Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Livslinje

Idag vaknade jag tidigt, utsövd, steg upp och försökte lösa soduko, men det ville inte hjärnan. T.o.m de enklaste som brukar gå som en dans fick jag inte ihop. Gav upp. Tyst och stilla i huset, mörkt utanför fönstret. Började fundera över mitt liv, andras liv… jag har haft förmånen att fått träffa många människor under min livsvandring.

De som följt min blogg under ”längre” tid har nog märkt att jag funderar en del över livet emellanåt. Jag fascineras av livets resa, hur jag hanterar kriser, hur mycket glädje jag haft och har i mitt liv, djupa dalar också. Tror vi alla har det så, fast i olika grad, inget liv går på glädjerusets räls. Är det någon som protesterar mot det sista påståendet skulle det vara himla kul att träffa dig och få lyssna på din livsberättelse! Å andra sidan är det inte de som glider fram genom livet på en räkmacka som jag fascineras mest av. I så fall hade jag inte valt psykiatri som min vidareutbildning inom vården.

Enligt utvecklingspsykologin så är de allra första åren i våra liv väldigt viktiga för vilka vi blir, hur trygga vi blir, hur lätt vi har att lita på andra människor osv. De åren har vi inte så mycket minnen av, däremot så minns kroppen.

När mina tankar fritt fick röra sig runt mitt liv så började jag tänka på det som min livslinje, det är den ni ser jag har försökt skissa ned 🙂 Vid vilken ålder hade du din djupaste svacka?

.

Kommentarer till: "Livslinje" (26)

  1. Absolut när jag var 30 vid min första skilsmässa.
    Intressant hur ojämn din linje blir med åren. Lite så där som livet ser ut – upp och ner i mindre grad. Var det inte så innan?

  2. Jag tror att min första svacka var när min pappa dog. På tok för ung och på tok för tidigt. Åtta månader senare dog svärfar och då var det tungt att ta sig upp igen… Men vi klarar mer än vad vi tror!

  3. Vid 28 och 35. 28 var mer en identitetsgrej, vid 35 var det en relationsgrej. Just nu tycker jag mig ha en svacka (46) rent mentalt. Livssituationen är väl inte riktigt som jag vill ha den och så har jag blivit en latmask.

  4. Det vet jag med bestämdhet var när jag var 30 år, för då fick min äldsta dotter leukemi (hon var då 6 år). Det tog ganska många år innan jag kände att jag kunde lämna det lite bakom mig.

  5. Nog är det ju alla motsatser som fascinerar i livet ändå.
    Upp- och nedgång, regn och sol.
    Vad skulle man lära sig om man inte hade en enda motgång?
    Fint skrivet av dig – gillar det djup man hittar i bloggar då och då.

  6. Som vanligt lyfter du ämnen som går direkt till mitt hjärta.
    I vissa delar liknar din livslinje min. En tydlig skillnad är att den där djupaste svackan vid tonåren för mig måste skjutas några år bakåt. Mitt djupaste hål löpte från 13 till 15 års ålder …
    Sedan har jag haft några rejäla svackor senare i livet också.
    Vet du … jag tror banne mig att jag ska härma dig och göra ett liknande inlägg med en egen kurva. Måste bara fundera lite på den först … 😀
    Hoppas du är okej med att jag härmas? Det här var verkligen intressant, och jag är så glad över att du emellanåt tar upp ämnen som berör på djupet …
    Tack Mia!
    Kram

    • Tack Lollo. När det gäller att diskutera ”djupare” livsfrågor går vi igång litet, både du och jag 🙂 Visst är det intressant. Hade jag inte gjort livdlinjen så spontant utan litet mer eftertänksamt så hade de båda svackorna runt 50 år och framförallt runt 60 år blivit litet längre och även något djupare… Annars stämmer den nog ganska bra som jag ser tillbaka på mitt liv.

      Ja, det är absolut att härma mig. Jag tycker det är intressant att ta del av din livslinje också, absolut! Jag kommer att spana efter den. 🙂

      • Du har alldeles rätt Mia. Vi går igång både du och jag … Det är både kul och intressant.
        Jag är klar med mitt inlägg och ska publicera det nu …
        Kramis ❤

  7. […] har snott det här ämnet av Miatankar. Hon fick mig verkligen att tänka till, ännu en gång. Hon brukar lyckas med det … […]

  8. Jag har haft tre dundersvackor: vid 28 års ålder med anledning av en skilsmässa, vids 39 års ålder i samband med en usel chef och ohållbar arbetssituation, samt vid 45 års ålder i samband med min älskade ögonstens död och en förfärlig jobbsituation. Krälat mig upp ur varje hål, stärkt och med mer självkännedom.

  9. Spännande tankar och dessa intresserar mug mycket och fångar mig på olika sätt. Och på ”glädjerusets räls” har jag aldrig vandrat. Men vid 34 hystorektomiopererades jag och det har satt livslånga spår. Än idag finns de och nu är jag 68. Och under årens lopp har det varit en del ”incidenter” men jag har haft med mig från tidiga år – att jag ”klarar mig”. ”Du kan”. MIna föräldrar har där gjort ett bra jobb och gett mig mycket kärlek. Jag är envis, positiv, kan be om hjälp (i nödfall) och jag ”kan själv”. Men inser också att jag inte kan rå på allt eller ordna allt. Och jag kan och vågar misslyckas.
    Nu gick tankarna igång…

  10. Intressant att fundera kring. När jag var 12 flyttade vi och jag fick aldrig riktiga kompisar där. Samtidigt är det ju en ”övergångsålder” när man ska hitta sig själv. Jättejobbig tid, tills jag några år senare fick kontakt med tidigare kompisar, och i gymnasiet har jag starka minnen av hur jag ”hittat mig” – extra starkt just för att det varit jobbigt.

    Sen hade jag nåt att stå på när jag långt senare i många år försökte hjälpa min mamma, som mådde dåligt: ”Bara mamma blir bra, då…”. Men då hade jag ju ändå ett liv samtidigt, med man och barn. Även skilsmässan var en chock, men inte en livskris på det sättet, även om det var jobbigt.

  11. Engagerande ämne. Hade nog en lycklig barndom… men i efterhand ifrågasätter jag mycket. Visst har den gjort mig till den vassnäbbade mes, somjag egentligen är.
    Livskris; ja 40-årskris. Hemsk! Ville vara som andra….. ville ha fler barn… för det skulle man ju ha… vile inte bli gammal…. vill jag inte nu heller… fast GAMMAL blir jag gärna.
    Lycklga genom livet, alltid helt älskad livspartner…. dem skulle jag också vilja träffa och höra mer utav.

    • Vi får nog leta efter de som enbart haft ett lyckligt liv. Börjar man skapa på ytan brukar man finna både det ena och andra som inte är så lyckligt. Tack för din kommentar!

  12. Oj…måste nog säga efter trettio där…då svängde jag av huvudleden av olika anledningar och tog de mindre vägarna istället i långsammare takt…fortsätter väl så tills jag kommer till stoppskylten som förhoppningsvis ligger lååångt in i framtiden.
    Ha det så fint nu 🙂

    • Stoppskylten vill vi inte hitta än på länge!

      Bra att du vek av från huvudleden och drog ned på takten! Tror du mår bättre av det i förlängningen. 🙂

  13. Livet tål att tänka på inte bara en gång utan flera. Ändå blir man aldrig färdig och lika fascinerande är det varje gång. Jag kan inte säga att livet gått på räls, långt därifrån men det har gått och jag lever ett bra liv trots alla mina skrapsår och blåmärken som livet delat ut. Men vet du, ett konstverk blir väl inte ett konstverk om det inte innehåller både ljusa och mörka nyanser. ”Det som inte dödar härdar om det inte blir för mycket.” tror jag Nietzsche sa. Något ligger det i det trots allt. Ha det så gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: