Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Namn är mer än personen

frankaknastornet

Anna-Lena i bloggen ”Femfemman” skriver idag om förnamn. Namn tror jag att jag alltid tyckt varit fascinerande och litet spännande. När jag läste Anna-Lenas inlägg så upptäcker jag att trots att vi är födda under samma årtionde så har vi ganska olika uppfattningar om namn…

Dubbelnamn var väldigt poppis på 40-50-talen, tror inte det fanns en enda skolklass som inte hade någon elev med dubbelnamn, Anna-Stina, Anna-Lena, Britt-Marie, Maj-Britt, Lars-Erik, Sven-Olof,  Bengt-Åke med flera dubbelnamn var vanliga. Egentligen inget fel på namnen över huvud taget, men varför dubbla? Jag har många gånger sagt att jag hoppas att de aldrig kommer tillbaka, tror dock att de kommer att göra det. Men det är väldigt många av de som har dubbelnamn som endast använder ena halvan som tilltalsnamn när de är vuxna och bestämmer själva.

Namn, är spännande, tycker jag. Alltid intressant att få veta vad nya små människor ska heta. Ibland gillar jag de nya namnen som kommit med en gång, andra inte – men efter ett tag gillar jag dem också, i regel. I Norge däremot finns ett mansnamn som jag har svårt att vänja mig vid, har t.o.m förträngt namnet, minns inte vilket det är. De flesta namn är vackra när man fått smaka på dem en stund, men det finns en sorts namn som jag har svårt för och det är könsneutrala namn, alltså namn som används både till tjejer och killar. Jag vill att namnet på en person ska klart ange könet… Sedan har jag svårt för ”hitta-på-namn” som en del ger sina barn idag. Till glädje för vem och varför? funderar jag. Blir det lilla barnet en tuff och stabil person kanske det kvittar, men blir det en vek och kanske inte så poppis skolunge så inbillar jag mig att namnet kan t.o.m bli en belastning.

Har du några tankar och åsikter om olika förnamn, dela med dig? 🙂

Kommentarer till: "Namn är mer än personen" (21)

  1. Det förvånar mig att du som ofta väljer att skriva ”hen” ändå vill att namn ska ange könstillhörighet. Hur tänker du kring det?

    • Hen är ett väldigt praktiskt ord, jag använder det i de fall det kan handla om antingen en kvinna eller en man. Uttrycker mig kanske luddigt, men t.ex en läkare, en sjuksköterska osv… ingen specifik… utan någon. Då kan det vara en han eller hon. Istället för att skriva han/hon så är hen ett alldeles utmärkt ord tycker jag. Förenklar språkbruket. Skriver det t.o.m i patientjournaler vilka vissa har uppmärksammat. Men finns det i Sv. akademins ordlista räknar jag med att alla ska tolka det riktigt. I de fallen vet jag förstås vilket kön patienten har, men jag har lärt mig att det är bra att det inte framgår vilket kön pat. har då journaler ibland används i utbildningssammanhang. Då ska det vara totalt omöjliga att identifiera patienten. Innan jag lärde mig det använde jag ofta patienten eller förnamnet i journalspråket, nu blir det hen eller pat. Ofta varvat så språket blir levande.

      Nu kommer jag inte riktigt på något könsneutralt namn… mer än Robin, om jag tycker är ett mansnamn, men jag vet att det används även på tjejer. Om en tjej heter Robin å känns det fel för mig… 🙂 Hänger du med?

      • Kim!
        Jag undrade mest hur du tänkte kring orden – av ren nyfikenhet 😊

      • Precis, Kim… vackert i och för sig… men jag vet ju inte om det är en tjej eller kille… det stör den här damen… *s*

      • Precis så. Så använder jag också ordet hen. Som du Mia. Mycket praktiskt i vissa sammanhang. För den delen betyder det inte att jag gör människan könlös…

  2. Så kul att inspirera dej. Kunde ju skriva hur mycket om namn. ”Busungenamnen”-Dennis,Roger, Ronny,Conny…
    Stämmer delvis enligt lärarinnan med namnerfarenhet.
    Varför heter så många muslimer Muhammed?
    Ett heligt namn… eller kan det jämföras med vanligt förekommande Maria.?
    Håller med dej om könsneutrala namn. .. dötråkiga..
    Ha det så gott!

    • Muhammed och Mustafa är vanliga namn från de länderna… utan tvekan. Vi har också väldigt vanliga namn, Oscar är ju ett sådant.. och som du nämnde i din blogg Alice. Vackra namn… men jättevanliga på små barn idag. Lena, Ingrid, Bengt och Anders var vanliga under min skoltid…

      Ha det gott själv!

  3. Namn kan man ju diskutera och ha åsiker om hur länge som helst. Smaken är som baken…. Hittepånamn har jag också svårt för.
    Däremot har jag inget emot dubbelnamn. (Inte så konstigt, eller hur?). Fast där beror det ju också på hur de är sammansatta. T.ex. Bo-Gösta, som jag faktiskt känner en som heter, och som jag tycker är lite avigt. Han är i 60-årsåldern.
    Jag känner också en liten Carl-Johan. Superfint på den lille killen!
    Ett flicknamn som jag inte kommer överens med är Emeli. Hu… så hemskt.
    Egentligen skulle jag ha hetat Anna-Kaisa om min mamma hade fått bestämma. Det hade jag inte haft något emot.
    (Ska förresten titta in i min namnes blogg).

    • Hmm…även jag har dubbelnamn och har aldrig vantrivts med det. Å andra sidan, i min namnteckning ser man endast första delen. Jag har skrivit den så många gånger att del nr två har försvunnit på vägen… även efternamnet försvann visst. 🙂 Det går inte ens läsa första delen.. Men den godkänns överallt och det är ju huvudsaken! Emeli eller Emmelie gillar jag… Som du skrev, smaken är som baken… Hade jag fått en dotter och fått bestämma namnet så hade det blivit Moa, det håller sig än, det namnet, tycker jag. Nu fick jag två söner och ingen dotter… så det blev aldrig någon diskussion om flicknamn… 🙂

  4. Vad jag tycker om namn påverkas mkt av vilka jag känner som heter så. Fyrtiotalisterna hade ofta dubbelnamn, två kusiner hette Nils-Göran o Lars-Gunnar, bland klassisarna fanns Eva-Lena, Hans-Göran, John-Evert, Ulla-Stina, Lill-Marie…

    Jag använder inte hen själv, men inser nyttan med det när man inte vet könet. Men varför man ska skriva hen när man vet könet begriper jag inte riktigt.

    Johnny Cash hade en sång ”A boy named Sue”: Pappan hade tidigt stuckit och kallade killen Sue för att han skulle tvingas bli tillräckligt tuff för att överleva i denna hårda värld… O det blev han. När far o son slutligen träffades höll de på att slå ihjäl varann…

    • Nej, när man vet könet tycker jag inte hen ska användas mer än i journalsammanhang, där det kan förenkla.

      Namn är spännande, utan tvekan, det märks ju bl.a här i kommentarsfältet. 🙂

    • Hej! Hen är mycket praktiskt när man vill inkludera alla människor.

      Jag vet att man ofta använder ett speciellt kön, vanligtvis ”han”, när man föreläser t.ex.
      När någon håller föredrag om ett yrke, låt säga: brandmannayrket. Då används ”han” väldigt ofta… och naturligtvis känns det som om man vänder sig till männen då. Varför inte säga hen istället.
      Sjuksköterska… ska det yrket alltid benämnas hon? Doktor… han? Präst… han? Etc.
      Det är svårt att ändra tankesätt. Jag erkänner att jag väldigt ofta fortfarande tänker doktorer som ”han” trots att jag jobbat inom vården och är väl medveten om att det finns hur många kvinnliga doktorer som helst.

      ( Och nu blev det här en liten utvikning om betydelsen av ordet hen, trots att det var namn som skulle kommenteras.).

  5. Namn är roliga och jag har också tänkt ett namn till personligheten, men det är ju svårt att veta då de som får namnet är så små 🙂
    Dubbelnamn är jag lite förtjust i. Och har ett själv vilket var tänkt att skulle användas, men så blev det inte- Min som fick också dubbelnamn som skulle användas, så blev det inte heller. Mette-Marit kom jag att tänka på 🙂
    Mina barnbarn har 3 namn och så har min sonhustru också. Men vi säger ju bara ett. Om de blir less sitt tilltalsnamn kan de ju byta 🙂
    Kan det norska mansnamnet vara Sindre eller Sondre kanske?
    I Norge sas: Navnet skjemmer ingen om ingen skjemmer navnet.
    I Norge bli det långa namn, dubbelnamn och ofta två efternamn.
    Vissa namn är liksom inom en, om jag hade fått en flicka skulle hon heta Ina. Ser att du skulle ha döpt din flicka till Moa, om du hade fått en, det heter mitt barnbarn 🙂 När jag fick höra det första gången så blev det bara så MOA 🙂

    • Egentligen tycker jag inte dubbelnamn är fula, men onödigt långa. I Norge är det väldigt poppis med dubbelnamn och vid något tillfälle har jag tyckt det varit knepiga kombinationer. Å andra sidan tycker jag att många norska namn är fina, såsom Tove 🙂 Tuva – märker att det är länge sedan jag var där, kommer inte på fler! 🙂 Ofta mjuka, behagliga namn, Mina söner har också tre namn var, men endast ett som används, det är vanligt i Sverige. I Norge är det väl mer vanligt med dubbelnamn, men sedan inga fler förnamn, om jag förstått det hela rätt.

  6. När jag gick i skolan fanns det i varje klass någon med dubbelnamn men nu tror jag inte vi har en enda elev som heter så. Jag har också svårt för påhittade och konstiga namn. Det kan kanske vara kul som ett litet barn men jag är inte säker på att det är lika roligt som vuxen. Dessutom tycker jag att för- och efternamn ska harmoniera med varandra. Minns en baby som skulle heta Natasha Svensson vilket jag inte tyckte passade ihop alls. Men naturligtvis är det en smaksak som så mycket annat… Våra barn har mjuka och behagliga namn vilket jag gillar. Ganska klassiska namn dessutom.

  7. Det är intressant med namn och att det på sätt och vis ”går mode i namn”. När jag gick i skolan var också dubbel-namn väldigt vanligt och jag hade 3 st Ingrid i min klass. En del namn tycker jag man sätter starkt i samband med en viss person och när då ett annat barn döps till samma namn, så stämmer det inte riktigt. Jag undrar vad det är som gör att man får den känslan. Gamla namn, en del, tycker jag är vackra och mina barn har alla fått gamla namn. De är fortfarande ganska populära idag.

    • Jag tror jag vänjer mig i stort sett vid alla namn. De namn mina barn har tyckte jag var fula när jag själv gick i skolan! Ett ”fult” namn på rätt person gör nog att jag gillar de allra flesta. Sedan har jag förstås mina favoriter.

  8. Namn väcker mycket tankar. Mest, tror jag, när man ska namnge sina egna barn. Att välja åt någon annan – något som så mycket blir ens integritet.
    Vi tyckte det var viktigt med korta namn för att så långt det var möjligt slippa smeknamn (vilket ju ofta blir fallet ändå) och inte mer än två namn. Egentligen förstår jag inte varför man ska ha flera.
    Dubbelnamn och norska namn får mig att tänka på en norsk familj som döpt sin son till Stian och dotter till Trine-Lise. Det log vi lite åt när de inte såg.
    Ha en fin onsdag!
    Kram

    • Stian känner jag flera… har inte ens tänkt kopplingen till svenska stian… Betoningen avgör.

      Trine-Lise reagerade jag också på första gången jag hörde… 🙂 Jag hajar lätt dina associationer..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: