Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Utmanande relationer

promenad9

Drammenrestaurang i bästa sommarläge

När jag är ute på mina jobbturnéer i Norge så bor jag alltid tillsammans med okända. Om jag fick välja skulle jag ha singelboende, men den möjligheten finns inte. Å andra sidan, oftast har vi väldigt bra boenden, ibland t.o.m riktigt mysiga och hemtrevliga lägenheter.

Det här med att bo med okända människor har sina sidor. Alla människor älskar man inte, sällan jag bott tillsammans med någon jag verkligen gillat så där riktigt mycket. En del har jag haft kontakt med en tid efter att vi skilts åt, men de här snabba kontakterna rinner ut i sanden förr eller senare, utan någon saknad egentligen. Däremot har vi haft trevligt tillsammans en period i livet. Även de sambo-skap som inte ”gillats” speciellt bra av mig göms i minnet med någon slags ömhet, det är medmänniskor jag mött och delat en tid och boende tillsammans med. Jag har aldrig blivit riktigt arg på någon, passar inte sällskapet drar jag mig tillbaka till eget rum och det har jag gjort vissa perioder

Den senaste omgången bodde jag först ihop med ett par, hon syrra, han sambo till henne. Trevliga, men det som stör mig är att män som är med som sällskap har en tendens att häcka i lägenheten hela tiden när hon arbetar! Varför inte ge sig ut och se sig om när de är lediga och på främmande ort? Trots allt inget stort problem.

Därefter bodde jag ensam två veckor! Ensam i femrumslägenhet, lyxigt! Trivdes kanon!

Sedan kom en manlig syrra indånande med buller och brak, högljudd både i tal och rörelse. Han stängde inte en dörr utan smällde igen den som ivriga barn brukar göra… Ja, han hördes verkligen. Första dagen hade jag överseende, tänkte han är nog stressad, resande är stresssande, hitta rätt adress där nyckel ska hämtas, sedan hitta till lägenhet osv. Dessutom skulle han börja arbeta några timmar efter ankomsten.

När dagen efter började i samma högljudda läge plus att min handduk på toaletten var genomblöt när jag kom hem efter flera timmars utomhusvistelse var det nog. Jag är mycket för ”rakt på sak, vänligt, men bestämt” sedan utagerat… Tog upp både med ljudnivån och att handduken är min personliga! Dagen efter var min handduk endast litet blöt, då fick den flytta in på mitt rum. 🙂 Fann även en pytteliten handduk jag hade i köket för att torka av händer på vid behov genomblöt! Därefter inga blöta handdukar som störde mig.

Nu kan man tro att det här samboskapet blev ansträngt. Icke. Nästa gång jag träffade honom frågade jag hur det varit på jobbet och vi kom igång med litet trevligt småsnack. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamt, diskuterade litet ”livets svåra frågor”, alltså hur vi blir de vi blir, barndomens prägling osv. Både han och jag är psykiatriska syrror så det ligger oss nära. Vi hade jättetrevligt tillsammans, samtidigt skulle jag inte kunna leva ihop med en sådan man, vi hade väldigt olika syn på en del praktiska saker… 🙂

Det är viktigt att finna gemensamma punkter för att inte snabba relationer ska spåra ur… Det gäller förstås även längre relationer, men mina samboskap blir aldrig långvariga numer… Hur som helst, det är en utmaning att träffa okända på det här sättet. Jag är betydligt mer ordningssam när jag lever på bortaplan tilsammans med andra än när jag huserar här hemma… 🙂

Den sista veckan jag bodde där kom även en danska som var ute på sitt första Norge-uppdrag. Säkert jättetrevlig, men inte helt enkel att förstå. Det ligger mycket i det någon norsk person på jobbet sa. Norrmännen förstår svenska, men svenskarna förstår inte norska. Norrmännen förstår danskarna, men danskarna förstår inte norska. Danskarna förstår inte svenskarna, och svenskarna förstår inte danska! 🙂

Kommentarer till: "Utmanande relationer" (13)

  1. Det är ett under att vuxna människor överhuvudtaget ofta kan leva tillsammans ganska gnisselfritt under de där omständigheterna… och som du skriver så ska man inte vara för snabb på att döma, även människor som har konstiga vanor kan vara trevliga prickar innerst inne. Min uppfattning om stafettläkare är förresten att en viss andel av dem är väldigt ”speciella” (men verkligen inte alla).
    Och detta med språk, jag blir så irriterad på danskar, hur kan de tro att en stackars finländare kan förstå deras språk… ska jag börja prata finska med dem, vad säger de då?

    • Jo, jag instämmer. Många som lever stafett-liv är väldigt speciella. De andra bara litet speciella…dit räknar jag mig själv förstås. Hur andra skulle kategorisera mig, ja, det vet jag förstås inte…:-)

      Tänk om vi alla människor på jorden hade haft samma språk! Jag tror att många konflikter skulle undvikas då… Ja, språkproblem är verkligen problem… det är så lätt att misstolka varandra då… Och ibland är det inte ens lönt att försöka…Nej, hur ska du kunna förstå danskan när inte ens jag som är uppvuxen i södra Småland förstår dem…

  2. Gillade ditt skriv från början till slut – och svensken, norrmannen och dansken med var sina språk är en utmaning – de är tre skilda språk om än de ligger i närheten av varann. När jag var Danmark fick jag tänka norska då gick det bättre. Svenskan och norskan går utmärkt, det vill säga att nya ord kommer till som jag måste fråga vad som menas, det är faktisk kul det med!
    Klem knus kram:-)

  3. Intressant berättelse. skulle vara lite spännande att pröva på ”samboskap” med okända. Nu hade ni en gemensam nämnare, ni var alla välutbildade vårdfolk. Tror att det är bra att ha något gemensat, och kanske allra helst yrkeslivet. Då har man alltid något att prata om. Sen har du väl alltid möjlighet att stänga din dörr, antar jag. Fast det är ju trevligare att ha den lite på glänt, det kommer jag ihåg sedan min studietid, då jag bodde i korridor ( Halls-huset) i Jkpg.
    Norska, det går ganska bra att färstå, tycker jag. Danska, det är ofta helt omöjligt att fatta något utav. Ha det gott!

    • Att kunna stänga sin dörr är nödvändigt och värdefullt. Vi är ju alla där för att arbeta, trötta, olika arbetstider, men allt ska klaffa i kök och badrum. Värst om det är mer än en som ska arbeta samma arbetspass… då gäller det att den första inte är för länge i duschen, t.ex.

      Tre st går an, men fler blir jobbigt är min erfarenhet. Som flest har vi varit sju st och det var katastrof, tyckte jag… Aldrig mer tackar jag ja till uppdrag med sådant boende. Men visst, litet spännande är det att se vad för folk man möter och ska bo tillsammans med. Man vänjer sig, tror jag tyckte det var jobbigast i början. Nu är det rutin och jag försöker inte bry mig om inte något är alltför störande, man får ha en stor acceptans, för vi alla är olika samtidigt som vissa saker är självklara, tycker jag. Att man har egen handduk t.ex!

  4. Intressant. Jag har inte jobbat på det sättet, men antar att det inte är för sent ännu. Sjukvården skriker ju efter folk….
    Jag är lite fundersam på det där paret. Jag antar att ni fick era lägenheter betalda av sjukhuset. Mannen du skriver om… vad jag förstår så jobbade inte han… bodde han där alltså gratis? I så fall skulle jag bli irriterad, om jag var du. Ytterligare en person att ta hänsyn till som egentligen inte hörde hemma där.

    • Vad dom sa så betalade de litet för att han bodde där. Det är andra tider nu och beläggningen är låg. Men en del män har nog varit med utan att det varit känt av bemanningsföretaget som står för lägenheten. Om de håller sig i eget rum skulle jag inte säga något, men de häckar i allmänna utrymmen… 🙂 Precis, en person till att ta hänsyn till… Men trots allt var vi endast tre när de var där… Fyra sovrum, så fyra arbetande personer är max där.

  5. Förstår mycket väl att ”tvångssambo” inte kan vara helt lätt även om det är under begränsad tid! Jag upplever att jag blir allt mindre anpassningsbar med åren. I 20-års åldern gick det bra att dela rum med två okända tjejer under ett läsår, men numera tror jag det skulle kännas oöverstigligt.

    Det kanske också har med vana att göra? Om man alltid bott i ett kollektiv skulle det antagligen kännas konstigt att bo ensam?

    • I 20-årsåldern håller man på att upptäcka och erövra livet, har inte så många ”hur det ska vara”, mer nyfiken och tycker det mesta är kul. Så minns jag den tiden i alla fall.

      Att bo i kollektiv är något jag aldrig ens funderat på. Däremot tror jag det kan vara ”personlig utveckling”. Där kan man inte gå och tjura över något man inte gillar eller skrika ut sin ilska över att allt inte är som man själv vill. Där gäller det nog att kunna kommunicera och kunna ge och ta för att det ska fungera. Man måste i vart fall ha inställningen att alla problem måste gå att lösa tillsammans. Det finns säkert både för- och nackdelar även med det, men inget som skulle passa mig som gillar ensamheten så mycket som jag gör.

  6. Det är intressant att se hur man fungerar med andra människor. Jag känner att min sociala kompetens ökat med ökande ålder men att tålamodet för dumheter minskat i samma omfattning.

    • Apropå social kompetens har jag samma erfarenhet som du. Livet lär oss, konstigt vore det väl annars.

      Tålamodet… tja, jag tycker jag har större förmåga att ha överseende med folk utan att döma dem som dumma, alla har sin historia. Något som jag lärt mig är att säga ifrån utan att vara arg, frustrerad… mer att säga att det här fungerar inte. Det gör att jag står upp för mina åsikter utan att förgöra eller fördumma den andra… så tror jag i alla fall… Svårt att veta hur andra uppfattar det.

  7. Imponerande att det ändå fungerar så pass bra som det gör. Men är man vuxen så har man ett ansvar för att anpassa sig så att det dagliga livet fungerar. Fast gilla alla, det behöver man tack och lov inte göra 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: