om, kanske inte pratades om överhuvud taget. Jag har själv varit utsatt för det, tror nog att alla kvinnor har stött på problematiken på något sätt. Så vanligt är det faktiskt. Förr tror jag det var betydligt vanligare och framförallt accepterat av ”alla”.

Ökar det idag? Ja, kanske… Men det har alltid funnits i vårt samhälle. Idag med stora invandringar från många länder där kvinnor har lågt anseende, de lever i ett samhälle där flickor/kvinnor ska vara ”hemma” och serva mannen, klart att dessa män har fått det synsättet med sig i uppfostran. När de kommer till Europa så måste det tydligt visas att det inte är accepterat här, på ett fredligt sätt. Deras synsätt har kommit till precis som de svenska männens synsätt uppstod om vi går något århundrande tillbaka i vårt eget land. Lika förödande för synen på kvinnan är att detta förtigs i media som när det gäller kvinnorna i simhallen som inte fick något skydd.

Kvinnor och män borde  kunna leva i trygghet oavsett hur de ser ut, hur de är klädda osv. Att gå till en simhall och bli tafsad på av män ska vara helt oacceptabelt i vårt samhälle!

Jag hoppas att problemet ska synliggöras betydligt mer än vad det görs idag. Att media ska prata om det och fördöma det. Att poliserna ska fördöma det ordentligt och inte sopa under mattan. Att andra män och kvinnor som sitter i en bubbelpool och ser/hör hur kvinnor trakasseras ska reagera, antingen direkt till den som utför trakasserier eller se till att personalen uppmärksammar det och avvisar de som tafsar!

#sexuellt ofredande

Etikettmoln