Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Barndomsminnen – nostalgi

axel

Många människor glömmer man, eller de blir åtminstone väldigt suddiga i minnesbanken. Jag minns namn på många avlägsna släktingar som vi besökte när jag var liten, men jag minns inte hur de bodde eller personens utseende eller personlighet. Någon enstaka kan jag minnas att jag var litet försiktig med, eller kanske t.o.m rädd för. Jag var ett blygt och ganska känsligt barn, tror jag så här i efterhand. En tant Elly minns jag inte mer än att jag satt på mammas cykel och vi var på väg till Elly. Varför minns jag det, vad är det som gör att vissa små obetydliga händelser fastnar i minnet. Vi vurpade inte, jag bara satt där bak på cykeln när mamma trampade iväg på grusvägen! Varför minns jag det när jag inte minns själva besöket eller Elly? 🙂

Andra personer minns jag desto bättre, t.ex Axel född 10 februari 1892. Idag är det alltså 125 år sedan han föddes! Han bodde hela sitt liv i sitt föräldrahem tills han flyttade in på ålerdomshemmet någon gång i slutet på 1970-talet. Den mannen betydde väldigt mycket för mig. Han var aldrig gift, han hade hur mycket tid som helst med barn (mig). Jag bodde på landsbygden som barn, inte så många barn i husen runt om, och de barn som fanns var alla killar, ja, i alla fall de som var i någorlunda ålder med mig. Jag minns att jag fick följa med honom till skogen för att hugga julgran, släpa hem den, svagt minne av att vi kollade på solförmörkelse någon gång på 50-talet men framförallt minns jag de gånger han läste sagor för mig. Det gjorde han ofta. Han läste en sorglig saga, jag minns inte vilken. Jag tyckte så mycket om den sagan, ville han skulle läsa den ofta. Jag tror inte jag grät varje gång, men den gång jag minns speciellt så levde jag mig in i sagan så mycket att jag låg i hans säng och grät när han läste. När han upptäckte att jag var ledsen blev han också ledsen och  sa att han aldrig skulle läsa den sagan mer! Om den sagan blev bojkottad efter den händelsen vet jag inte, men det var förstås inte det jag ville!

I min släktforskning ser jag att Elly var storasyster till Axel. Dessutom ser jag att de förlorade fem syskon under åren 1887-1892, tre av dem 1888, i något som Axel brukade berätta om som ”pesten”. Jag har väldigt lätt för att försjunka i tankar runt hur det såg ut i deras barndomshem då på 1880-talet, hur deras föräldrar och hur de själva mådde under sådana förhållanden. Att förlora ett barn, ja, den sorgen och saknaden går inte att föreställa sig, för mig som aldrig upplevt det. Att förlora fem små barn under så kort tid, hur mår familjen då? Var de ständigt deprimerade? Säkert behövde de även kämpa hårt för egen överlevnad, dessa år var ju nödår och många drog till Amerika.

Tänk vad ett födelsedatum på en kär gammal släkting kan sätta igång minnena! Härligt! Jag har fler foton av Axel än det ovan, men det är detta lilla jag har tillgängligt i datorn. Så fin, uppklädd, när han ska posera framför en kamera! Idag tar vi foton i alla situationer.. 🙂

Annonser

Kommentarer till: "Barndomsminnen – nostalgi" (16)

  1. Det är spännande att släktforska. Det dyker upp så många minnen som man bara vagt har tänkt på tidigare.

  2. Underbar berättelse.
    Undrar om Axel föstod vilken betydelsefull person han var för dig.
    Visst saknar man att man inte tog reda på mera om äldre människors ”strävsamma” liv under den tid då de levde. Jag har jättemånga frågor som jag skulle vilja ha svar på. Men som är en omöjlighet.

    • Förmodligen inte. Så sent som 2011 vid min Pappas begravning blev jag påmind om min o Axels relation. En kusin till pappa eller om det var en kusins hustru som utropade glatt när jag hälsade på dem att ”Åååh är det du som är Mia, Axel pratade alltid så mycket om dig. Du betydde så mycket för honom.” Det hör till historien att min familj flyttade från mitt första barndomshem när jag var 11 år. Efter det blev det betydligt mer sporadiskt vi sågs…

      Vi betydde nog väldigt mycket för varandra!

  3. Fint inlägg. Du får igång mina tankar också. Tänker på min barndomsby, därhemma i Rångedala. Alla de ”gamle” som fanns när jag var barn. Naturligtvis är de borta sedan länge, men jag tror att jag skulle kunna gå igenom hela byn ( som är ganska stor) och komma iåg namnen på dem som bodde där när jag var barn. Några av dem har jag ganska klara bilder av. Men kommer jag ihåg rösterna? På några ja… på dem som levde tills jag själv var i vuxen ålder, och som jag träffade ofta under hela barn och ungdomen. Röster är rätt häftigt att tänka på,att försöka återfinns därinne i hjärnans vindlingar. Ha det gott!

  4. Visst är det intressant hur minnet funkar? Jag har små öar här o där med knivskarpa minnen, omgivna av dimma… Ex vis minns jag att mamma och jag cyklade till biblioteket och hur biblioteket såg ut och luktade, men har ingen aning om var det låg.
    Har just börjat läsa in mig på min hembygd söder om söder i Sthlm o sätta in den i sitt sammanhang. Kanske upptäcker jag bibblan?

  5. Du skriver så fint och för mig själv tänkte jag faktiskt skriv mer om din barndom, en bok kanske … Tror att Axel var en människa som tyckte om och såg barn. Alla har inte den förmågan eller vad det beror på. Någon gång vill jag också släktforska. Tack för ett fint inlägg. Ha det gott!

    • Tack Maria! Idag har jag tänkt jättemycket på honom, helt säkert beroende på att jag skrev om honom. Då lockades minnena fram.Tänk om jag kunde få umgås en enda dag med honom NU när jag är i den här åldern… Han skulle förstås vara i sina krafts dagar som jag minns honom. Då skulle vi haft jättemycket att prata om på vuxensätt. Faktum är att han var en väldigt viktig person under mina barnaår.

      Det här med att skriva en bok… ja, till och från funderar jag på att skriva minnen från mitt liv i bokform. Tror inte det skulle bli något för allmänheten, men för barn och baarnbarn. Jag hoppas det blir av, men tyvärr är det många som säger så… men det blir aldrig något!

  6. Underbart! Tack för att du delade med dig. Din barndom liknar mycket min egen. Det kom upp massor av fina minnen för mig, gillar när det fina ploppar upp och att jag med tacksamhet kan minnas det goda. Jag var ofta hos farmor och farfar, på söndagar gick farmor och jag på möte. Saft och kakor i överflöd. Alla ville pyssla om den lilla flicka (jag). Farfar gillade inte farmors möte, men kakorna som låg inlindade i servetten smaskade han gladeligen i sig till kvällskaffet. Får nog skriva ett eget inlägg om detta en dag, minnen trängs med varandra nu för att få komma fram.

    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: