Kvinnor på sjön

Idag var jag på sopplunch och föreläsningen ”Spantad för traden” som föreningen Amalia bjöd in till. Sjökapten Linda Svensson berättade om meetoo-rörelsen bland sjöfolk, deras upprop kallades #lättaankar och var en av alla uppmärksammade aktioner. Linda fick 2018 års SAN-pris tillsammans med Frida Wigler och Cajsa Jersler Fransson. Hon berättade också att arbetsmiljön för dem har blivit bättre i det här avseendet, men det kan bli än bättre.

Skillnaden för dessa kvinnor i jämförelse med en massa andra yrken är att de lever på båten under flera dygn eller veckor i sträck. De kan ju aldrig gå hem och vila sig ifrån att se sina arbetskamrater, de är aldrig helt ”lediga”. Linda berättade att de uppmanas att inte låsa sina hytter ifall något händer och det finns behov av att komma in och rädda dem. Det gör ju också att det inte är så svårt att gå rakt in till dem i annat ärende heller, om någon känner för dem.

Under träffen idag såg vi också en amatör-film som gjorts av kvinnor bakom #Lätta ankar, den talar för sig själv. Ljudet är inte det bästa överallt, men den går att se både en, två eller tre gånger om det behövs. Se den gärna.

Visst känns det som om kvinnor har lång väg kvar till att bli sedda som jämbördiga? Det har ofta sagts att kvinnan får skylla sig själv p.g.a att hon skojat så friskt eller hur hon är klädd osv… Kvinnor har och har haft en förmåga att lägga skuld på sig själva för att de blivit utsatta för kränkningar. Kan vi våga hoppas på att små flicktjejer ska få bli respekterade fullt ut? Tyvärr, tror jag inte det… Vad tror du?

Intressant föreläsning, men jag kan inte påstå att innehållet förvånar mig.

Till sist önskar jag oss alla en Trevlig 1:a advent! 🙂

Tragiskt

Bilden är från Vemdalen – har ingenting med texten att göra.

Mordet på den rumänske mannen Gheorghe ”Gica” Hortolomei-Lupu har upprört många i mina trakter, även i landet i stort. Gheorghe är ”tiggaren” i Huskvarna som misshandlades till döds av unga pojkar. Två unga pojkar är anklagade för dådet, den ene så ung att han inte ens kan straffas! Vad som framkommit i efterhand så har Gica varit ”utsatt” av ungdomar under lång tid, en del vuxna har varit medvetna om det, men inget gjort, sägs det också.  En oskyldig man är död och två unga pojkar har förstört sina liv – alla är förlorare, stora förlorare!

Det har varit insamling så att Gicas kropp skulle kunna forslas hem till Rumänien och idag berättar lokaltidningen att begravning skedde för honom igår – 120 personer deltog. Vad som framkommer var det en högtidlig begravning med många fina ord och det är många som ställt upp för att det skulle kunna bli en vacker ceremoni.

Jag kan inte låta bli att tänka ”till vilken nytta?”, Gica hade ingen glädje av det. Det hade varit bättre om någon hade ställt upp för honom under tiden han trakasserades och misshandlades i vårt land!

Tånaglar

Är det fler än jag som skjuter och skjuter på att klippa tånaglarna så länge som möjligt? För mig blir det inte gjort förrän det börjar kännas i skorna att ”nu är det hög tid”. Mycket obehagligt att promenera med för långa tånaglar 🙂

När jag var yngre var det inga sådana problem vad jag minns. Dels behövdes inte så mycket ”runt omkring”, fotbad o.dyl. Bara att klippa dem, inte mer med det. Numer sitter jag i ett längre fotbad då de är ganska hårda, dessutom är fotbad skönt. Jag kan inte påstå att jag har svårt att böja mig tillräckligt för att klippa naglarna – än, är bäst att tillägga! Men det ”känns” jobbigare av någon anledning.

Igår sa tårna ifrån – nu är det dags att sköta tånaglarna! OK, nu får fötterna sitt fotbad, snart dags för litet klipp, klipp och filning.  Tänk att det går att skriva om ”allting” när idéerna tar slut 🙂

God fortsättning på söndagen!

Sista urbefolkningen

Jag kan inte låta bli att dela den här länken om världens sista isolerade urbefolkning.

Märkligt, jag länkade till en artikel i SvD, den artikeln är borttagen och visar länk till GP med samma nyhet! Jag testade faktiskt länken precis som jag brukar när jag sänt ut, då funkade den. Är det fake-nyhet kommer det säkert fram. Hos GP finns artikeln kvar i alla fall 🙂

Har de lyckats leva så isolerat i alla tider kan jag förstå deras rädsla för andra människor. Om någon utifrån stora världen besökte dem, betydde det förmodligen utrotning av den egna gruppen pga att de inte klarar av alla bakterier och virus inkräktarna skulle ha med sig.

Funderar på hur väl utmärkt det är med förbud och information om att beträda området. Den korta artikeln satte igång många tankar i mitt huvud! 🙂 Cirka 150 individer, hur länge kan en sådan grupp överleva? Ingen kan få komma dem till tals, men hur har de utvecklats med tanke på att de hela tiden fortplantat sig inom sin egen grupp. Ja, många tankar far runt där uppe i ”huvudkontoret” 🙂

Tyst

Det blev tyst från miatankar. Ja det beror inte på de falska sjuksköterskorna! Jag har inte haft den rätta lusten att skriva men livet rullar på. Ska sanningen fram så fordrar jag inte så  himla mycket sysselsättning.

Trots ovanstående har jag hunnit med ännu ett biblioteksbesök, ännu ett Agenda 2030-möte, mammografiundersökning och en ”social samvaro” – med andra ord inte sysslolös.

Jag snubblade för snart två år sedan över en gren som blåst ned en mörk kväll. Det är inte alltid bra att promenera, allra helst inte på mörka trottoarer, blåsiga nätter 🙂 Sedan dess har jag varit mer eller mindre täppt i näsan, inte fullständigt, men ändå så det inte känns bra. Det blir förmodligen värre nu när elementen sprider värme, det känns ganska jobbigt nu. Jo, jag vet, det finns näsdroppar! Men klart att en syrra inte har ”haft förstånd” att fixa det, åtminstone testa för att se om det underlättar!

Så fortsätter livet… 🙂

Falska sjuksköterskor

Det har talats en del om senaste programmet av Uppdrag Granskning som handlade om falska sjuksköterskor och väckt en hel del uppmärksamhet med all rätta. Jag har sett programmet nu i eftermiddag och förundras hur enkelt det kan vara för vissa att fixa en legitimation och hur farligt det kan vara för patienten. Patient blir vi alla förr eller senare i regel. Det är givetvis mycket, mycket allvarligt! Dessutom skadar det förstås förtroendet för sjukvården över huvud taget.

De senaste åren har jag arbetat som sjuksköterska på många kliniker, träffat många kollegor, både i Sverige och i Norge. Min spontana tanke blir ”hur många falska sjuksköterskor arbetar inom bemanningsbranschen”? Jag tror det är lättare att ”gömma sig där med bristande kompetens”.

***

Från det ena till det andra, nu verkar det vara slut på de milda höstdagarna! Det har skrivits om en bister vinter i Sverige, med -20 grader. Det kan jag definitivt vara utan,  men får förstås acceptera läget när de dagarna kommer. 🙂 Mitt på dagen idag gav jag mig ut på en promenad. Hua så kallt det var. +4 grader visade termometern, plus att det var iskall vind som mötte mig. Det blir nog inte så mycket promenerande idag, det får räcka så här. Då är det behagligt att ha litet mysbelysning, kaffe och blåbärspaj runt mig 🙂

Stalins dotter

Bild lånad från Adlibris

Som jag tidigare nämnt har jag läst ”Stalins dotter” av Rosemary Sullivan. Författaren berättar om Svetlanas liv från liten flicka, hennes flykt till Amerika och ända fram till hennes död 2011. En intressant berättelse.

Svetlanas mamma tog livet av sig när flickan var 6 år, det präglade hennes liv och man kan förmoda att de minnen hon har av sin mamma dels är verkliga minnen, men andra är förmodligen fantasier och önsketänkande. Hur som helst, mamman saknades under hela hennes återstående liv. Boken berättar förstås också om tillståndet i landet under Stalin-regimen, hur Svetlanas släktingar på mammans sida försvann en efter en utan någon egentlig förklaring.

Svetlanas förhållande till pappan var bra under de första åren, men han ville ha total kontroll även när det gällde henne. Hon förälskade sig i tonåren i ”fel” man, därefter blev deras förhållande spänt livet ut. Hon flydde så småningom från Sovjetunionen, året var 1967 och flykten blev dramatisk. Även om jag inte var så politiskt intresserad då så minns jag uppmärksamheten runt händelsen i nyhetssändningarna. Till en början att hon var ”borta”, var fanns hon, spekulationer fram och tillbaka tills det stod klart att hon hade fått inrikestillstånd och hade landat i USA. Hon hade lätt för att förälska sig, men lika svårt för att leva i förhållande. Det blev giftermål och skilsmässor gång på gång. 

Barndomen hade förstås präglat henne och det låg förmodligen mycket i den otryggheten som gjorde att hon inte kunde slå sig till ro någonstans, hon flyttade gång på gång, främst inom USA.

Boken skildrar Josef Stalins skräckvälde liksom hur detta präglade dottern som människa. Svetlana bytte bort efternamnet Stalin till sin mammas flicknamn tidigt och ville helst slippa kopplingen till Stalin. Jag uppfattar henne som en stark, humörstark kvinna, ständigt på flykt, men en kvinna som ville sin omvärld väl i motsats till sin pappa.

När jag läst klart boken kom jag över en recension av boken där den uppgavs som ”torr” i jämförelse med Svetlanas egen bok ”Tjugo brev till en vän”. Jag begav mig förstås till biblioteket där de fick leta fram den ur deras ”magasin”. Så nu håller jag på att plöjer även den. Ett kvinnoöde som fascinerar.

Visst förstår jag vad ”torr” syftar på, men jag gillade boken mycket. Informativ bok om ett märkligt livsöde. Trots allt så har ”Stalins dotter” den fördelen att den skildrar hela hennes liv.