Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Tankar om mitt liv

Under flera år har jag tänkt, och även sagt till mina söner, att jag ska skriva ned minnen om hur mitt liv har varit. Även en del jag aldrig pratat med någon om. Är det någon mer än jag som tänker dokumentera litet från era liv? Tänker år efter år, utan att det blir något av det? Nu har jag åtminstone skrivit ned litet stolpar för att komma igång.

Idag är nog mina söner måttligt intresserade, tror de ska minnas det jag berättar. Min egen erfarenhet är att jag flera gånger tänkte att jag skulle spela in, skriva ned det pappa berättade om sitt liv. Han var född 1917. När jag tänkte ”jag ska” så var jag så säker på att inte glömma. Men hur är det? Vi utsätts för så många intryck så nog glömmer vi. Jag kommer ihåg spridda ”stolpar” från hans berättelser, men han berättade så mycket mer… Nu är det historia jag aldrig får ordning på.

Idag har jag skrivit ned stolpar om mitt liv så kanske jag lättare kommer igång. Tid har jag förstås, mycket tid jag förfogar över. Jag tycker faktiskt att det skulle vara väl förvaltad tid med en sådan skildring. Givetvis väldigt präglat av hur jag upplevt livet, kanske skulle mina föräldrar syskon ha helt andra minnen att lyfta fram om mitt liv. Men mina tolkningar och minnen tror jag kan vara lika intressanta.

Kommentarer till: "Tankar om mitt liv" (22)

  1. Hej Mia! Nu har jag läst ikapp mig lite på din blogg och jag kan glatt konstatera att du har varit aktiv! 🙂 Allt ifrån rotfruktsgratäng, utflykter bland underbara små hus från förr, musikevenemang och till dagens inlägg!
    Som jag har nämnt till dig tidigare, så skriver jag resedagbok där jag skriver ned det viktigaste som hänt för varje dag. Det har jag gjort sedan barnen var små och fortsätter alltjämt med det.
    Vanlig dagbok skriver jag också, men bara när maken och jag gör utflykt eller om annat som jag vill skriva ned. Jag skriver också om kompisträffar, och vad vi har gjort vid de stora helgerna som jul, nyår, påsk och midsommar.
    Jag tror inte att våra barn kommer att orka läsa allt, så kanske jag gör ett urval om sånt som jag tror intresserar dem. Jag tänker ändå att det här är handskrivna böcker – det kan bli värdefullt i framtiden! (Bloggen kommer ju inte att finnas för evigt!)
    Att skriva ned din historia tycker jag absolut att du ska göra. Dina minnen är dina minnen! Kanske du bestämmer dig för att skriva lite varje dag… någon timme eller två. Eller någon dag i veckan. Jag tror säkert att dina barn kommer att uppskatta det en gång!
    Våra barn säger att de vill ha mina dagböcker en dag och våra album där jag har beskrivit platser, människor noggrant. Puh, det blev ju en hel uppsats till svar! 🙂
    Tveka inte – gör det!
    Kram Gunilla

    • Kasta inget sådant du skrivit ned. Du vet inte vad de kommer anse är intressant. Just att beskriva platser och människor tror jag uppskattas. I vart fall skulle jag göra det. Jag har tänkt försöka åka och leta upp huset där pappa växte upp, det fanns kvar för några år sedan. Det kan ta tid, för jag minns inte exakt hur vi körde när han visade, men jag kommer förmodligen känna igen huset om det finns kvar och jag finner det. Jag vet ju vad själva byn heter! Den är utmärkt på kartan, trots att den är liten, så det bör inte vara omöjligt. Vi var där i början av 2000-talet tror jag det var, han blev så glad när vi fann det, gick in i trädgården…. Jag hade inte hjärta att stoppa honom, ingen verkade finnas där. Kanske användes det som sommarstuga. Det var inget hus som stod och förföll i alla fall. Tyvärr tog jag inget foto.

      När man man kan försjunka i sådana här minnen, ja, då har man säkert några år på nacken! 🙂 Tack för dina tankar, så kul att läsa! Jo, absolut jag ska komma igång. Hör talas om vänner och ytliga bekanta som är sjuka i svåra sjukdomar, så jag känner det hastar. Vet ju inte om jag blir en som drabbas eller får behålla hälsan. Blir jag sjuk är det kanske inte detta som känns angelägnast.

  2. En god idé Mia, om du vill berätta om ditt liv. Jag har försökt få mamma att berätta. Tänk vad hon varit med om under sina nästan hundra år. Hon berättar gärna gamla minnen när vi sitter och pratar och något kommer upp, men spela in eller skriva ner vill hon inte. – Jag skriver så illa nu för tiden, säger hon.

    • Alla har vi vår unika historia. Egentligen borde ingen få dö förrän vårt liv är dokumenterat, tänker jag. Men ack, då skulle jorden bli överbefolkad, ja, det blir det kanske ändå… 🙂 Kerstin du får skriva ned det din mamma berättar, skriv gärna om ditt eget liv också, när du ändå är igång! 🙂

  3. Jag började faktiskt blogga för att skriva ner de minnen jag har, innan de försvinner med mig, bl a för att jag (först när det var för sent 😦 ) tyckte det var så synd att mamma inte lämnade mera skrivet efter sig. Nu har jag skrivit om henne också.
    Mina minnen är glesa och osammanhängande. Samt naturligtvis fullständigt subjektiva – o när man läser hur minnen funkar inser man att de kan aldrig vara annat. Barnen verkar inte intresserade (än), men just idag har jag lustigt nog fått rekordmånga klick på mitt allra första inlägg, om Hortlax o mormor på tjugotalet.

    • Visst är det så, minnen är subjektiva. Det märker man väldigt tydligt om man pratar om något speciellt tillfälle med ungefär jämngamla syskon. Ofta har man väldigt olika tolkningar /minnen av samma händelse! Väldigt spännande, tycker jag.

      Jag hoppas du sparar dina minnen på fler ställen än på bloggen! -) Nu ska även jag kolla in på ditt första inlägg!

  4. Det är en väldigt bra idé och du är ju redan igång 🙂 Om det är något jag ångrar så är det att jag inte intresserade mig mer för äldre generationers berättelser. Plötsligt var det för sent och ingen av mina föräldrar fanns heller kvar och kunde berätta det de visste. Men det är nog vanligt att de här funderingarna kommer när man själv nått en lite högre ålder och då är det ofta för sent. Mina dagböcker har jag eldat upp. De skrevs i ungdomen och de tankarna var delvis väldigt privata. Inget som mina barn behöver läsa. Men jag tror att de vet mer om mig och min man och vårt liv än vad som är vanligt. De är väldigt nyfikna och jag försöker svara 😀

    • Så säger väldigt många, jag också. Men när vi ser på våra egna liv tycker vi inte de är så viktiga att dokumentera. Nej, inte för just 2010-2020-talen, men längre fram blir våra liv säkert lika intresanta. 🙂

      Synd du eldade upp dina dagböcker! Du tyckte kanske de blev för privata, men du kan ju skriva dagböcker fr.o.m nu om det känns bättre…

  5. Kina Hellquist sa:

    Ja skriv Mia! Det kommer att bli uppskattat av nära och kära! Själv gick jag en distanskurs på Västerbergs folkhögskola utanför Gävle, som heter Skriv ditt liv. Sedan satte jag igång! Nu har jag skrivit ner både fakta och tankar om mitt liv från barndomen till dags datum. Än så länge har det blivit 70 A4-sidor, inklusive foton. Albumet heter Min berättelse, med underrubriken Solen lyser även på liten stuga. Det har varit så himla kul! Och jag fyller på hela tiden! Och tänk så mycket man kommer på, som man trodde man hade glömt. Och så många skratt min syster och jag har haft när hon blivit tillfrågad om vissa saker, och det visar sig att vi har helt olika minnesbilder av samma händelse. Men, det här är ju MIN berättelse! Så skriv Mia! Gör det!

    • Tack för peppningen! För peppning ger du…

      Jo, det finns handböcker i ämnet, alltså till skriva sin historia… jag tror jag har tilgång till en sådan. Ska kolla om jag finner den. Jo, jag har också tänkt varva text och foton, men tyngden ska ligga i text. Om det blir så är en annan sak, bra att ha en grundtanke, sedan växer någonting fram… kanske långt ifrån grundtanken 🙂 Vilket jobb du gjort, bra… fler än jag som går i sådana här tankar!

  6. paulamerio sa:

    Jag har startproblem men vill gärna skriva ner något till barn och barnbarn. För jag är den sista i släktledet, och har så varit länge nu. Mina föräldrar dog unga och jag har inga äldre släktingar i livet. Vi är en mycket liten släkt. Jag hittade en bok som jag ska köpa, men nu har jag glömt vad den hette! Den hjälper till med ”stolpar” hur man skriver ner sina minnen genom att ge förslag på hur man går tillväga. Man kan alltså genom att följa bokens register göra sin egen ”släkthistoria”. Jag måste komma ihåg att beställa den till höst och vinter. Om jag går o dör knall om fall så finns absolut ingen dokumentation kvar…

    • Det är dags att vi sätter igång, både du och jag Paula! Ingen vet när eller om vi faller ifrån knall och fall -)

      Vi får puscha på varandra!

    • Kina Hellquist sa:

      Det finns en bok som heter Mitt liv och min släkt av Rolf Ellnerbrand och Johan Schönstedt. Det är en fylla-i-bok som jag köpte först. Men det blev så mycket som kom upp, så jag upptäckte att den inte räckte för mig. Men den är bra och ger många uppslag till rubriker.

  7. För flera år sedan gjorde jag en fotobok på temat, men den fyller nog inte kraven på en levnadshistoria. 🙂 Fast frågan är var gränsen mellan levnadshistoria och självbiografi går?

    • Man kan säkert prsentera sitt liv på många sätt, helt beroende på hur uttömmande man vill bli. Jag vill få med miljöer, redskap, boendes standard osv. Då blir bilder bra, men sedan vill jag även få med mer känslor, hur jag upplevt vissa saker osv… Då behövs ord. Om man kallar det levnadshistoria eller självbiografi är inte så viktigt för mig. För mig så känns levnadshistoria, självbiografi och memoar olika ord för samma sak….

  8. Vilken god tanke. Sätt igång genast. För att skriva är ju ett sätt att tänka. Jag har skrivit ganska mycket under mitt liv och kanske mest det som berört mig mest. Har allt dokumenterat när vi var på Sri Lanka 1981 och adopterade våra döttrar. Alla känslor, miljöer och tankar om det finns bevarade . Just där och just då. Sedan har jag skrivit i omgångar. Både hemma och på resor.
    Gör nu slag i saken när du är på plats i tankarna med att skriva.

    • Visst är det att fördjupa tänkandet, mer och mer poppar upp! Tisdag, onsdag har jag fullt upp, men sedan har jag tänkt börja skriva litet smått. Absolut det är de mest känslomässiga händelserna som dyker upp först i alla fall, både de positiva som negativa. Blir kanske litet som terapi att sätta det på pränt. 🙂

      Så intressant för dina döttrar att läsa om ditt första möte med dem och hur den tiden upplevdes av dig! Har de redan fått läsa…. eller får de lugnt vänta 🙂 Tack för peppning! Jag känner att jag ”kommer inte undan” nu när jag avslöjat mina planer 🙂

  9. Men bra! Då har du ju kommit till skott och börjat skriva. Alltid en god början. Själv tänkte jag börja skriva när jag gick i pension… och än har det inte blivit av. Det irriterar mig att jag inte får ändan ur vagnen.

    Jag har tänkt skriva ner berättelser i den ordning de kommer…. och då blir det inte alls i ”rätt” ordning. Kanske rättar jag till ordningen senare om jag orkar. Men jag tänker att det ju är huvudsaken att jag faktiskt skriver.

    Dessutom tänker jag fråga mina syskon om lite fakta, mina äldre syskon vet mycket mer än jag.

    En av mina döttrar har också efterlyst mitt skrivande. Så det finns intresse.

    • Precis, det viktiga är ju att de finns på pränt. Jag tänker också främst viktigt för mina söner och barnbarn. Men… det kan faktiskt bli en viktig ”kunskap” även för syskonens avkommor för att få kunskap om hur vår tid ser ut.

      Inte har jag börjat skriva. Jag har gjort litet stolpar, men ska försöka komma igång denna veckan. Har jag väl kommit igång tror jag det känns roligt och att fler och fler minnen poppar upp.

      Tänk om någon av mina förfäder för bara två generationer tillbaka berätat om sitt liv och sin vardag. Så intressant det skulle varit. Får nog göra en resa till till mina hemtrakter i sommar och fotografera var jag bott…Ja under uppväxten. Jag har flyttat så många gånger så det blir nog ganska ointressant om alla ställen dokumenteras. Men några…

      Det är faktiskt kul att leka med tanken när mina barnbarn och ev. barnbarnsbarn läser det. Hur ser världen ut då? Vad kommer de att förundras mest över i min berättelse?

      Anna-Lena… både du och jag försöker komma igång litet den här veckan! Ställer du upp på det? 🙂

      • Inte den här veckan. Förkylningen har inte gett med sig nämvärt och sedan ska jag jobba 2 veckor på mitt gamla jobb. ( Hur jag nu ska orka det)? Jag tror att jag är ganska matt på kvällarna. Men därefter SKA jag börja. Och nu när jag har skrivit det på pränt så är det ju liksom bestämt.

      • Ja, nu är det bestämt. LYCKA TILL!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: