Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för oktober, 2017

Snö halva året

Genom vykortsklubben får man sig litet tankeställare ibland.

I helgen fick jag ett tackmail från en kvinna i Sibirien. Hon skrev att de har snö nu, snö under perioden oktober – april är vanligt.

Sibirien tycker jag låter kallt och det är säkert en riktig tanke. Tänk att ha snötäcke på marken halva året, undrar vad som odlas i deras trakter. Hinner de få några skördar? Undrar om de har glashalt stor del av året också på trottoarer, om det överhuvudtaget är töväder emellanåt och sedan fryser, eller om det är torr, fin, knastrande snö i riktigt kall natur? Ryssland har jag aldrig besökt, blir mer och mer nyfiken på Sankt Petersburg, tror dock att Sibirien får vara för min del. Jag tror inte det blir Sankt Petersburg heller, men litet sugen är jag efter flera vackra vykort därifrån. Att resa i fantasin kostar inget, lätt att nuförtiden söka kunskap om olika platser också.

Litet ny kunskap får jag också ibland via vykorten: I helgen skickade jag ett vykort till landsadressen Réunion. Var ligger det, tänkte jag? Det har jag inget minne av från skolan. Kollade på nätet, där fanns förklaringen förstås. Litet knepigt att Frankrike har kvar en koloni så långt söderut!? Kanske dags att göra den självständig eller lämna över den till något afrikanskt angränsande land.

 

Konstruktionsfel?

Jag har haft problem med mina fötter sedan jag trampade sönder något i vänster fot i 40-årsåldern när jag joggade. Första tiden efteråt stora problem, sedan måttliga – men irriterande. Åren har gått, med tiden har problemen minskat en del med hjälp av specialgjorda inlägg i skorna, bra och fotriktiga skor osv.

Nu har jag vandrat under så många år så problemen är litet annorlunda, stelhet, misstänker att mina hälsenor förkortats något p.g.a inläggen. Ren gissning, men det känns så. Får ont i ett litet område bak på underbenen när jag gått mycket.

Iakttar min omgivning. Folk som är i min ålder och äldre har ofta problem med fötterna. Litet olika slag på problemen, men det är ofta våra kära fötter som låter oss märka att vi vandrat under många år. Fötterna är en väldigt fin konstruktion om man ska snacka i tekniska termer. Många småben, leder osv… Plus att man kan bli plattfotad, få förkortade hälsenor och litet av varje.

Är det konstruktionsfel? Verkar dock inte följa någon speciell årgång, utan det gäller årgång efter årgång! Varför uppmärksammas inte felet så de nya modellerna förbättras?

Skämt åsido, det är nog bra att det inte finns reservdelar för alla mekanismer i den mänskliga kroppen. Antalet människor i världen ökar hela tiden, medellivslängden ökar dessutom i många länder. (Det blev en skarp sväng där på slutet, men två fenomen som är värda att fundera över. 🙂 )

Är det inte fötterna så är det knän många får problem med. Lika illa det, misstänker jag.

Packningsbekymmer

I samband med att jag beställde Prag-resan kollade jag temperaturen i Prag för oktober månad, fann att medeltemperaturen låg på 9 gr C. Har haft det med mig när jag i hjärnan planerat vad jag ska ha med mig.

Igår gick jag in på yr.no och kollade Prags långtidsprognos. Då visade det på att den låg på mellan 18-22 gr C dagtid för nästa vecka. Ah, jag får tänka om litet vad gäller packningen. Kollar nu på ett par olika vädersajter och ser att prognoserna säger mellan 13- 23 gr C dagtid. Men inget regn! Det sista är det bästa, att vandra runt och njuta av det man ser är inte mysigt i regnväder.

Får ta med mig litet lätta sommarkläder blandat med litet mer varma kläder, förstår jag. Helgardering blir det! 🙂

Simskola för små

Hur gammal var du när du lärde dig simma? Jag började i simskola när jag var cirka 7-8 år, fick cykla cirka en halvmil till simskolan och samma väg hem igen. Vi lärde oss simma i sjö. Så var det då på 50-talet. Då var det inga barn som kastades iväg rakt ut i det blöta…

Nu är det andra tider… Mitt äldsta barnbarn, Vincent, har gått i simskola två-tre terminer nu, tror jag det är. Från att inte ha vågat släppa föräldern så går det vilt till i bassängen numer. Barnen kastas iväg, först tyckte jag det såg läskigt ut, magplask, men visst är det härligt!? Ingen vattenrädsla här, ingen simdyna, endast plattan att hålla sig i. Mamman säger att han kan simma en längd utan något som helst flytetyg också. Vincent är killen i grön simdräkt. En riktig liten superhjälte i farmors ögon!

Nog syns det hur kul han tycker det är? Det är i en simskola i privat regi, en väldigt pedagogisk och duktig simlärare, enligt svärdottern, som gör att barnen blir trygga i vattnet och upptäcker hur kul simning och vattenlek kan vara.

Tror inte jag behöver säga att jag är stolt över både Vincent som över mamman Angelica. Det är mamman som varit pådrivande och fixat så han kommit igång med simningen. Jag ska följa med en gång och uppleva det med egna ögon, får bli efter min Prag-resa någon gång.

Till sist, ett stort TACK till kompisen Kerstin som har instruerat mig ända fram…. Lollo, bloggkompis, gjorde tappert försök, men jag lyckades inte fixa det.  Tack Lollo för det tappra försöket! Det här inlägget har tagit många timmar att få till, men nu har jag lärt mig något nytt! Kul!

Nu börjas det

Höst, höstmörker, skit med.

Vid frukosten idag insåg jag att det är dags att ta fram min lilla läslampan till köksbordet, trots att jag har lampa över bordet.

Jag brukar säga att jag varken hör eller ser…. så illa är det inte, men tillräckligt illa. Ja, så tycker jag i alla fall. Jag opererade båda ögonen för ett par år sedan, bytte linser, då jag hade grå starr. Det blev ju bra, säger de som vet. Jag har dock problem med gula fläcken i ögonen också som inte är lika lätt att åtgärda, ja, det kan man inte åtgärda än så länge i alla fall. Det gör att synen försämras successivt och att jag är väldigt ljuskänslig samtidigt som jag är väldigt ljusberoende.

Dagtid är det inga problem, mer än när jag ska läsa, då behöver jag extra ljuskälla så här års.

Från det ena till det andra… idag ska jag städa av lägenheten litet noggrannare inför avfärd nästa vecka. Barnbarnen kommer en runda fredag-lördag, sedan behövs nog en lättstädning kanske. Nu börjar jag planera litet mer inför nästa vecka… Vad ska jag ha med mig, spanskaboken får jag inte glömma… litet kläder, pengar, extra par skor, datorn får hänga med så jag kan blogga – om jag orkar, glatt humör och litet mer, tror jag. Skitlänge sedan (2011)  jag reste på en ”riktig” semesterresa, småutflykter har jag förstås gjort och det är inte det sämsta det. Ser fram emot Prag-resan med spänning, jag hoppas att mina fördomar mot bussresor kommer att krossas. Det gäller att utmana sig själv ibland!

 

Apotekens privatisering en flopp

Det sägs att konkurrens gynnar kunderna. Det låter inte alls otroligt, men vad är det som händer runt oss?

Jag tror att de allra flesta håller med mig när jag säger att jag tycker att privatiserandet av apoteken är en stor flopp! Sämre service vad gäller att ha utbud av mediciner. Dyrare på allt, utom det som räknas in i högkostnadsbeloppet! Jag har trott att det är krimskramset, såsom dagkrämer, tandborstar och liknande som varit dyrare. Hörde igår att det även gäller mediciner som inte ingår i högkostnadsskyddet, t.ex Panodil, Alvedon o.dyl. Just dessa läkemedel brukar jag alltid köpa där, av slentrian. Däremot köper jag inte några tandborstar, nagelfilar eller annat hos dem

Från och med nu kommer jag inte köpa någonting hos apoteken som finns tillgängligt i andra butiker! Var det inte apoteken som i stort sett gavs bort till privata aktörer? För några få kronor! Skandal, borde det benämnas!

Att dö ensam eller ha nära och kära hos sig

Den här frågan återkommer. Det är ett politiskt mål i vårt land att ingen ska dö ensam, vid förväntade dödsfall. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare, letade upp ett av inläggen och läste kommentarerna med intresse. Blandade tankar, vi tänker olika, litet försiktigt, för vi vet förstås inte nu i vårt aktiva liv hur vi vill ha det i slutet av vårt liv. Den här frågan har blivit aktuell än en gång i och med att nyhetskanalerna berättar att målet att ingen ska dö ensam inte är nått än!

Jag kopierar en del av mitt inlägg från januari 2016:

”Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?”

När min mamma var döende i mitten av 80-talet så satt en vilt främmande människa i ett hörn i rummet när vi anhöriga kom på besök. Då kändes det bra för oss anhöriga, men var det verkligen någon tröst för mamma? Jag är tveksam. Varför kommer inte den tanken upp i debatten? Det tas för givet att alla vill ha någon hos sig i dödsögonblicket,  jag är inte alls säker på det… Det finns de som passar på att dö så snart anhöriga lämnat rummet… Tillfällighet? Ja, kanske, men jag är långt ifrån säker.

Vill du läsa kommentarerna till mitt inlägg 2016 så finner du både inlägg och kommentarer här:  https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/ En del som brukar läsa min blogg regelbundet kommenterade redan för 1,5 år sedan, ni får gärna kommentera igen förstås… men ni får också tycka att jag börjar bli tjatig. Jo, ett ämne jag återvänder till då och då, vet att många inte vill diskutera frågan alls, medan många, precis som jag tycker om att fundera över livets slut – i alla fall när det gäller så där i största allmänhet.

Etikettmoln