Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för februari, 2017

Bandvagnar drar fram

bandvagnar

Sitter och läser bloggar i godan ro när det blir ett förfärligt liv utifrån gatan jag bor vid. Tittar ut och ser bandvagnar, inte i kolonn som väl är för då skulle kanske friska öron bli skadade! De kommer en och en med några minuters mellanrum.

Varför kör de här? Gatan jag bor vid är en ingen centrumgata, har varit en ganska lugn gata, visserligen trafikerar några stadslinjebusar här. För övrigt tror jag det mest är vi som bor här som använt oss av gatan. De senaste åren har trafiken ökat, som på alla andra håll. I rusningstrafik, när det är stopp periodvis på de stora stråken i centrum kör även blåljusbilar här, vissa andra också misstänker jag. Men bandvagnar… Inte ska väl militären börja trafikera här också med sina tunga fordon?

Ska läsa på om bullernivåer och vad som är tillåtet och vad bostadsrättsföreningar har för ansvar att bullerdämpa då? Någon som vet?

Det här känns inte kul, eller hälsosamt. Til sist undrar jag var ifrån de kommer, Jönköping är inte och har inte varit på många år, någon militärstad.

Kvinnors rättigheter i Iran

14feb

Idag skulle jag ha fikabesök,  promenerade iväg för att köpa semlor trodde jag. Kom hem med bakelser med anledning av alla hjärtans dag! Allt går ju att göra ”affär” på. Söta att titta på, trodde förstås de skulle vara smaskiga att äta också. Men jag tyckte inte det. Kanske äter jag sådana här sötsaker allt för sällan numer för att uppkatta dem.

Så till något annat. Det här med kvinnors klädsel är något som engagerar många, jag tänker på svenska ministrars beök i Iran. Flera protesterar här i Sverige mot att svenska kvinnor kan förnedra sig till att ta efter den sedan att täcka håret när de besöker landet. Är det månne samma människor som ropar högst om att de nyanlända ska ta efter, respektera och helst leva enligt ”svenska regler och lagar” från första dagen? Jag behöver väl inte tillägga att i Iran är det lag på att kvinnan ska dölja håret.

HUR människor i olika länder klär sig bryr jag mig inte så mycket om. Däremot så kan jag känna mig skeptisk till ministrars besök i diktaturer. Jag har för dåliga kunskaper om hur kvinnor har det i just i Iran, däremot vet jag att 60 % av de som studerar vid universitet är kvinnor, så kvinnor verkar i vart fall vara på frammarsch.

Som vanligt tycker jag man ska protestera mot problemet och inte mot symtomen. Alltså om kvinnor lever förtryckta, inte har samma rättigheter som män, då är det det som ska kritiseras vid statsbesök, inte hur de klär sig. Kanske täcker kvinnorna håret efter egen önskan och/eller tradion, om de gör det utifrån männens makt och direktiv, ja, då är det den makten som ska kritiseras. Det hjälper ju inte att plocka bort symtomet, eller hur?

Håller du med mig eller hur tänker du?

Hur tänker du när ni köper en soffa?

soffa

Mitt hem vill jag ha praktiskt och bekvämt. Bekvämligheten går hand i hand med utseendet, utseendet har betydelse men nog slår bekvämligheten ut skönheten om det står och väger. 🙂

Att jag börjat fundera på en sådan fråga beror på att i boendet jag haft i Stockholm, där finns en soffa som det inte går att sitta bekvämt i, varken för äldre eller yngre. Vi var helt överens om det, vi som träffades där. Den var inte ens snygg att titta på. Jag drog slutsatsen att den var inköpt på loppis eller liknande av ägarna när de skulle hyra ut bostaden, men jag vet inte. Oavsett, de som köpte den som ny… hur tänkte de?

I min bekanskapskrets har nästan alla soffor som är bekväma att sitta i, men det finns undantag. Jag tänker på en soffa hos en ytlig bekant där det inte heller går att sitta bekvämt. Jättesnygg soffa, men… vad var det som var viktigast!?? Skönheten eller bekvämligheten?

Givetvis lägger jag mig inte i hur folk har det hemma hos sig, men en stilla undran dyker upp i skallen ibland. Kanske beroende på att jag inte känner mig riktigt bekväm i situationen. Att sitta och samtala, försöka se oberörd ut av att jag sitter illa, visst går det några timmar, men ändå… 🙂

Min soffa är inte lika nätt och snygg, men betydligt mer sittvänlig…

Barndomsminnen – nostalgi

axel

Många människor glömmer man, eller de blir åtminstone väldigt suddiga i minnesbanken. Jag minns namn på många avlägsna släktingar som vi besökte när jag var liten, men jag minns inte hur de bodde eller personens utseende eller personlighet. Någon enstaka kan jag minnas att jag var litet försiktig med, eller kanske t.o.m rädd för. Jag var ett blygt och ganska känsligt barn, tror jag så här i efterhand. En tant Elly minns jag inte mer än att jag satt på mammas cykel och vi var på väg till Elly. Varför minns jag det, vad är det som gör att vissa små obetydliga händelser fastnar i minnet. Vi vurpade inte, jag bara satt där bak på cykeln när mamma trampade iväg på grusvägen! Varför minns jag det när jag inte minns själva besöket eller Elly? 🙂

Andra personer minns jag desto bättre, t.ex Axel född 10 februari 1892. Idag är det alltså 125 år sedan han föddes! Han bodde hela sitt liv i sitt föräldrahem tills han flyttade in på ålerdomshemmet någon gång i slutet på 1970-talet. Den mannen betydde väldigt mycket för mig. Han var aldrig gift, han hade hur mycket tid som helst med barn (mig). Jag bodde på landsbygden som barn, inte så många barn i husen runt om, och de barn som fanns var alla killar, ja, i alla fall de som var i någorlunda ålder med mig. Jag minns att jag fick följa med honom till skogen för att hugga julgran, släpa hem den, svagt minne av att vi kollade på solförmörkelse någon gång på 50-talet men framförallt minns jag de gånger han läste sagor för mig. Det gjorde han ofta. Han läste en sorglig saga, jag minns inte vilken. Jag tyckte så mycket om den sagan, ville han skulle läsa den ofta. Jag tror inte jag grät varje gång, men den gång jag minns speciellt så levde jag mig in i sagan så mycket att jag låg i hans säng och grät när han läste. När han upptäckte att jag var ledsen blev han också ledsen och  sa att han aldrig skulle läsa den sagan mer! Om den sagan blev bojkottad efter den händelsen vet jag inte, men det var förstås inte det jag ville!

I min släktforskning ser jag att Elly var storasyster till Axel. Dessutom ser jag att de förlorade fem syskon under åren 1887-1892, tre av dem 1888, i något som Axel brukade berätta om som ”pesten”. Jag har väldigt lätt för att försjunka i tankar runt hur det såg ut i deras barndomshem då på 1880-talet, hur deras föräldrar och hur de själva mådde under sådana förhållanden. Att förlora ett barn, ja, den sorgen och saknaden går inte att föreställa sig, för mig som aldrig upplevt det. Att förlora fem små barn under så kort tid, hur mår familjen då? Var de ständigt deprimerade? Säkert behövde de även kämpa hårt för egen överlevnad, dessa år var ju nödår och många drog till Amerika.

Tänk vad ett födelsedatum på en kär gammal släkting kan sätta igång minnena! Härligt! Jag har fler foton av Axel än det ovan, men det är detta lilla jag har tillgängligt i datorn. Så fin, uppklädd, när han ska posera framför en kamera! Idag tar vi foton i alla situationer.. 🙂

Älskade terrorist

alskade-terrorist

”Älskade terrorist, 16 år med militanta islamister” av Anna Sundberg / Jesper Huor.

En bok som jag gärna rekommenderar. Alla har vi hört tala om islamisternas (IS) framfart, men vi är nog inte så många som fått en skildring inifrån deras liv. Anna var gift med två olika jihadledare, inte samtidigt, men under dessa 16 år boken skildrar. En mycket intressant samtidsskildring, en värld som inte så många lämar ut uppgifter ifrån.

Svenska Anna Sundberg, växte upp i ett villakvarter i Halmstad i en medelklassfamilj. Hur kunde hon lockas in i jihadrörelsen, ja det har jag svårt att förstå. Ungdomar på väg in i vuxenvärlden är en utsatt grupp, ofta vill de testa nya vägar, osäkra, sökande… Men därifrån till att söka sig till jihadister, leva som en muslimsk kvinna i heltäckande kläder, följa sin man slaviskt genom byte av olika hem och länder. Dessutom leva väldigt isolerat, inte kunna tala med andra män än sin make under många år – ja, allt det här var hon förstås inte medveten om från start…

Hur kunde hon fångas av detta, är min fråga både under läsningen som nu när jag har avslutat boken. Det ligger ingen anklagelse i det, jag försöker förstå vad som gör att sådant kan attrahera ungdomar.  Efter 16 år bryter hon upp och återvänder så sakteliga till ett traditionellt svenskt liv tillsammans med sina fyra barn, steg för steg. I slutet av boken uttrycker Anna Sundberg ”I början lät jag mig bli manipulerad och sedan har jag självmant fortsatt allt längre in i en världsbild präglad av hat, fantasier och myter. Det tog lång tid att lämna den världsbilden – det kanske berodde på att jag skapat mig en trygg plattform. Jag hade fått andra islamisters förtroende och vunnit hög status.”

En intressant bok, en bok som gjorde mig deppig och beklämd emellanåt, men jag är glad att jag läst den. En stark skildring.

Betyg 5/5.

Namn är mer än personen

frankaknastornet

Anna-Lena i bloggen ”Femfemman” skriver idag om förnamn. Namn tror jag att jag alltid tyckt varit fascinerande och litet spännande. När jag läste Anna-Lenas inlägg så upptäcker jag att trots att vi är födda under samma årtionde så har vi ganska olika uppfattningar om namn…

Dubbelnamn var väldigt poppis på 40-50-talen, tror inte det fanns en enda skolklass som inte hade någon elev med dubbelnamn, Anna-Stina, Anna-Lena, Britt-Marie, Maj-Britt, Lars-Erik, Sven-Olof,  Bengt-Åke med flera dubbelnamn var vanliga. Egentligen inget fel på namnen över huvud taget, men varför dubbla? Jag har många gånger sagt att jag hoppas att de aldrig kommer tillbaka, tror dock att de kommer att göra det. Men det är väldigt många av de som har dubbelnamn som endast använder ena halvan som tilltalsnamn när de är vuxna och bestämmer själva.

Namn, är spännande, tycker jag. Alltid intressant att få veta vad nya små människor ska heta. Ibland gillar jag de nya namnen som kommit med en gång, andra inte – men efter ett tag gillar jag dem också, i regel. I Norge däremot finns ett mansnamn som jag har svårt att vänja mig vid, har t.o.m förträngt namnet, minns inte vilket det är. De flesta namn är vackra när man fått smaka på dem en stund, men det finns en sorts namn som jag har svårt för och det är könsneutrala namn, alltså namn som används både till tjejer och killar. Jag vill att namnet på en person ska klart ange könet… Sedan har jag svårt för ”hitta-på-namn” som en del ger sina barn idag. Till glädje för vem och varför? funderar jag. Blir det lilla barnet en tuff och stabil person kanske det kvittar, men blir det en vek och kanske inte så poppis skolunge så inbillar jag mig att namnet kan t.o.m bli en belastning.

Har du några tankar och åsikter om olika förnamn, dela med dig? 🙂

Mat, mat…

matdags

Att äta tillsammans är inte så dumt!

När jag arbetar behöver jag mer tung mat, helst kötträtt, korvrätt eller kycklingrätt. När jag endast är pensionär äter jag fler gånger per dag och det räcker med lättare mat. Jag har köpt en soppbok, ska testa en del nya soppor, så kör jag med en hel del fiskrätter och vegetariska. Experimenterar, testar mig fram…

Så fick jag en wokpanna i julklapp och med den följde  en liten bok med just wokrecept, de ska givetvis användas i mitt kök.

En del av mina testresultat blir goda och då sparar jag recepten, andra sisådär, och de blir då en engångsföreteelse…

Kul är det… nya smaker, nya rätter.

Tänk vilken  modefluga mat har blivit. Dieter hit och dit… Var och en blir salig på sin tro, brukar jag säga… 🙂

Etikettmoln