Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Livsfilosofi

rosariet 31 maj

Man ska leva sitt liv så man blir vän med döden” citatet är från en klok kvinna, Astrid Lindgren.

Att bli vän med tanken på döden, tror jag kommer automatiskt för de flesta människor med ökad ålder. Som barn och ung är tanken på sin egen död ofta skrämmande, det kan kännas fasansfullt att inte finnas, samtidigt som det känns helt overkligt, tror jag. Att känna det overkligt, svårt att förstå över huvud taget, den känslan har jag fortfarande, trots att tanken på döden inte skrämmer mig idag. Men för den delen vill jag leva många år till med någorlunda hälsa i behåll. Åldersskavanker, ok, det slipper vi inte undan, men de kan ju vara små eller måttliga… 🙂

Det viktigaste, enligt mig, är att fokusera på det positiva utan att för den skull skygga för verkligheten. Man ska inte blunda för allt dumt som pågår runt oss, för den skull behöver man inte grotta ned sig i elände, elände. Naturen är en stor källa för glädje och harmoni för mig, var och en måste finna sina ställen. Musik, gemenskap med goda vänner, böcker är annat som ger mig positiva upplevelser. Människor som enbart ger mig negativ energi försöker jag undvika, för visst finns det sådana. Livet är alldeles för kort för att lägga mycket energi på det som inte ger glädje tillbaka.

93/100 blogg100.mini

#blogg100, #livsfilosofi

Kommentarer till: "Livsfilosofi" (28)

  1. Jag har ingen erfarenhet av död vilket innebär att jag nästan aldrig tänker på ”döden”. Visst har människor i omgivningen dött, några för unga, andra mer väntat men eftersom jag inte stått nära har det inte varit en stor sak. Tänkte på det när jag läste hos en väninna, som är 3 år yngre än mig, att hon hade börjat fundera på döden och oroade sig. Det viktiga är väl att leva innan man dör? För dör gör vi allihopa men det är ju inget som man behöver grubbla på medan man lever.

    • Många barn har tankar om döden, allra helst om någon nära dött. Jag hade en lillasyster som dog när jag var åtta år. När min lillebror sedan blev inlagd på sjukhus 2 år därefter var jag livrädd, trodde förstås att även han skulle dö.

      Senare under livet har jag suttit vid många dödsbäddar, sett många människor tyna bort och dö inom arbetslivet. Ryggsäcken vi har med oss har kanske större betydelse även i det här sammanhanget än vad jag tänkt på tidigare.

  2. Ska på min fasters begravning nästa vecka så döden är ganska nära just nu och vi har pratat mycket om den med barnen och min mamma.
    Döden är för mig bara en del av livet och man får äntligen upptäcka vad som kommer efter döden, hade man rätt mm.

    Men det som skrämmer mig är kostnaderna vid en begravning. Lätt är man uppe vid 50000 eller mycket mer.
    Jag vill ha det så billigt som möjligt. Vill att min nära ska använda pengarna för de levande i stället.

    • Mmm om vi är kapabla att upptäcka något. 🙂

      Apropå begravningskostnader så är kistan ofta väldigt dyr och anhöriga vill inte diskutera det i ett så känsligt läge. Därför tror jag på att antingen skriva någonstans lätt tillgängligt plus att flera gånger nämna för de närmast att man vill ha enklaste kistan + (kyrkans) bårtäcke vid begravningen. Om det är en tanke som man önskar, förstås. Det är vansinniga pengar tycker jag att betala flera tusen kr för en kista som ska brännas eller grävas ned.

      • Jag och min mamma satt och pratade om kistan och tänkte att varför inte snickra en bänk som man kan ha i stugan och sedan en kista, två flugor i samma smäll liksom. Sedan skulle jag nöja mig meden gammal mysig filt som är dags att kasta. Gärna ett knytkalas för de sörjande om de nu vill träffas efteråt. inga blommor, ingen annons i tidningen, bara annonsen går på 2000 – 3000kr, ge pengarna till barnbarnen i ställe.

        Det finns mycket som kan göras bättre, mer personligt och framförallt billigare.

      • I mars skrev jag ett inlägg om begravningar https://miatankar.wordpress.com/2016/03/05/ett-allvarligt-amne/ där jag för min egen del vill lägga mer utrymme för hur barnen vill ha begravningen. För visst är det en ritual för de efterlevande och inte för den som gått bort. Jag länkar till det, du får gärna kommentera mina tankar där… antingen där eller här…

      • Du tänker som jag.Det är mina barn som får bestämma eftersom jag inte finns mer, det är bara mitt skräp de ska göra sig av med. Men jag vill inte att de lägger massor med pengar på det om det nu inte är så att de har blivit miljonärer och tycker att det är det vettigaste de kan göra.
        Är det någon som behöver en grav, så skaffa en grav, tycker det att jag behöver kremeras så gör det men för guds skull behåll inte urnan hemma, gräv ner den. Om det nu ska vara en urna, kanske en skokartong med vackert tyg funkar.
        Men samtidigt har jag funderat på att när jag går bort så kanske barnen bor på olika ställen, fast de har bar kontakt nu betyder inte att de har det senare så om jag lämnar det fritt till dem att önska kanske det bara blir bråk och osämja.
        Begrav mig då heligt och dyrt bara ni förblir vänner. Kanske måste jag skriva några ledord för hur jag vill bli begravd.

      • Vi är nog många som TÄNKER att skriva, men hur många gör det egentligen?

      • Där har du det TÄNKER, det är det jag gör ännu bara, kanske skulle man komma till skott och göra det också 🙂

      • Jag tänker också litet löst ibland att jag borde eller t.o.m jag ska… men när det inte känns överhängande har det svårt att bli av.

  3. Man lär sig efter hand att leva livet allt bättre tycker jag, som om livet självt ger en massor av klokskap. Jag tror att man blir allt mindre rädd för det som är en del av livet. Helt rätt tycker jag också att välja att se möjligheter och allt det vackra. Där finns ofta en hel del att hämta om man vänder blicken åt rätt håll.

    • Vi lär oss hela livet och livets tråkigheter gör väl också att de flesta av oss inser att det är de enkla sakerna som är värdefulla. Inte att ha flott hem, flott bil eller pengar undanstoppade i Panama… 🙂

  4. Jag tänker inte så jättemycket på detta bortsett från en oro att hamna i demens som min mamma gjorde. Men när man har kommit en bit in i dimmorna så är man nog inte medveten längre.

    • Jag kan inte påstå att jag tänker jättemycket på framtiden, men det skrämmer mig inte heller att tänka på att bli ”äldreäldre” som det numer heter. Sjukdomar eller att kroppen inte klarar det mest elementära fysiskt och psykiskt känns obehagligt. Men jag hoppas att jag inte blir så skröplig, det är trots allt många som är någorlunda rörliga i kropp o knopp nästan ända fram till slutet.

  5. amiengblom sa:

    Min kommentar till alla kloka tankar som förts fram ovan blir ett litterärt citat av författaren Peter Noll, känd för boken Den utmätta tiden.
    ”Vi lever livet bättre
    om vi lever det så som
    det är, nämligen som
    en utmätt tid. Då spelar
    fristens längd ingen roll
    då allt ändå förloras i
    evigheten”..

  6. […] Läs Miatankars inlägg Livsfilosofi. […]

  7. Jag började skriva en lång kommentar här, men insåg att det skulle göra sig bättre som inlägg hos mig.
    Jag har länkat till dig i det inlägg som det till slut blev efter att jag läste dina rader här. Ditt kärnfulla inlägg gav mig mycket, och efter att jag skrivit av mig känns allt genast bättre …
    Tack för detta …

    • Timmen är sen. Jag återkommer förmodligen i morgon till ditt fina inlägg. Ibalnd måste man få vissa saker ”ur sig”. Tack för länkningen.

  8. Min mamma dog för mindre än ett år sedan så mina tankar kretsar mycket kring sjukdom och död, vilket är tungt…

  9. Jag tänker inte speciellt mycket på själva döden…kanske jag gör det omedvetet. Vad jag däremot tänker mer på är själva begravningen som jag som många andra tycker är på tok för dyr. Att födas är billigt men att dö måste man nästan sparar till för att kunna klara av. I god tid skulle man klart ha skrivit ner till sina anhöriga hur man vill ha det. Så gjorde mina föräldrar och de ansåg att inte onödigt många pengar skulle läggas på kista och blommor. Vi hade givetvis en del blommor men de flesta vännerna skickade pengar till det som mina föräldrar valt. De ligger i Minneslund på en plats mitt emellan där min syster och jag bor. Idag när man flyttar så mycket runt i världen är det svårt att ha en grav att sköta. I en minneslund finns alltid blommor och ljus där är alltid lika fint när man än kommer dit. Kram

    • Jag tycker inte jag tänker mycket på döden, men går gärna igång på ämnet när jag hör eller läser vissa saker, t.ex som Astrid Lindgrens citat. Förmodligen har jag ett behov av att få vrida och vända på vissa tankar. Någon grav att gå till eller sköta om hoppas jag inte ska bli efter mig, däremot en sten bland andra stenar på en uppbyggd kulle. Det finns sådana på kyrkogården närmast mitt hem. Det tycker jag är väldigt fint.

  10. Jag har försonats med tanken på döden och är inte längre rädd.
    Däremot gör det mig inget om jag dör knall fall,eller i sömnen.
    Tanken på att dö på ett hem,eller i en lägenhet,ensam,med hemtjänsten
    springandes lite då och då,tilltalar mig inte.
    Med mamma kan jag prata hur mycket som helst om döden och om hur vi vill ha det,men min syster vill absolut inte höra talas om det. Jag tycker det är ett viktigt ämne att prata om med varandra.

    Att se till det positiva är sunt tycker jag.
    Negativa energier vill jag inte ha runt mig.

    Kram/Pluppa

    • Tänker som du i det mesta. Med tillägg för att det egentligen inte är hemtjänsten eller äldreboende jag är ”rädd för”. Det är det faktum att behöver jag deras tjänster har jag förlorat mycket av mina förmågor och inte klarar av mitt liv på egen hand. Det är det som är skrämmande. OM jag trots allt blir så hjälpbehövande hoppas jag att det fortfarande finns hjälp av äldreomsorg att få, äldreomsorg värd namnet.

      • Jaa,men det är så jag menar!
        Är rädd att hamna i den situationen,att jag behöver dom,därför vill jag hellre dö knall och fall.
        Ursäkta om jag verkade otydlig.

      • Ingen fara… Jag tror att de flesta menar så, men när de pratar så låter det som att de förfasar sig över all äldreomsorg. De flesta vill nog dö knall och fall, eller åtminstone inte vara behov av sjukvård eller annan vård mer än högst 3-4 veckor. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: