50-talet uppfattar jag oftast skildras som en ”lycklig period” i Sveriges historia. Rätt eller fel?
Ekonomisk framgång, mannen tjänade pengar, kvinnan skötte hemmet och familjen. Hemmafruars glättiga tillvaro, ja, så har jag uppfattat 50-talets skildring.
Igår läste jag, eller hörde, minns inte var. Att väldigt många hemmafruar just på 50-talet hade för litet att göra, barnen var i skolan, en liten lägenhet sköttes snabbt. Gardiner, handarbeten o.dyl. blev kanske enahanda och därför kändes som ganska meningslös sysselsättning? Depressioner, ångest kom som ”ett brev på posten” – dåtidens post då när posten delades ut snabbt! 🙂 Resultatet blev att många kvinnor fick lugnande och stämningshöjande piller för att orka med sin vardag.
Dåtidens stress för kvinnor såg helt annorlunda ut än för dagens kvinnor. Alla vet vi nog hur reklambilder från den tiden ser ut. Kvinnan, serverar kaffe till mannen och saft vid bordet iklädd fräsch klänning och förkläde!
Var jag hörde eller läste detta? Ja, jag har funderat, kanske var det i söndagsintervjun från i våras med Karin Johannisson som jag lyssnade på igår kväll. Oavsett om det var hon som kom in på det eller ej, så var det ett intressant program!
Kommentarer till: "Pillerknaprande kvinnor" (17)
”Allt har sin tid” nu är det av helt andra orsaker som det knapras piller …
Precis!
Jag är född 1949 och minns min barndom som mycket lycklig. Vi bodde i en småhusidyll i utkanten av Göteborg. Det finns alltid en risk att man idealiserar när man tänker tillbaka men det var nog bra då. Men detta handlar om min uppväxt och det fanns säkert många som inte alls hade det så bra
Jag år född precis i början av 50-talet och minns också min barndom som lycklig. Det som var ”lyckligt” för mig behöver förstås inte nödvändigtvis vara ”lyckligt” för de andra i familjen.
Dom tog upp det i historieätarna i senaste avsnittet med.
Jaha, det var nog där jag snappade upp det då. Tack för informationen! 🙂
Jag såg den delen av historieätarna, och tänkte ja, det var kanske en lycklig tid. Det var ju en framtid då efter andra världskrigets slut. Jag föddes 54. Men jag minns också en tid i början på 80 talet då det också var gott om ”stå ut med vardagen situationen medicinering” för kvinnor. Jobbet hade ju då kommit in i deras liv. Intressant är att tänka på hur det var då och nu som orsak till medicinering, för mycket och för lite av dyker upp i min skalle. Tänker på utmattning som omtalades som överansträngning och hette neurasteni … Ska gå in å lyssna igen på den länken om Karin J. Tack för den!
Alla tider har helt säkert sina ”problem”!
Jag är fyrtiotalist och hade kul som tonåring på det glada sextiotalet. Nyligen hittade vi veckotidningar från den tiden – chockartat! Reportage med antik människosyn (glada negrer etc), snörpiga frågespalter och kåserier, som speglade en hemmafrutillvaro som fick mig att rysa.
Gud, vad gammal jag plötsligt kände mig. Skönt att veta att det inte går att återgå till den gamla goda tiden. 😉
Din kommentar påminner mig om när jag hittade en historiabok (skolbok) som min äldste bror hade under folkskolan. Han var född 1941 och jag 1950. I den boken minns jag att jag läste om USA och ”negrer”, hur de framställdes. Minns inte, men jag blev helt ställd! Vilken människosyn, tänkte jag. Det är säkert 30-40 år sedan jag fann den boken och idag kan jag ångra att jag inte tog hand om den!
Tiderna förändras, som väl är. Nej tack, jag vill inte heller ha någon tillbakagång till något ”gammalt Sverige”.
O plötsligt minns jag mamma (barnsköterskan)s lärobok i barnavård från fyrtiotalet. Som hon guschelov aldrig rättade sig efter… (Jag frågade.)
Oj, den skulle säkert varit intressant att titta i för oss på 2000-talet. 🙂
De barn som beskrevs där var inga jag kände igen, kan jag säga. Mera som blunddockor. 😦
🙂
Allt var inte bättre förr.
Frågan är VAD var bättre förr?
Själv tycker jag det definitivt inte var bättre förr. Den bästa tiden är nu. Saker och ting kan bara bli ännu bättre.