Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för februari, 2017

Barndomsminnen – nostalgi

axel

Många människor glömmer man, eller de blir åtminstone väldigt suddiga i minnesbanken. Jag minns namn på många avlägsna släktingar som vi besökte när jag var liten, men jag minns inte hur de bodde eller personens utseende eller personlighet. Någon enstaka kan jag minnas att jag var litet försiktig med, eller kanske t.o.m rädd för. Jag var ett blygt och ganska känsligt barn, tror jag så här i efterhand. En tant Elly minns jag inte mer än att jag satt på mammas cykel och vi var på väg till Elly. Varför minns jag det, vad är det som gör att vissa små obetydliga händelser fastnar i minnet. Vi vurpade inte, jag bara satt där bak på cykeln när mamma trampade iväg på grusvägen! Varför minns jag det när jag inte minns själva besöket eller Elly? 🙂

Andra personer minns jag desto bättre, t.ex Axel född 10 februari 1892. Idag är det alltså 125 år sedan han föddes! Han bodde hela sitt liv i sitt föräldrahem tills han flyttade in på ålerdomshemmet någon gång i slutet på 1970-talet. Den mannen betydde väldigt mycket för mig. Han var aldrig gift, han hade hur mycket tid som helst med barn (mig). Jag bodde på landsbygden som barn, inte så många barn i husen runt om, och de barn som fanns var alla killar, ja, i alla fall de som var i någorlunda ålder med mig. Jag minns att jag fick följa med honom till skogen för att hugga julgran, släpa hem den, svagt minne av att vi kollade på solförmörkelse någon gång på 50-talet men framförallt minns jag de gånger han läste sagor för mig. Det gjorde han ofta. Han läste en sorglig saga, jag minns inte vilken. Jag tyckte så mycket om den sagan, ville han skulle läsa den ofta. Jag tror inte jag grät varje gång, men den gång jag minns speciellt så levde jag mig in i sagan så mycket att jag låg i hans säng och grät när han läste. När han upptäckte att jag var ledsen blev han också ledsen och  sa att han aldrig skulle läsa den sagan mer! Om den sagan blev bojkottad efter den händelsen vet jag inte, men det var förstås inte det jag ville!

I min släktforskning ser jag att Elly var storasyster till Axel. Dessutom ser jag att de förlorade fem syskon under åren 1887-1892, tre av dem 1888, i något som Axel brukade berätta om som ”pesten”. Jag har väldigt lätt för att försjunka i tankar runt hur det såg ut i deras barndomshem då på 1880-talet, hur deras föräldrar och hur de själva mådde under sådana förhållanden. Att förlora ett barn, ja, den sorgen och saknaden går inte att föreställa sig, för mig som aldrig upplevt det. Att förlora fem små barn under så kort tid, hur mår familjen då? Var de ständigt deprimerade? Säkert behövde de även kämpa hårt för egen överlevnad, dessa år var ju nödår och många drog till Amerika.

Tänk vad ett födelsedatum på en kär gammal släkting kan sätta igång minnena! Härligt! Jag har fler foton av Axel än det ovan, men det är detta lilla jag har tillgängligt i datorn. Så fin, uppklädd, när han ska posera framför en kamera! Idag tar vi foton i alla situationer.. 🙂

Älskade terrorist

alskade-terrorist

”Älskade terrorist, 16 år med militanta islamister” av Anna Sundberg / Jesper Huor.

En bok som jag gärna rekommenderar. Alla har vi hört tala om islamisternas (IS) framfart, men vi är nog inte så många som fått en skildring inifrån deras liv. Anna var gift med två olika jihadledare, inte samtidigt, men under dessa 16 år boken skildrar. En mycket intressant samtidsskildring, en värld som inte så många lämar ut uppgifter ifrån.

Svenska Anna Sundberg, växte upp i ett villakvarter i Halmstad i en medelklassfamilj. Hur kunde hon lockas in i jihadrörelsen, ja det har jag svårt att förstå. Ungdomar på väg in i vuxenvärlden är en utsatt grupp, ofta vill de testa nya vägar, osäkra, sökande… Men därifrån till att söka sig till jihadister, leva som en muslimsk kvinna i heltäckande kläder, följa sin man slaviskt genom byte av olika hem och länder. Dessutom leva väldigt isolerat, inte kunna tala med andra män än sin make under många år – ja, allt det här var hon förstås inte medveten om från start…

Hur kunde hon fångas av detta, är min fråga både under läsningen som nu när jag har avslutat boken. Det ligger ingen anklagelse i det, jag försöker förstå vad som gör att sådant kan attrahera ungdomar.  Efter 16 år bryter hon upp och återvänder så sakteliga till ett traditionellt svenskt liv tillsammans med sina fyra barn, steg för steg. I slutet av boken uttrycker Anna Sundberg ”I början lät jag mig bli manipulerad och sedan har jag självmant fortsatt allt längre in i en världsbild präglad av hat, fantasier och myter. Det tog lång tid att lämna den världsbilden – det kanske berodde på att jag skapat mig en trygg plattform. Jag hade fått andra islamisters förtroende och vunnit hög status.”

En intressant bok, en bok som gjorde mig deppig och beklämd emellanåt, men jag är glad att jag läst den. En stark skildring.

Betyg 5/5.

Namn är mer än personen

frankaknastornet

Anna-Lena i bloggen ”Femfemman” skriver idag om förnamn. Namn tror jag att jag alltid tyckt varit fascinerande och litet spännande. När jag läste Anna-Lenas inlägg så upptäcker jag att trots att vi är födda under samma årtionde så har vi ganska olika uppfattningar om namn…

Dubbelnamn var väldigt poppis på 40-50-talen, tror inte det fanns en enda skolklass som inte hade någon elev med dubbelnamn, Anna-Stina, Anna-Lena, Britt-Marie, Maj-Britt, Lars-Erik, Sven-Olof,  Bengt-Åke med flera dubbelnamn var vanliga. Egentligen inget fel på namnen över huvud taget, men varför dubbla? Jag har många gånger sagt att jag hoppas att de aldrig kommer tillbaka, tror dock att de kommer att göra det. Men det är väldigt många av de som har dubbelnamn som endast använder ena halvan som tilltalsnamn när de är vuxna och bestämmer själva.

Namn, är spännande, tycker jag. Alltid intressant att få veta vad nya små människor ska heta. Ibland gillar jag de nya namnen som kommit med en gång, andra inte – men efter ett tag gillar jag dem också, i regel. I Norge däremot finns ett mansnamn som jag har svårt att vänja mig vid, har t.o.m förträngt namnet, minns inte vilket det är. De flesta namn är vackra när man fått smaka på dem en stund, men det finns en sorts namn som jag har svårt för och det är könsneutrala namn, alltså namn som används både till tjejer och killar. Jag vill att namnet på en person ska klart ange könet… Sedan har jag svårt för ”hitta-på-namn” som en del ger sina barn idag. Till glädje för vem och varför? funderar jag. Blir det lilla barnet en tuff och stabil person kanske det kvittar, men blir det en vek och kanske inte så poppis skolunge så inbillar jag mig att namnet kan t.o.m bli en belastning.

Har du några tankar och åsikter om olika förnamn, dela med dig? 🙂

Mat, mat…

matdags

Att äta tillsammans är inte så dumt!

När jag arbetar behöver jag mer tung mat, helst kötträtt, korvrätt eller kycklingrätt. När jag endast är pensionär äter jag fler gånger per dag och det räcker med lättare mat. Jag har köpt en soppbok, ska testa en del nya soppor, så kör jag med en hel del fiskrätter och vegetariska. Experimenterar, testar mig fram…

Så fick jag en wokpanna i julklapp och med den följde  en liten bok med just wokrecept, de ska givetvis användas i mitt kök.

En del av mina testresultat blir goda och då sparar jag recepten, andra sisådär, och de blir då en engångsföreteelse…

Kul är det… nya smaker, nya rätter.

Tänk vilken  modefluga mat har blivit. Dieter hit och dit… Var och en blir salig på sin tro, brukar jag säga… 🙂

Melodifestivalseländet

bl

Hör på radion att deltävlingarna inför melodifestivalen knackar på dörren. Själva tävlingen brukar vara i maj, hur det är i år vet jag inte men misstänker att det följer traditionen. Undrar hur många som är intresserade och gillar alla de här deltävlingarna. Det låter som om det är många, många, ja, att så gott som var och en diggar  programidén… Är det verkligen så?

Nu är jag inte intresserad den sortens musik, förstår inte riktigt hur man kan tävla i musik heller, om jag ska vara ärlig. Men det är jag det!

Hur mycket gillar du utformningen av spektaklet, som jag kallar det? På en 0-10-skala där 0 står för ”totalt ointresserad” till 10 som står för ”Jättebra, självklart ska det vara så här”.

Hemmaplan

dsc_0629

Nu är det kanske dags att börja ha litet omvårdnad om bloggen igen, istället för om stockholmsmänniskor… 🙂

Jag är åter i Småland och upptäcker att ljuset har återvänt med cirka, drygt en timme tror jag, sedan jag reste till Stockholm i början av januari? Är det verkligen möjligt… ska kolla senare…

Åkte tåg hem och glömde en gammal klassiker på tåget, en bok lånad på biblioteket här i Jönköping. Ska bege mig till bibblan i morgon och kolla hur jag gör. Jag vill gärna betala boken bums, få det ur världen. Vill inte vänta in SJ för att se om de får in den. Hur stöldbegärlig är inte en gammal klassiker som inte går att köpa i bokhandeln? Jag har kollat både på Adlibris som Bokus. Det här är ett problem jag aldrig ställts inför tidigare. Jag har glömt pocketböcker med vett o vilja, hoppas då på att någon annan plockar upp den, läser den och gillar den. Så är det förstås inte med den här. Jag hade ju inte läst ut den och framförallt var det inte min egen…

Försöker ställa om till att vara vaken på dagen och sova på natten. Går sådär, ganska hyfsat faktiskt med tanke på att jag arbetade senast natt till måndag! Det kan komma bakslag än.

Februari brukar vara den månad som det är mest snösäkert i mina trakter. Just nu finns det ingen snö alls i Jönköping. Utanför sta´n fanns det fläckvis med snö såg jag från tågfönstret i måndags. Det känns inte som att februari kommer att bli så snörik det här året. Om det beror på klimatförändringar eller ej, tvistar de kloka om. Jag för min del tror absolut att vårt sätt att leva påverkar naturen och klimatet och att vi får ett bakslag på det. Just detta ämne skulle jag vilja lära mig mycket mer om!

Etikettmoln