Klockan är 10.15 och jag sitter fortfarande i morgonrocken, trots att jag var uppe vid 0730-tiden. Sällan jag använder morgonrocken, mer än små korta stunder… men idag är den jätteskön och svår att slita av mig.
Det är sådant som kallas för pensionärsliv, att äga sin tid. Men… nästa vecka är det skolstart för mig… Kollade, OK, nybörjarspanskan går på eftermiddagstid! Gött det… 🙂
Är det sådana här inlägg som kallas för pensionärsreklam?
Gillar du smicker? Gillar du obefogat smicker?
Smicker, vad är det? Ja, litet knepigt att skilja på det jag ser som positivt = ärlig uppmuntran eller om jag tycker att någon/något är ovanligt snygg. T.ex om en väninna till mig har en ovanligt vacker klänning som klär henne och jag säger att jag tycker den är läcker, då är det en komplimang för mig. En del kallar sådant för smicker också…
Jag känner att jag vecklar in mig litet, men att ge beröm, uppskattning tycker jag är viktigt och sprider glädje, det jag vill komma åt är det här slentrianmässiga ”fina du”, ”fining”, ”snygging” osv som florerar både i talspråk och som jag ser i överflöd i bl.a facebook.
Är det här språkbruket för yngre? Men senast igår fick jag ett mail som började så… Jag vet att den personen menar något positivt i relation till mig. Trots det så hade det känts bättre med ”Hej Mia!” 🙂 Det räcker så gott.
Bottnar det i att de som använder sådana ord vill stärka självförtroendet hos den andre? Eller sitt eget? Eller ställa in sig, jag uppfattar det som litet smetande… smickrande… ställa in sig…
Hur använder du det? Använder du det här språkbruket själv, kanske? Hur reagerar du på smicker? 🙂
Jag misstänker att det är litet åldersrelaterat… jag har nog aldrig skrivit så, kommer nog aldrig att göra det heller…. eller säga…
Jag har en bekant som i sin tur har en bekant vars hund blev dödad av en varg. Ägaren var ute och promenerade med sin hund, hade släppt den lös när de mötte en varg och det blev inget bra möte. Vargen visade dock inget intresse för hundägaren.
Vargen breder ut sig i vårt land precis som vildsvinen gör. Friska rovdjur, och även vildsvinen, skyr förmodligen människorna lika mycket som vi människor skyr dem.
Jag vistas en del i skogen, konstigt nog har det inte blivit speciellt mycket i år, trots att jag är pensionär och har möjlighet på ett helt annat sätt än tidigare. Har jag blivit bekvämare? Kanske är det så. Men jag bestämde mig för att läsa på hur man bör bete sig när när man möter en varg eller annat rovdjur. Jag sökte på nätet och fann den här sidan som jag tycker är intressant. Varken skrämselpropaganda eller förringande av problemet, utan just det jag sökte – information. Kanske det är någon mer än jag som vill läsa på? Det känns alltid bra att veta hur man bör agera, i den akuta situationen får man göra så gott man kan.
Trots allt tror jag det är väldigt liten risk att jag ska stå ansikte mot ansikte med en varg.
Det här fotot har jag försökt skanna in, det går, men det passar inte jpg.formatet. Nu har jag fotograferat av kortet som togs 1927, alltså 90 år sedan. Min pappa hade skrivit årtalet på baksidan… Min farmor är endast 35 år då kortet togs! Förmodligen fanns det en nyfödd bebis i huset, eller om farmor möjligtvis är höggravid när kortet togs.
Min pappa står närmast min farfar på vänstra sidan. Han var äldst i syskonskaran som blev sex så småningom. Min farfar dog 1934, alltså sju år efter att kortet togs. Jag kan ju bara gissa hur min farmor fick slita hårt för att få barnaskaran till att överleva utan makens inkomst.
Kortet överst har jag beskurit kraftigt för att få fram deras ansikten bättre. Visar hela fotot nedan, litet spännande med gamla foton, tycker jag. Vilka figurerna längst ut till vänster är, kan jag inte gissa mig till. Tror inte de tillhör släkten, men vet inte säkert… i så fall på farmors sida, för den släkten har jag inte så många minnen av. Min farfar träffade jag aldrig, däremot bodde hans syskon nära mitt första hem, så flera av dem har jag mer eller mindre klara minnen av.
Ibland är det intressant att fundera över hur tidigare generationer levde, ju mer man vet om dem, desto mer intressant!
Tar fram datorn i väntan på barnbarnens ankomst. De ska vara hos mig ikväll och i natt då mamma och pappa ska fira att mamman har avslutat sin fasta anställning. Hon ska göra som jag när mina barn var två respektive fem år – sätta sig på skolbänken igen på heltid! Mina barnbarn är två respektive fem år!
Jag tyckte det var himla kul och inspirerande att omskola mig som vuxen. Samtidigt tyckte jag att det var kämpigt att få tiden att räcka till. Allra helst när tentor låg nära varandra i tid!
Jag önskar svärdottern LYCKA TILL i sina studier, samtidigt som jag ser fram emot ett trevligt dygn tillsammans med mina små guldklimpar! Sonen och svärdottern får då roa sig i lugn och ro – och sova ut i morgon! 🙂
Linda Olsson är en fantastisk författare. När jag läste hennes första bok ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” blev jag fascinerad av hennes sätt att fånga mig som läsare. Det var en stillsam, sorgsen berättelse som var svår att lägga ifrån mig. Det är en också en bok som fastnade i minnet, även om jag inte minns själva handlingen.
Nu har jag läst en annan bok av Linda Olsson, ”I skymningen sjunger koltrasten”. Än en gång lyckas hon fascinera mig. Boken handlar om tre människor, deras ensamhet, vänskap, tillbakablickar på sina liv. Tillfälligheter som gör att deras liv svetsas samman.
Rekommenderas varmt av mig!
Jag har skrivit om Herman Lundborg tidigare, den man som försökte dela in folk i olika raser. Han lyckades skapa en ny ”vetenskap” och fick stöd från riksdag och regering med att bygga upp ”Statens rasbiologiska institut” i Uppsala.
Hans grundsyn var att den nordiska rasen var högst stående, stod över alla andra, att det därför var viktigt att inte avla barn med några utanför sin egen ras. Var gick då gränserna, vem var typiskt nordisk? Han genomförde ett gigantiskt arbete med att utforska norra Sveriges befolkning; samer var en ras, .människor med finska gener kallades för ostbaltisk ras osv.
Medan han själv reste runt i Lappland för att mäta skallar, näsor, fotografera samer nakna, studera utseende, klassificera människor fanns hans hustru hemma i Uppsala tillsammans med parets två söner. Hon verkade efterhand bli en alltmer bifigur till Herman, hon fick genom deras korrespondens veta vart hon skulle eftersända hans post, när han skulle komma hem för att få kläderna tvättade. Sedan försvann han 3-4 månader igen. Breven dem emellan blev alltmer kyliga. Hermans närmaste medarbetare när han besökte nomadskolor och hos samerna över huvud taget hade han oftast en ung samekvinna vid sin sida. Kvinnorna skiftade, men mönstret var detsamma. Så småningom fick han barn tillsammans med en av dessa unga följeslagare, ett barn som han ville gömma undan, det placerades till en början i fosterhem. Mamman struntade dock i Hermans idéer, hämtade sonen efter cirka 2,5 år.
Herman var en aktad vetenskapsman, professor, gav ut böcker i ämnet rasbiologi, föreläste och spred sina idéer i Europa för bl.a en ung man som hette Adolf Hitler vilken säkert inte är obekant för någon.
Den unge Herman Lundborg, relativt nyutbildad psykiater, måste ha haft pondus och uppträtt på ett väldigt förtroendeingivande sätt. Hans idéer köptes rakt av av politiker, från höger till vänster i vårt land, fick så småningom statliga pengar för att forska i ämnet rasbiologi. I början bedrev han det med medel ur egen kassa tillsammans med frivilliga bidrag. Han måste verkligen ha trott på sin ”vetenskap”. Åren innan han skulle gå i pension så minskade anslagen från statligt håll, hans idéer ifrågasattes alltmer, hans efterträdare blev efter många turer en man som starkt ifrågasatt Lundborgs teorier om raser. Sitt pensionärsliv tillbringade han tillsammans med Maria, den samiska kvinnan och deras ”degenererade” son. Man kan undra vad Herman hade för känslor och tankar om sin egen son tillsammans med Maria! Och hur sonen upplevde sin barndom och sin pappa.
Maria Hagerman som skrivit boken har plöjt igenom massor med brev mellan Tyra och Herman, Hermans forskningsrapporter under flera år m.m. Ett gediget arbete som tagit form i boken ”Käraste Herman”. En märklig man, minst sagt.
Efter ”Käraste Herman” ska jag läsa litet mer lättsmält litteratur, har tänkt gå en runda till biblioteket idag.
Jag är ingen pedant, blir ibland irriterad över min egen oordning. Ensamboende, borde vara lätt att ha ordning… hehe… inte här inte.
Idag har jag kommit till skott i alla fall, putsat ett par fönster, men det finns fler. De som blivit putsade idag, blir nog inte putsade fler gånger i år. En eller högst två gånger om året gäller här. Oftast en + en gång på insidan är nog det vanligaste.
Känns kul i alla fall när jag kan njuta av att se bra ut 🙂
Bättre med litet skit i hörnen än ett rent helvete, efter den devisen lever jag nog en hel del. Trivs med det, även om irritationen kommer vissa dagar.
Jag tror nog att ni bloggare har hört talas om misslyckade skönhetsoperationer som betalas av den enskilde. När det sedan blir medicinska problem, inte livshotande, men problem så är det vår skattefinansierade sjukvård som ska ta ansvar och återställa. Idag är det många människor som gör olika sorters skönhetsvård, vet inte om antalet ökar fortfarande. När det sedan blir medicinska problem, inte livshotande, men problem, så är det vår skattefinansierade sjukvård som ska ta ansvar och återställa. Det kan bli både personalkrävande och kostnadsskrävande med tiden för sjukvården att justera det som gått fel.
Enligt lagen ska sjukvården göra det. Frågan är vilka som drabbas av detta med tanke på det ökade antal skönhetsoperationer. Sjukvården idag dras redan med ekonomiska prioriteringar, har kanske alltid gjort på ett eller annat sätt, vad vet jag.
Är det rimligt att det även i fortsättningen ska vara självklart att offentlig sjukvård ska bekosta ”reparation” av det privata icke-kompetenta personer/företag drar in pengar på? Kan/ska man lägga ansvar, även ekonomiskt ansvar, för resultatet på dessa aktörer? I så fall självdör dessa företag snabbare kan jag tänka mig.
Har den drabbade ett eget ansvar? Betalar en frisk person för en insats som gör denne sjuk helt i onödan – ska denne person då räkna med att gratis bli återställd av våra skattepengar? Var drar man i så fall gränsen för sådant som inte ska åtgärdas och sådan som åtgärdas av sjukvården?
Den frågan har blivit aktuell för mig senaste dygnet sedan nyheterna rapporterat om en person som blivit nekad ”justering” av Karolinska Sjukhuset.
Hur tänker du i frågan? Jag tror jag vet vad jag tycker, men är villig att lyssna på fler arguement i en svår fråga. Bjuder du mig på dina tankar i frågan är jag tacksam!
Jag köpte en ny pc för ett par-tre månader sedan, en dyrare modell än jag tänkt. Sa jag kunde hämta den dagen efter för jag hade inte tillräckligt med pengar med mig. Inga problem, tyckte de, räntefritt, får det på räkning som skulle betalas inom två månader. OK, jag vill helst betala direkt, när jag kan, men OK, tyckte jag. Kunde vara skönt att slippa göra en resa till.
Fick räkningen, la in beloppet i banksystemet och förväntade mig att allt skulle sköta sig självt. När jag sedan gick in i början av denna månad upptäckte jag att det beloppet inte gått iväg! Jag hade kopplat det till fel konto, det var till det konto som är kopplat till mitt bostadslån! Där fanns inte tillräckligt med pengar för datorköp! Sände iväg pengarna direkt…
Ett par dagar därefter fick jag påminnelse… med tillägg om jag redan betalt så ingen åtgärd. Kollade datum – jag hade betalat på riktigt samma datum som betalningen gått iväg! Trodde allt var OK.
Idag fick jag räkning igen och nu ville de ha pengar + 13,4 % ränta + diverse avgifter = 321 kronor. Det var minst sagt SAFTIGT tyckte jag. Grr, la ifrån mig räkningen.
På baksidan där specificering finns står det står det att om betalning skett efter 2 aug kan jag bortse från denna påminnelse. Underst! Hmm…. upptäcker det är bra att blogga, annars hade jag gjort betalningen. Hoppas jag kan lita på den sista meningen! Kommer förvara påminnelseavin… för säkerhets skull… någon månad i alla fall.
Inte första gången jag kopplar till fel konto, men det brukar vara mindre belopp så det har funkat ändå. Dags att bli mer observant.
Slutet gott, allting långt. Nu slipper jag vara tjurig… 🙂
Miatankar 