Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Vykort

Idag fick jag ett vykort från Memphis! Motivet ser ni här ovan. 

Ena sonen har varit och hälsat på en barndomskompis som bor i Nashville. Idag fick jag ett vykort från honom med motiv från Memphis, inköpt där också. Misstänker att Memphis lever gott på minnet av Elvis Presley.

Kommer ni ihåg när ni först hörde Elvis och vad ni tyckte om honom? Jag tyckte hans musik var häftig, bra, hans sexuella utspel i sina uppträdande förstod jag mig aldrig på. Min mamma vet jag tyckte inte om honom, mest beroende på hans sätt att uppträda, tror jag. Det var andra tider då, i slutet på 50-talet. När jag blev äldre, tonåring, gillade jag hans musik än mer, diggade hans låtar, Tyckte förstås att hans beroende av droger och ”allmänna förfall” var bedrövligt att se.

En stor stjärna som inte fixade världens beundran!

Kommentarer till: "Vykort" (21)

  1. Väldigt roligt med ett vykort från Memphis. Minns när Elvis ”kom”. Det var antingen Elvis eller Tommy Sreel. Mycket bra musik blev det, men drogerna tog ju tvärr över hans liv också. Hans som så många andras..

  2. Jag var precis så kär i Elvis som en liten flicka kan vara. Älskade både musiken och rösten och tyckte att han var så otroligt söt. Blicken och utspelet tyckte jag var tufft. Min mamma och jag var lika förtjusta i både Elvis och Tom Jones. Minns hur vi stod framför vår svartvita TV och dansade tillsammans så fort någon av dem dök upp. Jag var nog bara 5-6 år då.
    Naturligtvis såg vi Elvis filmer, där man både kunde få se och höra honom.

    Minns inte första gången jag hörde honom, men jag minns min reaktion när han dog. Jag var 14 år och hade bara en kassettradio och ett enda kassettband med Elvis. Den första musikkassett som jag ägde, ihop med en kassett med svensktoppslåtar.
    Jag blev helt förtvivlad över budskapet, gick in på mitt rum och satt i mörkret med ett ljus tänt och lyssnade gråtande på min Elvis-kassett till långt in på småtimmarna.
    Minns att kassetten innehöll ”Fool”, ”It’s impossible” och ”Crying in the Chapel”, bl.a.

    Ett tragiskt öde, och sorgligt förfall. Håller med … det var inte roligt att se.

    Minnen sköljer igenom mig efter att jag läst ditt inlägg. Sitter just nu med Elvis smekande röst i öronen, med hjälp av Spotify. Min kassett finns inte kvar längre …;)

    Tack för minnesstunden ❤

    • Det låter som att du var en större diggare av Elvis än jag var… Jag tyckte han var bra, underbar röst osv… häftig musik… men de sista filmerna jag såg med honom, ja, det var tragiskt. Om jag minns rätt visades en film med honom inte speciellt lång tid innan han dog – vet att jag tyckte det var bedrövligt att se honom. Tydligt märkt av det destruktiva liv han levde.

      Varsågod för minnesstunden, det var så litet 🙂

      • De sista filmerna jag såg var från slutet av hans liv och av dokumentär art och de var verkligen tragiska. Jag syftade på långfilmsmusikalerna från hans storhetstid. Betydligt tidigare 😊
        Kram

      • Jo, det fanns glamourösa dagar också. När jag tänker på Elvis nu så är det givetvis hans musik, men lika mycket just hans tragiska liv, hans beroende av droger osv. Livet är inte alltid enkelt, även om man kan tycka att livet borde kunnat bli väldigt bra, för honom.

      • Så sant … ❤

  3. Jag är lite för ung för Elvis men har nu på äldre dar insett storheten i hans röst

    • Jo, han var verkligen STOR. Tror ingen kan bli så stor idag, andra tider… musik, nyheter spreds mycket snabbare och enklare över världen. Jag minns när han dog, jag arbetade på en tidning då som grafiker. Fick ett litet kort manus i min hand, första meddelandet som gick ut över världen att Elvis var död! Jag smälte det någon minut för mig själv, innan jag berättade för mina arbetskamrater… En sorgens kväll… Ofattbart, samtidigt så hade jag minnesbilden av en film jag sett kort tid dessförinnan…

      • Idag känns en del av det han gjorde lite tveksamt, som att han träffade Pricilla när hon var 14 och han en vuxen man. Ger lite dålig smak i munnen och att han enligt hennes egna berättelse helt tappade smaken för henne efter att hon blivit kvinna och fött barn. Men rösten är det få som slår. Han var före sin tid i den han gjorde och gick bort alldeles för tidigt.

      • Du verkar ha läst mer om honom än jag gjort. Kollade nu på Wikipedia att de träffades när hon var 14 år, men de var inte ihop sedan dess. Vad ”träffades” innebar det står det inget om, men du kanske har läst något mer granskande om honom. Att förhållanden går över styr och slutar med skilsmässa är inte så ovanligt och i den sortens liv de levde var det nog än vanligare – även om han hade behövt en fast punkt i livet, tror jag.

        Men helt klart klarade han inte resan från att vara ”fattigpojke” till att bli så upphöjd och hyllad.

      • Jag läste hennes bok om deras liv. Skrivet med stor kärlek men lite konstig syn på kvinnor måste jag erkänna att jag tycker.
        Jag tror att det är ett svårt liv och få som hanterar den typen av berömmelse.

      • Ok, ja, den har jag inte läst.

  4. Jag gillade Tommy Steele mer … men så småningom blev det mer och mer Elvis även för mig – för att sen helt överskuggas av engelska popband 🙂

    • Det hände mycket de åren som blev välrdshistoria. Förmodligen att världen ”öppnat sig” och information om vad andra gjorde blev känt världen över snabbt. Snabbt för den tiden. Tommy Steele, jag kommer förstås ihåg namnet, men jag minns inte så mycket om honom i övrigt.

  5. När jag var tonåring var det antingen Elvis eller Tommy Steele som gällde. Jag var ett stort Elvis-fan. Jag gillar hans musik fortfarande, men det är trist när droger tar över en människas liv så.

    • Jo, berömmelse i unga år är nog inte så lätt att förhålla sig till. Allra helst inte om man kommer från enkla och fattiga förhållanden.

  6. Jag tror jag var lite för ung för Elvis så han har aldrig varit någon favorit. Förvisso duktig men lite smörig och jag gillade inte heller hans sexuella scenspråk. Däremot var det tråkigt att se hans förfall. Artistbranschen är inte någon självklar dans på rosor.

  7. Elvis, vilken kille! Mamma och jag diggade men vi fick smyga för pappa. Sådan skit ska man inte lyssna på, tror pappa var lite småreligiös på den tiden eller var han svartsjuk 🙂 Jag bodde ofta hos min faster när jag var ledig från skolan. Tog på mig min kusins väldigt stora jeans med upprullade ben, hans t-shirt med upprullade ärmar och så diggade jag så huset skälvde. Jag var såååååå kär. Vilka minnen som dök upp nu 🙂

    Får nog sätta på en Elvislåt lite tyst här på jobbet.

    🙂

    • Haha… ja, han var nog litet avis, din pappa! 🙂

      Goda och roliga barndomsminnen ska vi vårda väl! Jag tror jag har en gammal cd med Elvis. LP har jag, men dem kan jag inte spela!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: