Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för mars, 2019

Engelsmän

Vad jag är trött på engelsmännen som tramsar om sitt medlemsskap i EU. Eller rättare sagt hur de ska lämna unionen.

Å andra sidan förvånas och förundras jag över Theresa Mays uthållighet! Hon hånas och föraktas, hennes förslag röstas ned gång på gång, hur orkar hon? En strong kvinna i den ”stora röran”.

Vår i luften!

Igår hade vi underbart vårväder i Jönköping. Idag ser det ut att bli ett urläckert väder – och jag är ”uppe med tuppen”. Det gäller att ta vara på en sådan här dag 🙂

Vi som var så lyckliga

Det finns väldigt mycket intressant att låna på våra bibliotek. Jag har mer än en gång uttryckt vilken fin service vi har och får ta del av gratis. Senast jag var där sökte jag en bok om Sveriges stormaktstid, hamnade förstås då på hyllan för historia. En bok om svenska stormaktstiden fann jag, den är på drygt 600 sidor och den ska jag ge mig i kast med nu. Fick dock med mig även ett par andra böcker, bl.a den jag berättar om nedan.

”Vi som var så lyckliga” handlar om Albaniens Enver Hoxa som var Albaniens kommunistiske diktator ända fram tills han dog i april 1985. Boken bygger på intervjuer som Peter Kadhammar gjort med människor som överlevt hans regim och funnits i Hoxas närhet. Under Hoxas dryga 40 år som diktator beräknas det att drygt 5.000 människor avrättades, många gånger på ogrundande rykten eller ibland p.g.a Hoxas egna farhågor. Kretsen runt ledaren var ett tyst sällskap, de kunde inte lita på någon, vågade inte prata med varandra inom hemmets väggar, de fick gå ut och viska till varandra om det var något som måste stanna mellan två makar t.ex.

Jag citerar från baksidestexten: ”Peter Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret, från den kommuistiske diktatorn Enver Hoxhas änka till politibyråmedlemmar, deras familjer, livläkaren som skrev falska sjukintyg för att Hoxhas barn skulle kunna resa till Paris och städerskan som också putsade riskornen Hoxha skulle äta. Resultatet är en unik och levande skildring av en värld som fanns alldeles nyss, en berättelse om politik, makthunger, fruktan – och kärlek”.

”Kvarteret” var ett litet, litet område i Tirana som bestod av två parallella gator. I detta lilla område bodde Hoxha och hans familj plus de allra viktigaste människorna runt honom, utvalda av Hoxha. Ditin kom ingen oinbjuden.

Det är en intressant bok, även om jag mer än en gång hade svårt att hålla reda på familjeförhållandena, men det är inte nödvändigt. Personernas utsagor är likväl intressanta och skrämmande.

Min reflektion är att jag är väldigt glad att jag lever i ett demokratiskt samhälle 🙂

Janine di Giovanni

Janine di Giovanni är ett namn jag inte tidigare har hört talas om, eller i vart fall reflekterat över. Nu när jag läst hennes bok ”Morgonen de kom för att hämta oss” har jag sökt på hennes namn, läser på flera ställen att hon anses som en av våra främsta krigskorrespondenter.

di Giovanni är född i USA, men bor numera i Paris tillsammans med sin son. Hon har rapporterat från flera krigshärdar och just den bok jag läst handlar om kriget i Syrien. Det var länge sedan en bok fängslade mig så, jag har på senare år tagit god tid på mig med i stort sett alla böcker – utom den här. Jag började läsa den i onsdags em/kväll och hade läst ut den igår eftermiddag, alltså det tog mig mindre än ett dygn att läsa 185 sidor. Vilken berättarkraft, jag sögs in i handlingen och ville veta mer och mer, trots krigets fasor som är fasansfulla. Dessutom fick jag mer kunskap om Syrienkriget som vi nog alla blivit ganska ”trötta” på att höra talas om!? Det har pågått år efter år, städer har totalförstörts, tortyr, mördande. Vansinnets krig kan jag tycka.

Jag citerar litet från baksidestexten: ”Morgonen de kom för att hämta oss” berättar om hur barn och anhöriga bevittnar hur föräldrar och släktingar fängslas, torteras och dödas. Om hur kvinnor utsätts för fruktansvärda gruppvåldtäkter och därmed förlorar heder, familj och framtidsutsikter. Och vi får läsa om samhällelts övre skikt som till synes oberörda fortsätter med sina fester på fashionabla hotell i Damaskus”.

En mycket läsvärd bok, enligt mig. Jag ger absolut toppbetyg på den.

Inget pensionärspris

Igår hade jag och en gammal arbetskamrat bestämt att vi skulle ses på ett café här i Jönköping. Vi har sprungit på varandra ibland ”på sta´n”, men för övrigt inte träffats på många år.

En mugg kaffe och en liten semla tog jag, 74:-! Jag äter på restaurang emellanåt, oftast dagens och det tycker jag är prisvärt…. Men när det gäller cafépriser och en liten ”vanlig” fika, där var jag absolut inte uppdaterad när det gäller priser.

Jag tycker inte det var prisvärt, även om själva träffen var ”prisvärd”. En mycket trevlig eftermiddag blev det. Funderar över om jag kan räkna mig som en ”riktig pensionär” nu, för visst är vi pensionärer kända för att klaga över att allt är dyrt? 🙂

Tatueraren i Auschwitz

Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris år en litet annorlunda skildring av livet i koncentrations- och förintelselägren i Auschwitz-Birkenau. En bok skriven i romanform utifrån verkliga händelser och människor.

Huvudpersonen Lale utsågs till tatuerare när han kom till Auschwitz, han skulle tatuera in numret på fångarna som anlände. Han älskade inte sitt uppdrag men förstod att det gällde att göra det bästa av det för att ha chans att komma levande ut från lägret någon gång i framtiden.

Det är en annorlunda berättelse, Lale har berättat för Heather Morris sina minnen från åren i fångenskap och hur han tog sig därifrån. Det gjorde han många, många år efter att han lämnat lägret. Han var angelägen att vi efterlevande skulle få ta del av hans minnen och hans levnadsöde. Lale dog 2006.

Boken fångade mig inte från första sidan, men berättelsen blev bättre och bättre. Det är förstås inte okänt att det var vedervärdiga förhållanden i 40-talets koncentrationsläger, men att få ta del av Lales egen historia ger ytterligare en dimension. Att människor med makt kan vara så djävulskt ondsinta går knappast att förstå.

Mitt omdöme: En mycket bra bok. Jag läste ut den för drygt en vecka sedan, har sedan dess tänkt på den varje dag.

Girigheten

Girigheten i vårt samhälle skrämmer mig!

Närmast tänker jag förstås på riksdagsledamoten som inte tycker det räcker med arvodet för sitt uppdrag utan tar ut maximalt belopp för att hon bor i makens lägenhet i Stockholm. Jag googlade på riksdagsledamöternas arvode. Hösten 2018 var grundarvodet 66.900. Dom har inte hamnat i riksdagen för att de själva ska få det så bra som möjligt, de ska delta i arbetet för

Att de som har mycket pengar har investerat i lägenheter centralt i Stockholm, hyr ut lägenheten till en månadsavgift som är tre-fyra gånger högre än avgiften till föreningen! Det borde förbjudas, det handlar om ockerhyror.

Riksdagsledamöternas uppdrag är viktigt, stifta lagar, beslutar om landets buget m.m. Jag tar för givet att nya ledamöter, ja alla ledmöterna behöver nog en duvning varje period om vad de är tillsatta för.

Ju mer folk äger, desto djupare blir fallet! Jag tycker det måste vara strikt moral i riksdagshuset om hur skattepengar får användas. Jag tillhör inte de som har poltikerförakt, men mot dumhet och ekonomisk girighet har jag inte så mycket förlåtelse till 🙂

****

Det här inlägget blev till efter att jag lyssnat på nyheterna. Egentligen hade jag bestämt mig för att skriva att jag kommer att dyka upp här väldigt sporadiskt framöver. Blogglusten jag har haft under många år har dalat, kommer nog inte att ägna bloggvärlden så mycket energi under den närmaste tiden i alla fall Allt förändras över tid…

Jag säger dock inte tack för mig, jag återkommer säkerligen… frågan är när! Ha det gott alla ni trevliga och trogna bloggvänner som kommenterat ni är uppskattade!

Etikettmoln