Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för februari, 2018

Att finna ord

Det är absolut en fördel att bli äldre, alternativet är som bekant sämre. Men en sak börjar jag irritera mig över – jag hittar inte rätt ord snabbt längre.

Senast var när jag bevarade en kommentar till Paula under inlägget om ”Stenålderskvinnorna”. Jag tänkte på högkulturers ”uppgång” och fall. Ett känt uttryck, men ordet uppgång fann jag inte, jag visste vad jag ville ha fram, men det gick inte. En baggis, kanske, kan ju finna en synonym. Men det här händer gång på gång. Ofta dyker ”ordet” upp en kort stund efter jag behövde det, eller något dygn senare! Det kan variera. Obekvämt och irriterande är det!

Självkörande fordon

Idag var jag på en föreläsning via Senioruniversitetet som handlade om ”Självkörande fordon”. Rätt använd teknik är spännande och självkörande bilar är här redan. I Kista går en liten minibuss en liten rutt, har en fart på 7 km/tim, den kör  folk mellan olika allmänna kommunikationsmedel. Skriver inte detaljer, för jag minns inte 🙂 Däremot så kommer tekniken att utvecklas mycket inom de närmaste åren, eller tas i bruk betydligt mer kanske jag skulle uttrycka mig för att vara tydlig.

Så fick jag veta att mellan Södertälje och Jönköping är det teststräcka för självkörande bilar eller om det var självkörande bussar. Endast på teststadiet, allt måste förstås testas väldigt noggrant innan man släpper lös tekniken.

Ikväll ska Teknikens värld ta upp samma ämne, jag tipsar om ifall teknikintresserade läser det här, eller framtidsintresserade. Föreläsningen var jätteintressant och publiken var nog både för och emot den här utvecklingen. 🙂

Jag brukar inte titta på Teknikens värld, men ikväll ska jag göra det, i SVT2 kl 20.00. Ser att det krockar med Husdrömmar, men svtplay finns också när det kör ihop sig 🙂

Stenålderskvinnorna

 

I senaste numret av ”Historia” finns det mycket intressant att läsa för en sådan som mig. Bl.a finner jag en kort artikel om stenålderskvinnornas muskler! För nog måste det handla om muskelmassan även om undersökningarna är gjorda på skelettdelar. Där står ”Skanningar av armar och ben från kvinnor som levde för över 7.000 år sedan har visat att dåtidens kvinnor hade större överarmar än dagens kvinnliga elitroddare”. Det beräknas att dessa kvinnor beräknas ha varit 11-16 % starkare än elitroddare (som ror mer än 12 mil/vecka). Sedan gör de en jämförelse med dagens kvinnliga studenter och då tros stenålderskvinnorna ha varit 30 % starkare än dagens tjej-studenter!

För att inte deppa ihop fullständigt med tanke på utvecklingen så kan jag också läsa att stenålderskvinnorna hade svagare ben än dagens kvinnliga elitlöpare!

Slutsatsen blir förstås att de fick slita hårt med sina armar, men att de inte vandrade eller använde sina ben i arbetets utförande speciellt mycket. (Slutsatsen är min egen). 🙂

En språklektion i ”jönköpingska”

Idag presenterar jag en repris från maj 2013 i min blogg! De flesta som läser min blogg idag, läste den nog inte då, misstänker jag. Hursomhelst, språk måste användas hela tiden annars glömmer man mycket. Varsågoda, här får ni en liten lektion i ”jönköpingska” : 🙂

***

Det är kopierat från ett inlägg som valsar runt på Facebook bland oss smålänningar i norra Småland.

”Du vet att du kommer från Jönköping när…

– Du förstår innebörden av orden ”tjabo”, ”gojja” och ”övestyvt”, och uttrycket ”osj devon”
– Du äter ”tååta” på ”tossdag”
– Du tror att ”katig” är rikssvenska
– Du vet var gamla flygfältet ligger, vad ”parken” är och hade du tur så gick du på ”Peset”
– Du tycker att det är skandal att Tre små grisar inte har vunnit en grammis
– Du beställer en ”kaav mé moos” och ”kräksallad te kaven”
– Du alltid kan cykla till en sjö på mindre än en halvtimme
– Du tycker att Göteborg är en förort till Jönköping
– Du har spelat ”foopoll”
– Du använder uttrycken ”sa”, ”la” och ”sulle”, istället för ”ska”,
”väl” och ”skulle”
– Du säger ”Jönchping” istället för Jönköping och din första egna lägenhet låg troligen på ”taapah”
– Du var redan som barn trött på allt tjat om kyrkor och Sveriges Jerusalem
– Du tar inte bort saker, du tar ”dän” och ”jämte” är en preposition inte ett substantiv.
– Du säger cyklen, nycklen och vinklen istället för cykeln, nyckeln och vinkeln eller så retar du ihjäl dig på folk som gör.
– Du tycker att du är frän när du går runt Munksjön på söndagar med din stickade mössa och dina fula, billiga solglasögon som du har köpt i Turkiet
– Du går runt Munksjön på söndagar
– Du vet att Munksjön heter Munksjön på grund av det gamla munkklostret. Det gör dig samtidigt sömnlös att du inte kan komma på varför Rocksjön heter Rocksjön
– Du håller kontakten med dina gamla kompisar genom att springa på dem på ICA Maxi
– Du trots att du har bott i Jönköping hela ditt liv, tycker att det är konstigt att du inte känner igen någon i North Banksklacken, mycket mysko!
– Du ger vägbeskrivningar med kännetecken som ”gamla lasarettet” och ”gamla brandstation” och tar för givet att alla vet var det ligger
– Du lyssnar på Jönköpingsradion och tycker de har en gräslig dialekt men inser i samma ögonblick att det är så du låter själv! Dä ä lante kul
– Du vet att det går en ”osynlig” gräns mellan väster och öster vid Vinnbroa
– Du säger ”fötti” istället för fyrtio
– Du vet hur du ska klä dig i röset väder
– Du vet hur man ska köra i torparondellen
– Du säger ”domma” istället för ”de här”
– Du vet vad man gör om man ”bäsar” eller ”bellar”
– Du tycker att det är ganska roligt att det finns en cykelhjälmstillverkare som heter ”Bell”
– Du ser Påppfarfar Edde på Värsta språket
– Du kan lyssna på Tre små grisar och förstår vad låtarna handlar om
– Du vet vem ”Sonny på cykeln”, Majbjörn, Skrik-Åsa och mannen med ”Carl Erik Rosén mördade Olof Palme”-skylten är
– Det finns någon i din närhet som fortfarande tror att Tord är kommunens bästa foopollslag
– Du säger ”dä vet jonte” istället för ”det vet jag inte”
– Du säger ”Ja taa en te te.” ”Avesst, de stå däbottevi.”
– Du förstår vad reportern på Smålandsnytt menar när hon säger; ”nu går vi över till spåtten” eller ”nu lämnar jag över till rapått”
– Du naschade mellan ölbryggan, Aurora Vattengränd och O*briens
– Du snackar om Domusparkeringen som den självklaraste sak i världen
– Barnets första ord är ”ossj”
– Du hör och vet skillnaden mellan en jönköpingsdialekt och en huskvarnadialekt, det är inte samma sak
– Du vet att apenas konung i jungen heter Tassan
– Å när du vet att de baa finns tre folkslag här i vädern: svåtta,vita o husskvanabor!

Psykoser

Idag läste jag något om psykoser som fick mina tankar att vandra iväg. Det är ju inte så ovanligt med att mina tankar vandrar både hit och dit. 🙂

Under min utbildning inom psykiatri lärde jag mig att ALLA kan drabbas av psykoser, men vi har alla ”lång väg dit”, vi tål helt enkelt olika mycket påfrestningar. En del behöver väldigt mycket påfrestning innan man blir sjuk men att alla kan nå gränsen då man ”går in i sjukdomen”. Ja, jag vet inte om jag riktigt tror på detta, men jag  har många gånger funderat på det. Kan det verkligen stämma det föreläsaren sa? Jag tänker på alla som levde i koncentrationslägren under andra världskriget eller de som ser föräldrar eller andra familjemedlemmar både våldtas och dödas – utan att bli psykotiska. En del utsätts för tortyr utan att bli psykotiska osv.

Om det vore sant som en av mina ”gamla” lärare sa för många år sedan, skulle inte betydligt fler i krigsländerna vara psykotiska? Hur mycket elände skulle behövas för att tortyrutsatta går in i sjukdomen? Sådant har jag funderat över mer än en gång?

Ju äldre jag blivit, ju mer jag hört talas om, desto mer tvivlar jag faktiskt på att vi alla kan bli psykotiska. Jag tror helt enkelt att våra kroppar och sinnen har olika sätt att ta in och reagera på livets elände. En del får fysiska smärtor, andra psykiska och en liten del av den sistnämnda gruppen blir psykotiska.

Hur tror du? 🙂

 

Det är inte klokt!

Ja, så sa jag för mig själv när jag hörde på TV:n att det är konstaterat att det är svårare att få arbete efter 40 års ålder! Det där har man hört under många år, men jag har tvivlat om det verkligen varit så. Jag själv märkte inget av det förrän i 60-årsåldern, eller strax under. Minns inte riktigt när jag började söka arbeta sista gången innan jag sa upp min sista fasta tjänst. 58-59 år, tror jag. När jag inte ens blev kallad till intervju till sådana tjänster jag ”alltid” tidigare tagit för självklart att komma till intervju, fick dem också oftast. När jag insåg faktum började jag snegla på bemanningsbranschen och tog mig så småningom dit.

40 år och åldersdiskrimineras vid jobbsökningar! 40-åringar är inte lika formbara som yngre, men då har de ju hunnit få erfarenhet, har driv och ork kvar. Framåt 60 år, ja, det kan jag mer förstå… att det inte ens var någon idé att kolla in mig 😉

Jag hann inte smälta detta förrän det togs upp om akutmottagningarnas långa väntetider i Rapport. Jag tror det sas att Södersjukhuset hade allra längst väntetider. Då gick mina tankar till min bloggkompis Maria65 som har erfarenhet av just Södersjukhusets akutmottagning. 🙂

Tankar om Utöya och Drottninggatan

Utöya-filmen är klar. Det sätter säkert igång många känslor hos väldigt många i Norge. Men nu är filmen klar och den kommer säkert bli omtalad. Mina tankar börjar syssla med hur många år dröjer det tills det finns en film om attentatet på Drottninggatan? En sådan film tror jag kommer, frågan är när. Rätt eller fel när en sådan traumatisk händelse filmatiseras så snart efteråt? Ja, jag vet inte vad jag tycker. Vet ju att många i Norge fortfarande har psykiska skador av dådet på Utöya och en del har även fysiska skador. Hur många som drabbades av fysiska skador vet jag inte, men de finns. Gör en film för alla dessa någon skillnad, egentligen?

I rättegången som nyss börjat i Stockholm är det ett hundratal målsägare, det är väldigt många som utsatts för trauman under några få sekunder. Säkert ännu fler som har skräckupplevelser från 7 april i fjol, som inte kunde ta sig hem, rädsla för någon ny attack osv. Anhöriga till de avlidna kommer att få leva med detta så oerhört onödiga lidande. En bilolycka eller annan olycka, ja, det är svårt i sig att bearbeta och gå vidare efter om det drabbat en själv eller någon närstående. Hur är det då att bearbeta efter en så meningslös och ondskefull händelse som ett planerat illdåd? Sorg är sorg, går inte att gradera – men illdåd är så oerhört ”onödiga” utförda av människor, i dessa båda fall, enstaka män, som vill skada sin omgivning bara för att….. Ja, det är svårt att förstå. Så svårt det måste vara för många att nu genomlida en utdragen rättegång…

Visst fanns det en tanke bakom. Minns inte riktigt hur förövaren i Norge motiverade, men det var av politisk karaktär. Stockholmsförövaren, vad jag förstår var det väl mer hans eget missnöje över sitt liv som utlöste det. I vart fall är den slutsats jag kommer fram till utifrån det jag hört och läst om hans motiv.

PS! Jag har medvetet valt att inte namnge förövarna. Den norske förövaren tror jag njuter av att en film producerats över hans attentat.

Etikettmoln