Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Igår var dagen då jag såg första vitsippan för i år, i verkligheten vill säga. Har sett att andra bloggare, på andra ställen i landet, har sett den tidigare. Plockade inga, de första sipporna får alltid stå – i alla fall plockar inte jag dem!

För övrigt så gav gårdagen mig baksmälla tills idag. Som så många gånger tog jag mig en kvällspromenad innan jag skulle gå till sängs. Den blev inte lång, dessutom kom jag hem i bil! Det blåste ganska kraftigt, huvan på jackan uppe, kanske hade jag skygglappar för ögonen, men det var även ganska mörkt under en del av min promenad. En gren hade blåst ned och den satte krokben för mig fullständigt. Jag fick den mellan mina ben i ett steg, alltså låste steget sig och  jag damp som  en fura. Slog i pannan och näsan i asfalten, ont gjorde det, kände mig snurrig, näsblod, det blev en stor blodpöl på asfalten. En man som nyss parkerat bilen frågade om jag behövde hjälp och jag svarade jakande…. just då kändes det tungt att andas under ett kort ögonblick, när jag lutade huvudet nedåt gick det snabbt över.

För att göra en kort historia av det hela så propsade mannen på att skjutsa hem mig när jag nu inte ville till sjukhuset. Jag började få kontroll på läget, tyckte jag, även om jag hade ont här och var. När jag kom hem tyckte jag det var tur att jag tackade ja till bilskjuts, jag var blodig i stora delar av ansiktet, från näsborrarna var det små bäckar med blod, jackan var nedblodad. Det hade kunnat väckt frågor hos eventuellt mötande gångtrafikanter.

Idag så är det småsår litet här och var i ansiktet, mest på näsan, där finns större sår. Knä, handleder smärtar och under bröstet höger sida gör det ont vid rörelse. Förmodligen ett revben som fått sig ett knick! Men mest ont gör det faktiskt i näsan,  den verkar ha fått ta den största smällen!

Gamla människor brukar ramla litet här och  där. Snart får jag inräkna mig i deras skara… Vill inte… vill inte… det blir i vart fall inga sena kvällspromenader de närmaste dagarna. Känner att jag ska ta det lugnt ett par dagar. Jag tänker mest på slaget mot pannan, hjärnkontoret är jag rädd om.

Den här mannen vore utan tvekan värd en  blombukett. Jag frågade efter hans förnamn, minns bara hur det började, han är av utländsk härkomst. Han pekade ut vilket hus han bor i, han hade parkerat utanför huset… Funderar på att gå till trappuppgången och kolla in dörrskyltarna och se om jag kan lista ut i vilken lägenhet han bor! Jag vet ju i alla fall första bokstaven i förnamnet, kanske de tre första… men första är jag helt säker på.

PS! Jackan tvättades under natten och där finns inga spår av nattens äventyr längre! Tänk om det vore lika enkelt att få mig att se ren och hel ut igen! Jag har försökt, men det hjälpte inte, inte lika mycket i alla fall… 🙂

Kommentarer till: "Första vitsppan och nattligt äventyr" (33)

  1. Jag gjorde en likadan resa på näsan i aug förra året
    hade ju promenerat loppet blodomloppet 5 km och när vi suttit en stund efteråt och fikat skulle jag gå med min kompis på toa på anläggningen Tingvalla , en friidrottsarena med löparbanor, jag tänkte ju inte på att det var en kant till banorna och tittade samtidigt åt ett annat håll och föll pladask på näsan , glasögonen gjorde ett jack på näsroten och skrubbsår på näsan och pannan, ja ja det kunde varit värre , det gick ju bra , hoppas det går bra med dig också

    • Jo, jag är helt säker på att det blir bra även om det inte känns så bra idag. Precis som du skriver, det kunde varit värre!

  2. mormorkerstin sa:

    Kära Mia!

    Välkommen i klubben: Vi äldre damer som står på näsan. Du hade tur att du inte bröt något. Hoppas du snart känner dig som vanligt igen. Kram och krya på dig!

    Kerstin

    • Sant, jag hade kunnat varit gipsad idag om jag hade haft skörare skelett eller större otur! Ja, idag känner jag mig inte som vanligt, men jag hoppas att innan helgen är över ska livet kännas mer som ”vanligt”. Jag har i vart fall varit ute och fotograferat blodpölen… 🙂

      Tack för krya-på-dig-hälsningen!

  3. Jäklar! Tur att det gick bra och tur att du mötte en bra medmänniska

  4. Vilken snäll medmänniska som hjälpte dig!! Det finns inte många av den sorten som bryr sig när man behöver hjälp. Vilken tur att du inte bröt något men det verkar ändå som att det var ett otäckt fall. Ta hand om dig och ta dig lugnt nästa gång// kram

    • När man väl behöver dem så tycker jag nog de finns, de snälla, hjälpsamma människorna. Kanske har du annan erfarenhet?

      Idag har jag tagit det lugnt, känner att jag behöver det för huvudet och näsan… 🙂 Tack! Nu ska jag kolla in din blogg, tror du är en ny kontakt för mig.

  5. Men usch vilken vurpa du gjorde stackars dej.Vilken snäll man som hjälpte dig.Hoppas du inte har alltför ont nu,Trevlig fredag till dig.

    • Jo, det var otäckt. Har snackat med svärdottern som rekommenderar att jag skaffar mig en pannlampa. Det har jag tänkt många gånger, men fortfarande ingen pannlampa. Kanske hade det hjälpt, kanske inte… men det är i vart fall ett hjälpmedel. Jag såg inte grenen förrän jag låg där på trottoaren och tittade bakåt för att se vad det var som fick mig på fall! Kanske dags att inhandla den där pannlampan nu!

  6. Usch då. Tur att det gick bra.
    Jag håller med dig… de allra flesta vill en väl och hjälper till när det behövs.
    Revbensfrakturer brukar göra mest ont efter några dagar, så ta det lugnt tills du känner dig stark igen.
    Hoppas att värmen kommer så du kan sitta still ute och njuta av solen. Det är inte så dumt att använda vårdagarna på det sättet.

  7. Tur att det inte gick ändå värre! Hoppas du snart är återställd. 🙂

  8. Aj, aj, aj…
    Med hopp om god bättring till dig!
    Snällt av den där mannen att skjutsa hem dig. Ja, han är värd en blomma.

  9. Skönt att det inte blev värre ändå. Även om sårighet i ansiktet är illa nog.
    Och vilken tur att det fanns någon som hjälpte dig hem när det nu blev som det blev.
    Kramis

    • Jo, det kunde fått allvarligare konsekvenser. Ett brutet ben hade inte varit så kul, men det jag var mest orolig för var blödning i hjärnan och sådana symtom är jag observant på fortfarande.

  10. Kära nån, vilken tur du inte är allvarligare skadad. Måtte du nu snabbt krya på dig. Och vilken tur att den där mannen dök upp och hjläpte dig. Var nu riktigt rädd om dig. Kram

    • Tack för hälsningen! Mannen kom i ”rättan tid”. Ska se om jag kan lista ut var han bor och ge honom ett riktigt tack för insatsen!

  11. anna-lena sa:

    Oj! Det var ingen rolig promenad. Och så fort skit-saker händer. Just denna ska skulle kunna hända både gamla och yngre. Skillnaden är väl att yngre har bättre balans, än vad vi ”äldre” har. Var väl en liknande grej jag gjorde, då jag vid nästan exakt 50 års ålder bröt handleden. Fast då var det en snötäckt isfläck som fick mig på fall. Gillar tanken på att tacka mannen. Han är värd en liten blomma, faktiskt.

  12. Aj som sjuttan 😦

    Jo..när åldern kommer så får man vara lite extra försiktig…fast det hjälper inte alltid heller tyvärr.
    Frukan är ju så försiktig hon kan men ibland så ”dimper” hon iallafall 😦

    Hoppas efterverkningarna går över snabbt.

  13. Per-Anders sa:

    Himmel! Skönt att du fick skjuts och hjälp att komma hem. Hoppas återhämtningen går bra.

  14. Det lät otäckt! Volten tur ändå att det finns hjälpsamma människor. Ta det lugnt i fortsättningen. Kram

  15. Vilken alldeles gräslig otur men tur att det inte gick värre än vad det gjorde. Olyckan är snabbt framme och ofta så faller man så handlöst och hinner inte ta för sig. Unna dig att ta det lugnt för det behöver man. Oftast får man en chock också.

    Krya på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: