Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för januari, 2016

Stjärnorna på Slottet

batliv

Allra först vill jag tacka för alla intressanta kommentarer till mitt förra inlägg i en fråga som många ryggar för. Samtidigt ser jag att det finns ett intresse och många tankar runt ämnet döden. Det är det enda vi vet att vi ska göra och ni har nog alla hört att Astrid Lindgren brukade säga ”döden, döden, så har vi pratat om det” när hon snackade med sin syster i telefon på äldre dar – enligt henne själv!

Hur som helst, till dagens ämne. Stjärnorna på Slottet är ett underhållande och bra program när det inte är en massa tjafs. I förra programmet blev jag trött på Claire Wickbom, vet inte om hon verkligen var så dum som hon framställdes eller om det var genom klippning de som gör programmen gjorde henne illa. Jag hade litet svårt för henne i kväll också, men hon bjöd inte på sådana dumheter som för en vecka sedan.

Hur som helst, ikväll var det Amanda Ohm som var huvudpersonen. Hon är en begåvad kvinna som har vågat att ta för sig i livet. Hon verkar dessutom lyckas med det mesta hon vill göra. Det är kärlekslivet som varit mest komplicerat, tyckte jag mig tolka in i hennes dag på Slottet. Joakim Thåström har varit hennes stora kärlek sedan tidiga ungdomsår, periodvis har de varit tillsammans, men sedan har han lämnat henne. Trots att han inte varit tillsammans med henne så har hennes kärlek till honom funnits inom henne. Hon har varit utomlands långa perioder för att slippa höra och se allt om honom.  Nu i mogen ålder så har de hittat hem till varandra igen. Visst är det en vacker kärlekssaga!?

Utan att jag känner dem så hoppas jag att deras kärlek ska hålla!

PS! Dags att ge mig ut med kameran igen… brist på nya bilder, därför blir det gammal skåpmat.

Att dö ensam

apple

I bloggen ”I skuggan av Arvid och Lydia” läste jag om en intressant film (The Swedish Theory of Love) som snart kommer på svenska biografer. Den behandlar svenskarnas behov av självständighet där man inte är beroende av varandra som också gjort svenskarna till väldigt ensamma enligt bloggarens inlägg. Bl.a så berättas det att filmen tar upp att så många som var fjärde person dör ensamma, det tolkar jag som att ingen är närvarande i rummet när döden inträffar.

Sedan jag läste inlägget har jag funderat över att människor dör ensamma. Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?

Vinterpratare

Lerslerin

Bilden lånad från Sveriges Radios sida

Jag hörde delar av vinterpratarna, hade en hel del annat för mig så jag lyssnade inte så noga.

Sitter just nu och lyssnar på Lars Lerins program. Helt underbar, tycker jag…. han verkar som att han tar livet med en klackspark, men så är det absolut inte. Han har haft sina dalar, men har förmågan att berätta på ett intressant och medryckande sätt. Jag lyssnar med ett leende på läpparna och skrattar högt för mig själv emellanåt. Åldrandet är ett tema han har i programmet… 😉

Vill du också lyssna finns programmet här.

Om allt går som jag vill åker jag till Karlstad i sommar för att se den permanenta(?) utställningen som finns där med hans konst.  Jag har sett en utställning av hans konst om det var i Huskvarna eller Gränna för några år sedan, vet inte om jag gillar hans konst lika mycket som jag gillar att lyssna till honom. Men gillar man en person blir man nyfiken på hans verk också! Humor och glimten i ögat har han… hörde förresten att han ska ha någon programserie i TV med start nu i januari. Det ser jag fram emot.

#larslerin #vinterpratare

Broddarnas ”jul” igen

broddar

Tänk nu får broddarna komma fram ur de mörka gömslen de annars är förvisade till.

Igår tänkte jag tanken att det var dags att plocka fram dem, men var har jag dem, måntro, tänkte jag som långt ifrån är någon ordentlig människa! Tänk dom låg på det enda logiska stället… Vad glad jag blev att det i alla fall är litet ordning och reda med mig 🙂

Broddarna och jag vandrade ut. Med broddar under fötterna går jag litet annorlunda än utan broddar och tänk vad bra sådant här är, trots att jag ogillar halka i allra högsta grad. Jag känner att muskler som fått vila länge framtill i låren har fått jobba! Japp, så är det, nu är det slut på sommarvilan, småmuskler… 😉

Under min vandring mötte jag bl.a en kvinna som jag på långt håll såg hade problem på isiga trottoaren. Hon gick väldigt sakta och försökte gå litet utanför trottoaren där det var mer lös snö med gräs som underlag. När vi möttes pekade hon på underlaget och sa ”halka”… förmodligen kunde hon endast några få ord på svenska… jag visade mina broddar och hon nickade och log som svar att hon förstod. Jag funderade litet på om hon behövde hjälp att ta sig uppför den litet sluttande backen men innan jag hann erbjuda min arm så hade hon vinkat hejdå!

Tänk vad mina broddar är uppskattade vid den här  tiden på året… ;.) De ska få hjälpa mig på dagens vandringar utomhus också…

Vandra försiktigt go´vänner! Det är bra att ha alla ben intakta!

Bloggande utvecklar tänkandet!?

folk

Bloggandet upplever jag oftast som litet ordbajseri från mig själv, ett sätt att få utlopp för litet skrivklåda, att få litet respons från andra bloggare.

Sedan finns det dagar jag förvånas över bloggandet, jag får liksom en aha-upplevelse i samma stund jag skriver något, känner att mina tankar leder in på ett bredare perspektiv än jag tänkt innan…. Egentligen inte, mer att jag sätter andra ord på det.

Så här var det idag: Maria skrev ett inlägg med rubriken Att bli behandlad som en kvinna vilket jag kommenterade. Jämställdhetsperspektivet man/kvinna. Hon kommenterade min kommentar och först därefter kommenterade jag så här; ”…..Idag handlar det mer om jämställdhet mellan svenskar som är ljusa i hyn med de som är mörkare i hyn, eller nyss kommit till vårt land…” Det är också en jämställdhetsfråga… Människors lika värde är en viktig fråga!”  Visst är det så… alla människors lika värde, humanistiskt tänkande… De allra flesta människor tycker idag att jämställdhet mellan man och kvinna är något självklart idag i många sammanhang. Det har tagit tid och vi är inte i mål när det gäller jämställdhet mellan man och kvinna men vi har kommit en bra bit på vägen. Om tillräckligt många år tror jag det även gäller om våra tankar om människors lika värde oavsett ursprung, utseende osv… Men dit har vi en väldigt, väldigt lång väg…

Hur tror du? Tycker du min framtidsvision är naiv eller tror du att vi når dit?

 

En massa helgdagar

Alexander-rosen

Jul- och nyårshelgen består av en del extra helgdagar. Det gör att en del människor, bl.a jag, får tänka till litet extra för att veta vad det är för veckodag! I och för sig är det kanske inte så viktigt när jag är ledig åtminstone ett par-tre veckor till, men ändå. Nog vill jag veta om det är tisdag eller lördag!

Journalister som handhar radio- och TV-program är nog medvetna om detta, för i vissa tidningar står det torsdag julafton osv. Bra det, en säker hjälp för oss dödliga.

God fortsättning på 2016 förresten!

Etikettmoln