Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Så svårt…

landning

Jag har svårt att acceptera att just min kropp orkar betydligt mindre idag än för fem år sedan.

På hemmaplan, som pensionär, har tanken slagit mig, men livet har varit behagligt. Nu när jag är på arbetsmarknaden igen så tror jag att jag kan arbeta som ”förr i tiden” för 2-5 år sedan. Då tog jag dubbelvakter, alltså två arbetsspass i sträck och kunde arbeta cirka 50 timmar/veckan utan att bli helt urblåst. Trött blev jag, men hanterbart.

Nu har jag snart tre veckor bakom mig med högt tempo och är fullständigt urblåst. Igår och idag är jag ledig sedan tar jag tre nätter till och då är jag uppe i 49 timmar även den här veckan. Nästa vecka har jag schemalagt 20 timmar och tänker inte ta en enda timme till…. 🙂

Jag brukar säga att man ska lyssna på kroppen och det gäller mig själv också,

Men… det är svårt att acceptera… Hur litet ska jag orka om fem år när det är som det är nu?

Annonser

Kommentarer till: "Så svårt…" (15)

  1. Om fem år kanske du inte tar nga extrapass alls

  2. Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att ta det mer lugnt med ökad ålder men det blir ungefär samma intensitet. Ligger i personligheten tror jag.

  3. Tänker att åldern i viss mån får ta ut sin rätt men att även jag måste jobba lite på att ge kroppen de bästa förutsättningar. Men ibland är det ju inte bara åldern det handlar om, utan allmäntillståndet.

  4. Jag fattar inte alls varför man skulle jobba om man är pensionär. Då jag blir pensionerad skall jag bara pyssla litet. Sen skall jag ta paus och dricka kaffe. 🙂

    • Då ska jag berätta om du inte hajar detta… 🙂 Pensioner för kvinnor är inte höga, jag är singel och står för alla kostnader själv. Jag arbetar enbart för pengarna… inte för nöjet. Jag vill kunna unna mig något mer än mat o bostad även som pensionär… då är det ett ganska bistert fakta att ekonomin som pensionär räcker inte långt….

      Har du blivit litet klokare i denna fråga nu? 🙂

  5. Begriper inte att du orkar? 2001-2002 jobbade jag 5-skift med hög produktionsstress i ungefär ett år. Det höll på att göra mig riktigt sjuk.
    Vi jobbade 3 st 12-timmarsdagar, var ledig 3 dagar, jobbade 3 st 12-timmarsnätter, var ledig 7 dagar. Så där rullade det på, och påverkade helger emellanåt.
    Den långa ledigheten låter ju bra, men flera med mig behövde hela den tiden för att någorlunda bli människa igen.
    Det var det eviga skiftandet på dygnet som gjorde att jag mådde så dåligt. Kroppen gick på högvarv jämnt och då var jag ”bara” runt 40 år 😉
    Du imponerar på mig, det ska du veta 🙄

    • Skillnaden är förstås att jag arbetar så korta perioder däremellan vilopauser då jag inte tänker på jobb alls… Nattarbete siiter, utan tvekan.

      • Ja, nattjobb sliter på de flesta, men inte alla verkar det som. … Jag tror det är värst med dygnsändringarna. Att alltid jobba natt kan man nog till viss del lära kroppen. Men att ständigt skifta mellan dag och natt tror jag är rent farligt ….

      • Jo, säkert sant. Så säger åtminstone alla arbetsmiljöundersökningar som jag tagit del av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: