Vissa saker verkar bestå årtionde efter årtionde. Tryckta konfirmationsminnen är en sådan sak. Om konfirmander har sådana än idag att dela med sig av till vänner och bekanta vet jag inget om. Kanske någon här vet.
Till min konfirmation hade jag beställt och fått liknande pappersminnen att dela med mig av i mitten av 1960-talet. När yngste sonen konfirmerades runt senaste sekelskiftet hade han också något i samma stil.
”Minnena” fann jag i min Fars gömmor när han gick bort och sparade dessa tre.
Vad jag ska ha dem till? Tja, kan väl vara ”bra-att-ha-saker”… fick ju något att blogga om! Nostalgi.
Miatankar 
Kommentarer till: "Konfirmationsminne" (12)
När en förälder går bort får en del minnen helt plötsligt ett annat värde. Saker som jag aldrig brytt mig särkilt mycket om satt jag helt plötsligt och scannade in för att det var intressant. Ibland funderar jag på att släktforska och kanske det också det blir så en dag. Tror faktiskt de här minneskorten delas ut än idag men är inte säker.
Släktforskat har jag gjort en period. Ska ta upp det igen, någon gång. Namn och släktled är inte så svårt att få fram några få generationer tillbaka även om det är tidsödande. Däremot skulle jag vilja veta mer om hur de levde, vilka de var. Yrke osv… Det är svårare… 🙂
Håller med dej i kommentaren ovan. Jag skulle vilja förstå hur man hade det, för bara ngra generationer sedan, under långa, mörka vinterkvällar…… på våren då maten var på upphällningen…. när man inte kunde tvätta/sköta hygienen….. när man var tvungen att ta sig till kyrkan varje helg, när samhället var så uppdelat i herrskapsfolk, vanligt folk och de som inte var värda något alls.
Tror att jag har kvar konfirmationsminnena från min egen konfirmation i någon ask, Kommer ihåg att jag var så besviken på mitt konfirmationsminne, för att jag missat att be om datum på d et…. ALLA andra hade ju det…. precis som om någon brydde sig om om jag hade eller inte. Båda döttrarna konfirmerades, sannolikt ligger deras små kort i en låda någonstans också….
Till vilken nytta vi hade dem? Det var nog bara så d et var…. Tycks tydligen finnas i dag också…. kolla här: http://www.konfirmationsminneexperten.com/
Ja, där ser man. Inte så stor skillnad från 1930-talets till 2010-talets minneskort.
Jag är inte konfirmerad. Inte min bror heller. Av min mormors 6 barnbarn var det bara vi 2 som inte gjorde detta, och det var hon ledsen för … men accepterade det 😉
Har alltså inte liknande kort, men jag tror att jag har min mammas någonstans.
Min mamma ville att vi skulle ta steget utan påverkan från vad andra tycker, eller styras av inrutade regler. Hon ville inte att vi skulle konfirmera oss för att ”alla gör det”, eller för presenterna … utan för att vi ville.
Ingen av oss ville, eller förstod varför vi skulle göra det … så då blev det inget … 😉
Hon var faktiskt lite stolt över att vi avstod, och jag tror att det beror mycket på hennes krigiska inställning till religion och ”Gud”. Hon sa ofta att hon inte trodde på en Gud i kyrklig bemärkelse, men hon förbannade ”honom” ständigt, och riktade skulden mot skyn när livet inte var snällt mot henne …
Jag har inte heller påverkat mina 3 barn åt vare sig det ena eller andra hållet. Av dem är det bara min äldsta dotter som tog steget. Varför vet jag inte, och jag tror inte heller att hon själv är helt klar över det. Det hon sagt efteråt är att hon inte ville missa något i livet. Att hon velat ha med sig alla erfarenheter hon kunnat få. En orsak så god som någon 🙂
Vackra kort är det i alla fall, även om man inte vet vad man ska ha dem till 😀
Kramis
Ett stort tack för ett uttömmande svar! 🙂
I mitt hem fanns inget val, det skulle blivit ett himla liv om jag satt mig på tvären. Kände ingen som inte konfirmerades om jag undantar de som var medlemmar i någon frikyrka – och det tyckte vi var litet konstigt, minst sagt!
Mina barn har inte haft några påtryckningar, den äldste konfirmerades inte, den yngste konfirmerde sig till min stora förvåning. Det var inte föräldrapåtryckning utan mer att göra som kompisarna gör… I efterhand har han sagt att det var det det handlade om… han hade ingen egentlig önskan eller tro. 🙂
Jag konfirmerade mig och är ännu idag arg på mig själv för att jag var så flat att jag inte ifrågasatte det. Jag minns bara en som gjorde det och han betraktades som lite udda.
Men jag har aldrig sett eller hört talas om såna där kort, eller har jag bara förträngt det? Jag gick ut kyrkan för 25 år sedan iaf.
Mina fyra ungar är varken döpta eller konfirmerade. Ingen av oss är troende och jag blir faktiskt rätt så arg på föräldrar som ger sina barn till Gud och sedan bara hävdar att det är en ”fin tradition” och än mer irriterad på icketroende ungdomar som konfirmerar dopet för att få presenter. Usch!
Tja, jag ids inte ens bli irrterad. Tycker någon det är viktigt så OK. Det finns så mycket annat att irritera sig över! 🙂
Som mygg 😉
Precis 🙂
När vi tömde mammas lägenhet hittade vi mycket och bland annat kort med ”minne av konfirmationen”. Jag minns att jag hade med blåklockor på och jag tyckte de var så fina.
Med anledning av ovanstående kommentarer så hade jag en annorlunda upplevelse. Jag ville bli konfirmerad och ”läsa” vintertid men min mamma hade hört att det var så träligt och segt att hon föreslog en sommarkonfirmation för då läste man bara under fyra veckor. Så blev det och trots att det är många år sedan så ångrade jag det inte en sekund.
Vi hade en ung och mycket modern präst. I stället för att rabbla psalmverser och bibelord så diskuterade vi samlevnad, etik och moral.
Våra barn fick självklart välja själv och alla konfirmerade sig. Även sonen som tidigt konstaterade ”Jag ska inte bli ”konsumerad” för det är inte pappa”. Min kusins barn döptes aldrig men ville bli konfirmerade så då blev det ett gemensamt dop för fyra lite äldre barn. Fint det med och helt deras val.
Valfriheten är viktig och den finns i dag! För en del i alla fall men långt ifrån alla…
Fin berättelse! Så sant så, att inte ens idag får alla unga göra självständiga val i trosfrågor.