Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Utöya-filmen är klar. Det sätter säkert igång många känslor hos väldigt många i Norge. Men nu är filmen klar och den kommer säkert bli omtalad. Mina tankar börjar syssla med hur många år dröjer det tills det finns en film om attentatet på Drottninggatan? En sådan film tror jag kommer, frågan är när. Rätt eller fel när en sådan traumatisk händelse filmatiseras så snart efteråt? Ja, jag vet inte vad jag tycker. Vet ju att många i Norge fortfarande har psykiska skador av dådet på Utöya och en del har även fysiska skador. Hur många som drabbades av fysiska skador vet jag inte, men de finns. Gör en film för alla dessa någon skillnad, egentligen?

I rättegången som nyss börjat i Stockholm är det ett hundratal målsägare, det är väldigt många som utsatts för trauman under några få sekunder. Säkert ännu fler som har skräckupplevelser från 7 april i fjol, som inte kunde ta sig hem, rädsla för någon ny attack osv. Anhöriga till de avlidna kommer att få leva med detta så oerhört onödiga lidande. En bilolycka eller annan olycka, ja, det är svårt i sig att bearbeta och gå vidare efter om det drabbat en själv eller någon närstående. Hur är det då att bearbeta efter en så meningslös och ondskefull händelse som ett planerat illdåd? Sorg är sorg, går inte att gradera – men illdåd är så oerhört ”onödiga” utförda av människor, i dessa båda fall, enstaka män, som vill skada sin omgivning bara för att….. Ja, det är svårt att förstå. Så svårt det måste vara för många att nu genomlida en utdragen rättegång…

Visst fanns det en tanke bakom. Minns inte riktigt hur förövaren i Norge motiverade, men det var av politisk karaktär. Stockholmsförövaren, vad jag förstår var det väl mer hans eget missnöje över sitt liv som utlöste det. I vart fall är den slutsats jag kommer fram till utifrån det jag hört och läst om hans motiv.

PS! Jag har medvetet valt att inte namnge förövarna. Den norske förövaren tror jag njuter av att en film producerats över hans attentat.

Kommentarer till: "Tankar om Utöya och Drottninggatan" (14)

  1. I Stockholmsfallet har den åtalade har inte kommit till tals än, det ske senare i rättegången. Det som framkommit är att motiv var att ingjuta fruktan och avbryta Sveriges delaktighet i koalitionen mot IS. Annat är än så länge rena spekulationer, där grunden är ganska svajig eftersom få personer talat med den åtalade. Vi lär få vänta ett tag innan vi får veta mer.

  2. Det känns som om filmer gör enbart för att hemska händelser genererar pengar. Gärningsmännen blir dessutom ihågkomna på tok för långt tid. Offren och anhöriga Blir ständigt påminda om händelsen.

    • Ja det kan jag instämma i. Sedan funderar jag över om film i nutid ger mer ”sanning” i händelsen än om filmen kommit till om 50 eller 100 år. M.a.o – ett historiskt dokument för framtiden?

  3. Risken är stor att förövaren verkligen njuter av att få ännu mer uppmärksamhet så jag är kluven till denna typ av filmer. Själv skulle jag inte kunna tänka mig att gå och se den. På något sätt så känns det för nära inpå känner i alla fall jag.

  4. Vilka fruktansvärda händelser båda två. jag far så illa när det händer sådana här saker. Jag önskar att vi skulle slippa läsa och se sådant över huvud taget. Oskyldiga som får sätta livet till.
    Snart är jobbnatten över och EddieUnik och jag får åka hem för att sova.

    Kram

  5. Jag var inne på liknande tankar som Znogge och skulle inte heller se filmen om Utöya och inte heller om det blev någon av attentatet på Drottninggatan. Hade släktingar som drabbades på Utöya och och för de som blev kvar och utsattes är det ju ett livslångt trauma. Norge har ju väldigt bra ”traumaerfarenhet” och det hjälper i all fall till att bearbeta det hemska som hände. Undrar just hur detta har tagits hand om i Sverige.
    Intressanta tankar som du delar.

    • Ja, bearbetningen av dessa händelser för de direkt utsatta hoppas jag har varit bra. Men det finns ju många som var där, alldeles i närheten, såg kanske skadade osv. Har verkligen alla fått den hjälp de skulle behöva? Det tvivlar jag på… Man hör inte mycket över huvud taget om traumabearbetningen. Efter händelsen i Norge, tror jag det skrevs betydligt mer om hjälp till drabbade.

  6. Jag skulle inte vilja se filmen om Utöya och gärningsmannen ska inte få njuta av det, bläää! Ursäkta mitt språk, men jag blir upprörd av bara tanken.
    Hoppas inte det kommer någon film om attentatet i Stockholm heller!

    • Allt det går att göra pengar, görs det pengar på!

      Nej, filmen tänker jag inte se, men jag har läst boken av Åse Seinestad. Det mer en studie i hur han kunde bli den terrorist han blev. Det är ganska länge sedan nu, den boken tyckte jag var intressant!

      PS: Yrkeskadad – jag är utbildad psyksyrra! Jag vill försöka förstå!

  7. Seierstads bok skulle jag gärna läsa (läste ”Två systrar” om hur två unga flickor radikaliserades). För jag vill ju också alltid försöka förstå. Inte för att det går i sina här fall, men det är väl ändå utgångspunkten f a försöka motverka upprepningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: