Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Den här frågan återkommer. Det är ett politiskt mål i vårt land att ingen ska dö ensam, vid förväntade dödsfall. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare, letade upp ett av inläggen och läste kommentarerna med intresse. Blandade tankar, vi tänker olika, litet försiktigt, för vi vet förstås inte nu i vårt aktiva liv hur vi vill ha det i slutet av vårt liv. Den här frågan har blivit aktuell än en gång i och med att nyhetskanalerna berättar att målet att ingen ska dö ensam inte är nått än!

Jag kopierar en del av mitt inlägg från januari 2016:

”Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?”

När min mamma var döende i mitten av 80-talet så satt en vilt främmande människa i ett hörn i rummet när vi anhöriga kom på besök. Då kändes det bra för oss anhöriga, men var det verkligen någon tröst för mamma? Jag är tveksam. Varför kommer inte den tanken upp i debatten? Det tas för givet att alla vill ha någon hos sig i dödsögonblicket,  jag är inte alls säker på det… Det finns de som passar på att dö så snart anhöriga lämnat rummet… Tillfällighet? Ja, kanske, men jag är långt ifrån säker.

Vill du läsa kommentarerna till mitt inlägg 2016 så finner du både inlägg och kommentarer här:  https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/ En del som brukar läsa min blogg regelbundet kommenterade redan för 1,5 år sedan, ni får gärna kommentera igen förstås… men ni får också tycka att jag börjar bli tjatig. Jo, ett ämne jag återvänder till då och då, vet att många inte vill diskutera frågan alls, medan många, precis som jag tycker om att fundera över livets slut – i alla fall när det gäller så där i största allmänhet.

Kommentarer till: "Att dö ensam eller ha nära och kära hos sig" (22)

  1. Det här har jag verkligen inte tänkt på. Knepigt. Tänker just nu att det handlar både om vad jag vill och vad mina nära behöver. Kan nog tänka mig att dö ensam men inser att flera nära skulle ha svårt att hantera sin sorg efteråt om de stängdes ute. Jag kan nog inte enbart tänka på mig själv.

    • För min egen del stänger jag inte ute någon, men vill inte lägga skuld på någon om de inte är där. Jag trivs med ensamhet nu, varför skulle jag inte göra det i dödsögonblicket. Jag har funnits nära eller vid många dödsbäddar och tror faktiskt inte den döende bryr sig. Veta kan jag förstås inte. Men det jag ifrågasätter är tänkandet om att ”dö i ensamhet” skulle vara så ångestladdat och förfärligt.

  2. Vi har ju pratat om detta flera gånger. Min inställning är den samma… Kom gärna på besök när jag är så pass pigg så jag orkar med det, ge mig min nödvändiga vård…men låt mig sedan vara i fred. Att dö ensam är jag inte rädd för, men jag är rädd för att vara ensam och hjälplös, då jag inte klarar mina vardagsbestyr längre.

  3. Jag är en äkta skorpion som tänker på döden varje dag…utan att må dåligt av det…Min mor dog vid 48, min far blev 65, ingen i släkten har fått leva över 70 så för mig som nu fyller 63 har jag varit disponibel för döden redan länge…
    Min unga granne jobbar som vårdbiträde på vårt äldreboende i byn. För några veckor sedan var hon alldeles nyanställd och blev inkallad att ta ett nattskift. Glad i hågen gick hon till jobbet medan hennes lilla vovve fick sova hos mig. På morgonen var hon lite chockad då hon kom hem. Hon hade blivit inkallad för att vaka över en döende gamling. Hon hade aldrig sett en död människa förut och hade nte heller fått några instruktioner. Den avlidnes närmaste hade också kommit till dödsbädden.
    När min mamma gick bort i en hjärnblödning var jag helt ensam, det var bara hon, jag och min tvååriga dotter i vår familj. När respiratorn släckts fick jag frågan om jag ville gå in till henne, men jag vågade inte. Jag vill inte se henne död, jag ville minnas henne som hon var när hon var levande. Jag har aldrig ångrat detta, personalen då accepterade mitt val utan vidare, men jag var ung, blott 26 år och hade nog behövt ha någon vid min sida i en sådan stund.
    Detta ämne har varit på nyheterna även idag då man konstaterat att inga framsteg gjorts i förfarandet på tjugo år trots att man bestämt att ingen ska behöva dö ensam. Jag tror jag skulle välja att ha någon hos mig, jag tror att jag skullekänna mig lugnare även om det var någon jag inte kände. Men hur ska jag kunna veta…

    • Det är inte OK att göra så som din granne blev utsatt för. Det kan vara väldigt ångestframkallande att sitta hos en döende.

      Självklart hade du behövt någon att dela detta med, att få stöd. Men så har det varit och är förmodligen så fortfarande. Det är något som förväntas att man fixar själv eller att man aktivt söker stöd. Endast vid död vid olyckshändelser, mord eller liknande som det finns krisgrupper misstänker jag.

      Jo, nu är frågan aktuell igen. En viktig fråga, men jag ifrågasätter litet om verkligen alla VILL ha någon hos sig. Jag vill inte ha en okänd människa hos mig, jag vill ha nära och kära eller ingen alls. Det känns inte alls nödvändigt att ha sällskap i den stunden. Om jag dör utdraget, av ålderdom eller sjukdom, vill jag däremot få god omvårdnad och tillräcklig smärtstillning – det är viktigt och borde diskuteras betydligt mer, tycker jag.

      Tack för din kommentar och synpunkter, Paula!

  4. Jag minns inte om jag kommenterade förra gången, men frågan är så intressant att jag måste göra det nu i alla fall.
    Medan jag läste så tänkte jag hela tiden på min mamma, och sedan kom jag ner till det du skrev om dem som passar på att dö när anhöriga lämnar rummet. Mamma gick bort 20 min efter att jag åkt hem för att sova. Jag hann bara inom dörren hemma så ringde dem och sa att allt var över.
    Jag fick då höra samma sak, att det inte är ovanligt att många dör ensamma på det sättet, som att dem väntar på att nära och kära ska gå ut ur rummet. Vad jag tror om det är av skiftande natur. Jag har ingen fast tro kring detta. Jag tror att det ibland kan vara så att nära anhöriga kan vara en slags ”broms”. I mammas fall kan det ha varit en faktor, minst lika mycket som att hon fick morfin … vilket tydligen kan påskynda förloppet.
    Ofta får man inte fullgod information förrän det är för sent. Efteråt fick jag veta att morfinet kan ha sådan effekt när kroppen är slut, men ingen sa det till mig när vi diskuterade om jag skulle åka hem eller inte. Hade jag fått den kunskapen till mig hade jag stannat, men just den saken tror jag bara hade varit en tröst för mig själv … inte för mamma.
    Och vem vet om min närvaro hade dragit ut på eländet längre, trots morfinet. Det är sådant som inte går att veta, och jag brukar tänka att jag kanske ändå hjälpte henne genom att avvika … bara för att trösta mig själv.
    Det var jag som ville få säga farväl, eftersom det var jag som skulle leva vidare med saknaden. Att inte få vara med hela vägen blev ytterligare ett slags förlust, men jag har svårt att tro att min mamma led av det.
    Hur jag själv skulle vilja ha det har jag aldrig funderat på, och jag tror inte att jag kan svara på det ens om jag lägger ner lite tid på det.
    Men jag har svårt att tro att jag det skulle ha något väsentligt värde, så som jag tänker idag. Det kanske inte ens finns en möjlighet att känna något kring det här när den stunden kommer

    Men även om jag visste hur jag kommer att känna när det är dags så vill jag påstå att det måste bli av mindre betydelse för mig själv, för döden möter vi alla ensamma hur många som än är i närheten. Det viktigaste är att det blir på bästa sätt för dom som blir kvar. Det är dem som ska leva vidare med känslan som avskedet lämnar efter sig, och det är för dem det är viktigt med ett gott och tillfredsställande farväl.

    I övrigt håller jag fullständigt med Anna-Lena här ovanför. Hon sätter tummen på den verkliga skräcken jag känner. Vad själva åldrandet som sådant kan bära med sig. Det finns en djup rädsla i mig att bli gammal och hjälplös, och att kanske få genomleva det i ensamhet som ett vårdpaket. Döden är en baggis i förhållande till det.

    Tack för att du då och då lyfter så här viktiga frågor. Jag uppskattar det enormt!
    Kram

    • Tack för lång och tänkvärd kommentar. Ja, att bli gammal och inte klara sig själv, det är inget någon kan längta efter. Om man dessutom blir svårt handikappad som du är inne på, kanske till och med förmåga att förmedla vad man vill, det måste vara förskräckligt. Inte bara för den enskilde utan även för anhöriga. Det gäller att göra det bästa av här och nu, hur det blir på slutet, eller de sista åren, det vet vi inget om. Det får vi ta den dagen det kommer. Så brukar jag tänka, samtidigt så tror jag inte jag ska bli en av dem som blir så hjälpbehövande under lång tid, alltså år.

      Jag har några gånger varit med om, som personal, att anhöriga vakar dygnet runt, dygn efter dygn. Alltid någon där utom när personal vänder den sjuke eller gör allmän omvårdnad, intimhygien o.dyl. Trots att det är så korta stunder den sjuke inte har anhöriga hos sig, dör just när de är utanför rummet. Beror det på att de är så nära dödsögonblicket att just personalens omvårdnad blir för jobbigt och andningen upphör eller beror det på något annat? Den frågan kan ingen ge svar på.

      • Tack själv, för responsen på min kommentar …
        Du berör handikapp, och min tanke där var att åldrandet i sig kan bli ett handikapp, beroende på HUR du åldras. Det finns så mycket som kan hända med kropp och knopp som är direkt kopplat till åldrandet.
        Min mamma avslutade sitt liv i en kombination av åldrande och sviter efter ett livslångt rökande. Dem sista 8 åren kom saker slag i slag och hälsan rasade snabbt, för att slutligen lämna henne helt hjälplös dem sista 2 åren. Så ovärdigt och förfärligt sorgligt att se …
        Nej, så vill jag verkligen inte att det slutar så … för någon!

      • Vilket tragiskt slut hon fick i sitt liv, din mamma. Visst många av oss blir mycket hjälpbehövande mot slutet, men det finns också motsatsen, att de är rörliga och klarar mycket själv nästan ända fram tills slutet. Hur det blir för oss vet vi inte, och jag funderar inte speciellt mycket över det – än så länge i alla fall.

  5. Spännande tankar och så viktiga. Jag har funderat en hel del på hur jag vill ha det och nu med strort intresse läst kommentarer hos dig och även från tidigare. Jag fanns med hos båda mina föräldrar när de avled och jag vet att det var en trygghet att inte vara ensam. Min pappa ville inte släppa min hand. Och jag inte hans.
    Jag vill gärna ha, om så är möjligt, mina döttrar och min man hos mig. Och helt vil jag ha förmånen att få somna in hemma. Blir det långvarit så önskar jag att någon nära ska hjälpa mig att somna in för gott. För att ligga som ett kolli vill jag inte. Jag har skrivit ner mina tankar om döden och om hur jag önskar.
    DEtta var några av mina tankar i detta stora och svåra ämne.

    • Tack för dina tankar! Funderar på om det är aktiv dödshjälp du önskar om du blir långvarigt liggande – det är förstås inte möjligt, om inte någon begår en kriminell handling. Det skulle vara intressant om du utvecklar hur du tänker där. Vill du att någon nära utsätter sig för det, är det så du tänker?

  6. Värre än att dö i ensamhet måste väl vara att leva i ensamhet – om det inte är självvalt.

    Sånt här tänker jag (förstås) ofta på. Spontant vill jag helst dö före min man, eftersom det skulle kännas tryggt att hålla honom i handen. Ändå missköter jag inte min hälsa, så det blir väl tvärtom, eftersom jag är yngre och kvinna. Då är nog det viktigaste att jag får smärtlindring och att någon kan finnas där OM jag skulle behöva det. Huvudsaken för mig är nog, precis som när det gäller graven, att anhöriga ska göra det som känns bäst för dem.

    När min mamma dog kändes det bra att alla barn och barnbarn kunde vara där, eftersom hon var så engagerad i dem. Även om hon inte kunde komunicera alls tror jag att hon kände det. Och personalen fanns i bakgrunden och hjälpte till, lugnt och fint. (Fast min syster uppfattade en dödsångest som jag inte alls såg.)

    Gammal är jag redan, blir jag riktigt skruttig också vill jag bli omhändertagen inom vården, så att efterlevande kan hälsa på frivilligt. Det ska inte skugga deras liv mer än nödvändigt.

    • Det låter som om din mamma fick ett värdigt slut. Dödsångest, var det mammans eller din syster? Jag har sett döende med dödsångest, men väldigt sällan. Brukar åtgärdas med något lätt lugnande. Personalen ger både smärt- som ångestlindring, sedan finns det förstås en individens egna önskemål om det är möjligt att få dem att ta hänsyn till.

      Apropå att Morfin är andningshämmande är riktigt, det är också en avvägning. Ju sämre patienten är, desto lägre doser krävs ibland för att dämpa ångest och smärta. Sällan någon dör direkt efter att fått en spruta, men klart det har betydelse .

      • Ja, det kändes fridfullt – och som en lättnad efteråt, för det hade länge gått utför. Och jag tror faktiskt att mammas dödsoro mera var ”i min systers öga”. Personalen kollade regelbundet, och satte ibland in mer medicin för att mamma ”var orolig”, trots att det inte märktes utåt. Så jag tror att de hade bra koll.

        Det enda dåliga var att en stackars medpatient fanns i samma rum, om än ”runt hörnet”. Kan inte ha varit bra för henne.
        Själv skulle jag inte ha nåt emot att dö lite tidigare f a jag somnar in av medicinen. Annars vill jag alltid veta var jag står, men min egen död kan jag gärna missa. (Någon sa: Jag är inte rädd för att dö, bara jag slapp vara med.)

      • Är våra anhöriga gamla, sjuka och ingen återvändo finns till ett bra liv så visst är det skönt när livet tar slut.

        Haha, du lär inte missa din egen död. Tror du att du kan smita undan… 😉

      • EGENTLIGEN känns det väl som att alla ska dö utom jag? …

      • Haha, blir litet taskigt med jämgamla med tiden! 🙂 Optimist!

      • Det får man ta. 🙂

      • Det kan kännas litet ensamt kanske… ingen att dela gamla minnen med… 🙂

  7. Inte alls tjatig, denna delen av livet är central hela tiden och kommer åter och åter eftersom livet vandra sin kos och svänger hit och dit. Läste om ditt inlägg med kommentarerna och så min egen. När jag såg inlägget idag tänkte jag att något var bekant i detta …
    Och såg samma inslag på nyheterna om fenomenet politisk målsättning och jag kan säga att jag hade tre reaktioner spontant: Så bra att vi har en sån human och trygg linje att gå på!
    Den andra var att men inte nu igen .. detta är ju redan så känt, men hejdade mig naturligtvis med tanke på det jag ovan skrev.
    Mina närmaste följde jag inte över till döden, det blev inte så men jag fick närvara då min farfar dog. Både pappa och farmor somnade in- ensamma i sin säng och det var helt naturligt eftersom inga tidiga tecken på att livet skulle avslutas var synliga.
    Min mammas död deltog jag bara genom mina syskon på telefonen – hennes döedende var mardrömslikt och det begicks några misstag eftersom hon led av KOL och att respiratorvård egentligen inte skulle ha förekommit. Vi fick ta ställning och den stängdes av, men hon kämpade på i nästan ett dygn efter avstängning. Med en personal vid sin sida det mesta av tiden. Jag skickade hälsningar med kram till henne och fick veta att hon trots sin hemska kamp visade en leende samt en handhälsning! Min mammas liv var i stort sett rent helvetisk, dels skapat av andra och av henne själv. Jag förlät henne de svek hon gjorde, men mina tre syskon kunde inte det. Det visste min mamma om.
    Naturligtvis hade jag varit där, men en alltför dyr flygbiljett skapade hinder och mamma uttalade att hon visste att jag var där ändå.
    Min egen död? Ja, då jag har scenarion om den …
    Mitt inlägg 2037, (död eller levande) visar några av dem.
    Minns ju många plötsliga dödar och de väntade från min tid i åldringsvården … tack för viktigt och intressant inlägg ännu en gång!

Lämna ett svar till Lollo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: