Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

För ett par dagar sedan hörde jag i P1-programmet ”Nordegren och Epstein” de två vikarierande programledarna Daniel Alling och Hanna Hellquist fundera över Hur kommer det sig att man utöver sorgen när en anhörig går bort samtidigt kan känna frihet? Det handlade om när en åldrande förälder lämnar jordalivet.

Jag tyckte det här var väldigt intressant. Känslor som inte så många vågar prata om. Att känna en lättnad, frihet när en förälder går bort, är det normalt att känna så? Antingen har man älskat sina föräldrar, känt sig älskad och sedd eller så har man ett väldigt komplicerat förhållande till föräldrarna. Så är min bild av normalbefolkningen. Givetvis vet jag inte om det är så, men min känsla säger mig det.

Hur man känner när någon förälder lämnar beror förstås mycket på på vilket sätt och hur gammal föräldern är när döden kommer. Men när riktigt gamla människor dör så tror jag faktiskt att det inte är alltför ovanligt att de närmaste känner lättnad blandad med sorg. Äldre är inte alltid lätta att tas med, de kan ha en vilja av järn. Är de då inte riktigt medvetna om hur illa det är ställt med det egna omdömet som ibland kan svikta ordentligt utan att den äldre är dement så kan det vara som att köra huvudet i väggen när anhöriga försöker få den äldre till att ta emot hjälp.

Lyssna gärna om du blir nyfiken på programmet!

Kommentarer till: "Föräldralös eller föräldrafri" (17)

  1. Vi lyssnade också på programmet och kan förstå den dubbla känslan. Jag tror du har rätt i mycket av det du skriver.

    • Jo, jag glömde att skriva i inlägget att jag känner igen de känslorna. Min far envisades med att bo kvar i huset, jag var mest rädd för att han skulle ramla utomhus de sista åren. Han skulle frusit ihjäl, ve och fasa, en obehaglig tanke. Som väl var så gjorde han inte det. Han dog via ett fall, men det var inomhus. Han frös inte ihjäl, men han fick dubbelsidig lunginflammation och dog i följderna av det tre veckor senare. I efterhand med facit i hand så gjorde vi rätt som ”lyssnade in” honom, hade han dött utomhus hade jag anklagat mig själv för att vi varit för medgörliga. Balansgång.

  2. Jag tror det är ganska vanligt, särskilt när någon väldigt gammal eller väldigt sjuk går bort. Lättnaden kan ju faktiskt vara att det känns bra någonstans mitt i sorgen att personen fått ro och slipper smärtor/plågor. Lite som du beskriver i din kommentar här också – oro över att något ska hända, den slipper man vilket också kan vara en lättnad. Sorgen blir ju inte mindre för det!
    Men, dubbelt minst sagt och kanske rent av lite ”dåligt samvete framkallande” också.

    • Dubbelt och sällan man hör någon prata mer om de känslorna. Att folk säger att det var skönt att de fått somna in, det är nog ganska vanligt. Men inte uttrycka känslan för sig själv. Det känns nog för egoistiskt, kan jag tänka mig. Trots att vi alla vet att vi inte lever för evigt.

  3. Jag kan förstå känslorna men ändå inte. När min pappa dog var han 62 år och jag kände en lättnad å hans vägnar eftersom han var så sjuk i cancer men sorgen och saknaden var så tung. När min mamma dog 81 år gammal kände jag samma lättnad eftersom jag visste att hon inte kunde bli frisk.

    När det sedan gäller äldres vilja av järn så tror jag att den många gånger behövs även om den kan vara besvärande för omgivningen. Hemtjänsten har, i alla fall i Malmö stad, en förmåga att totalt köra över äldre människor och det ska man inte behöva uppleva oavsett om man är dement eller ej. Människovärdet är okränkbart.

    Hur som helst så tror jag att det är viktigt att anhöriga inte känner skamkänslor även om det är lättnad för lättnad behöver inte utesluta sorg.

    • Absolut behövs vilja, men det kan gå för långt också, då anhöriga eller någon annan måste ta tuffa beslut t.ex ta ifrån dem vapen, gömma bilnyckeln, aggressivitet, anse sig inte ha råd att äta eller att maten är förgiftad osv. Livet är inte alltid så enkelt som det kanske ser ut på ytan. Människovärdet ska respekteras, absolut, men trots det måste det sättas gränser om något helt håller på att gå över styr. Det tycker i vart fall jag.

      Om någon äldre blir farlig för sig själv eller för andra, ja då är det inte OK att låta det fortgå, då måste någon gripa in, kan man också säga. 🙂

      • Det håller jag med om. Tyvärr är det en ganska vanlig situation att äldre envisas med att de kan klara sig själva fastän anhöriga inser att så inte är fallet. De vägrar att ta emot hjälp från hemtjänsten vilket sätter anhöriga lite i en rävsax eftersom de får finnas som backup hela tiden. Oftast slutar det med ett fall och en sjukhusvistelse… Är det en dement person får man agera lite över hans eller hennes huvud. Vi är så glada för att vi fick svärmor att vilja flytta till demensboendet innan något allvarligt hände.

  4. Jag ska lyssna och återkommer. Jag vet ju av egna erfarenheter hur det kan vara eftersom jag jobbar på en palliativ avd.
    Hörs snart igen!

    Kram

  5. Ett ämne som jag känner igen mig i. När min mamma dog kände jag mest lättnad – jodå jag sörjde henne också – och gör det på sätt och vis fortfarande.Vi hade inte någon jättebra relation – jag har alltid känt mig sviken av henne … ja , av bägge mina föräldrar, som satt mig till världen, men inte ville ha mig när de skildes. Hennes sista år var jobbiga både för henne och för mig – för henne p.g.a. sjukdomar och för mig som hela tiden fick höra vilken dålig dotter jag var. Hon berömde mig ofta inför hemtjänstpersonalen, men det var nog bara för att tala om för dem hur dåliga de var. Hon var fruktansvärt elak de sista åren …
    I början skämdes jag mycket för min avsaknad av känslor när hon avled för nio år sedan … nu känner jag mest saknad … trots allt.

    • En del blir väldigt elaka med stigande ålder. Varför kan man undra. Beror det på besvikelse över sitt eget liv, eller kanske på oförmåga att fixa saker. Spekulera i ”varför” kan man, men jag kan förstås inte veta varför. Har träffat en del arga, förbittrad äldre inom vården. Väldigt sorgligt är det.

      Tack för din berättelse, Anki, förstår att din mamma inte var så lätt att göra nöjd men du verkar ha lagt besvikelsen över hennes sätt att behandla dig bakom dig och låtit saknaden komma fram. Det känns förmodligen skönt!?

  6. Jag tar till mig både ditt inlägg och kommentarerna och försöker förstå hur jag själv känner. Det är svårt att veta vilka reaktioner jag skulle få i de olika situationerna. Mina föräldrar gick båda bort alldeles för tidigt och det var ingen lättnad, varken för deras skull eller för min och mina systrars skull. Samma sak med min man och han var kärnfrisk och stark som en oxe. Min farmor blev 96 år och min farfar 98 år men jag hade inget vårdansvar för dem. Jag tyckte om att träffa dem ända till slutet men det var helt utan tvång och ingen av dem verkade lida på något sätt (min farfar blev dement på slutet men blev jätteglad varje gång jag tog med mig min minsting och kom).
    Det är lätt att ha åsikter när man aldrig har varit i just den situationen så jag ska vara försiktig med det. Jag känner ändå spontant att det måste vara helt ok att känna lättnad av diverse skäl, allt från att den avlidna slapp lida mer till att den avlidna har gjort någons liv till en pina. Det finns ett annat scenario också och det är när någon har valt att inte leva. Det är inte lätt för anhöriga att hantera. För hur kan man känna lättnad trots att man vet att det fanns ett lidande? I de fallen är maktlöshet och sorgen över att inte ha kunnat hjälpa det som ger upphov till de starkaste känslorna.

    • Alla äldre blir förstås inte ”besvärliga” att vara anhörig till. Men det förekommer… helt klart. Tack för att du tar upp självmord. Det är också en händelse som det oftast inte talas om, alltså av närstående. Dina tankar runt det tror jag det ligger mycket sanning i. Hur ska närstående förstå att deras käre tog sitt liv utan att det spiller tillbaka till dem själva? Jag tror du beskriver mångas närståendes känslor till personer som valt att ta sitt liv

      Livet ser så olika ut för oss människor. Både till det yttre och även det ”inre”.

  7. Tack för fint tips. Jag ska gärna lyssna. Jag vet att när min pappa, som hade svår, alzheimer, dog kände jag en sådan lättnad och befrielse. Han hade inte de senaste två åren innan levt ett värdigt liv på sitt äldreboende. När min mamma avled, några år före min pappa, kände jag bara en stor saknad. Hon fick en hjärtinfarkt och dog inom två veckor. Där hann jag inte alls med. Men det är spännande tankar om döden och hur man som efterlevande kan reagera.Och säkert blir det olika reaktioner beroende på sammanhang och ålder på den som avlider. Livet ter sig olika och vi är det ju också.

    • Vissa sjukdomar är värre än andra för anhöriga. Demenssjukdomar och även en del psykiatriska sjukdomar kan vara väldigt betungande. Jo, det är mycket som påverkar oss under livets gång, även i avskedets stund med våra närmaste. Spännande att höra hur andra tänker och upplever/upplevt saker och ting. Tack!

  8. paulamerio sa:

    Har man levt ett skapligt långt och skapligt friskt liv men börjar tackla av, då känns ett avslut inte så jobbigt. Tror jag. Jag har upplevt när mina föräldrar gått bort på tok för tidigt i snabba sjukdomsförlopp helt oväntat. Mamma var bara 48 år, jag har alltså överlevt henne med många år, och pappa var 65 och där är jag strax. Detta har inneburit att jag hela tiden har en känsla av att leva på ”övertid”. Trodde inte ens att jag skulle leva så här länge…Olika faller ödets lotter…

    • Jo, hälsan är ”allt” brukar jag säga, det kanske inte är riktigt sant. Men visst betyder hälsan väldigt mycket för vilket sorts liv man får. Jo, dina föräldrar dog tidigt. Min mamma dog också tidigt, men jag fick behålla in pappa tills han var nästan 94 eller om det var nästan 95 år. Ett långt liv!

      Vad jag förstått så dras du med en del krämpor men du kämpar på! Gott det!

Lämna ett svar till miatankar Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: