Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för oktober, 2019

Bronskvinnorna

Skulpturen Bronskvinnorna stod i min väg när jag var i Växjö igår. Jag noterade, passerade, men när jag återvände till bilen för att resa hem stannade jag till litet längre. Skulpturen suger till sig min uppmärksamhet innan jag visste att den är en kändis och skapad av en kändis! En skulptur som det finns många åsikter om. 🙂

Som ni ser så är motivet en överviktig och en anorektisk kvinna. Mina tankar gick till ”självbild”, att den feta kvinna inte tyckte hon var så tjock när hon såg sig i spegeln, medan den anorektiska kvinnan såg sig som jättetjock 🙂 En självbild som inte överensstämmer med verkligheten. Men det var min tolkning.

Skulpturen är gjord av Marianne Lindberg De Geer som en protest mot utseendefixeringen i vårt land och vår tid. Ja, kanske inte så långt från mina spontana tankar, men ändå inte riktigt. Konst ”föds” i betraktarens öga, heter det ju, så min tolkning tycker jag kan betraktas som lika ”god” som skulptörens egen 🙂

Bronskvinnorna berör och upprör, läser jag mig till på nätet, den har vandaliserats några gånger, men rustats upp igen.

Så la sig mörkret

Söndag eftermiddag, övernattnigsgästen har rest hem och mörkret la sig tidigt utanför mina fönster. Vintertid, ogillas, men det gäller att lida sig igenom mörkertiden. Nåja, så farligt är det inte, men jag ogillar vinertiden starkt.

Helgen har varit desto bättre. De som gästade mitt hem, vi har alla känt varandra sedan någon gång på 1970-talet. Tänk om vi då vetat att vi skulle fortsätta att träffas som pensionärer. Hisnande tanke.

Ätit och druckit gott! Så här på söndagskvällen känns det att jag inte är van att ha folk runt mig alla dygnets vakna timmar, trött, sömnig, hade egentligen velat gå och sova middag. Upptäckte då att det var för sent för sådant nöje, kl var för mycket. Jag vill kunna sova i natt och komma in i den nya dygnsrytmen, en enda futtig timme ska nog inte vålla några större problem.

Så har jag börjat läsa en bok. De första två-tre sidorna funderade jag över vad det var för konstig bok, sedan har jag blivit fascinerad. Om den håller vad den lovar just nu kommer jag nog att berätta mer om den senare. För det är en annorlunda bok, för mig i vart fall.

Snart, om några få timmar går vi in i oktober månads sista vecka, ja, det känns som att ”gå in i dimman”! Litet överdrivet kanske, men litet ditåt i alla fall. Snart knackar vintersolståndet på, får längta dit, sedan ”går vi på rätt hål” igen.

Städa, städa

Finns det något mer otacksamt än att städa? Vissa människor tycker det är kul att städa – dem kan jag avundas. Jag gillar det inte, ju mer jag fejar, desto mer borde jag ta itu med 🙂

Inte ofta jag skriver om städning, det är sådant som sker i det tysta. Nu har jag dock gjort ett ordentligt ”lyft” i min lägenhet. Var sak är nog inte på sin plats, men det är i vart fall bra undanplockat. Det ska bli tjejträff i kväll hos mig. Maten fixade jag igår kväll, så idag kan jag ta det lugnt, ska bädda soffan till en av gästerna som stannar ett par dagar, hämtar henne så småningom vid stationen. Fixa sallad, ja en ganska behaglig dag, värdinnan ska känna sig utvilad när gästerna kommer. Inte alltid jag gör…. 🙂

Är du en som gillar att städa, fejar litet dagligen? Som du förstår så fejas det inte dagligen här, mer ”ett ordentligt tag” en gång ibland.

Önskar er en trevlig fredag!

Fiktion eller verklighet

Jag är inne i en period då jag läser om sådant som har hänt, på riktigt alltså.

Boken jag läste när jag åkte tåg till Stockholm heter #Kvinnofrid

Baksidestexten lyder: ”Marina får kontakt med Göran på nätet och de bestämmer sig för att träffas. Hon anar inte att han är en berömd och högaktad polis och att han samtidigt har andra kvinnor som han behandlar illa.

Det här är Marinas berättelse om gångerna som Göran kommer hem till henne, om hans övergrepp och hur hon reagerar. Och hur hon hanterar det flera år senare när han blir dömd och så småningom frigiven”

Trots en snaskig verklighet i övergreppen så var det inte det boken tog upp. Handlingen kretsade runt Marinas terapi av händelserna flera år senare. Ja, så uppfattade jag innehållet när jag läste den. Jag tyckte den var väldigt intressant, tills idag då jag gick ut på ”nätet” och läste om boken. Då fick jag veta att det är fiktion, gjord utifrån någon pjäs som visats i ämnet! Fiktion eller verklighet, spelar det någon roll? Ja, för mig så dalade mitt omdöme om boken vädigt mycket.

Skulle du reagerat likadant?

Senaste tiden har jag inte intresserat mig för skönlitteratur, jag vill läsa historiska eller om något som händer/hänt i vår nutid. Alltså verklighetsbakgrund, inte uppdiktade historier. För den delen har jag inte sagt att jag inte gillar skönlitteratur, jag läser mycket sådan också, men just nu känner jag mig mätt på den sortens litteratur.

***

Igår kväll hann jag läsa ut ”Bränd frihet”. Den är verkligen läsvärd. Tragisk, men jag har lärt mig litet mer om hederskulturen. En komplicerad problematik, minst sagt.

Då jag redan skrivit om Maria Rashidis levnadsöde så nämner jag den inte mer här, mer än en uppmaning till alla intresserade ”LÄS DEN!”

Så trevligt det kan bli

Jag har svårt att känna igen människor jag inte träffat på länge och det gäller även nya bekantskaper. Delvis beroende på min ögonsjukdom har jag förstått, så det är inte ens lönt att träna eller hoppas på en förändring till det bättre.

När jag kom ned till hotellfrukosten på lördagsmorgonen, plockat till mig det jag ville ha så svepte jag med ögonen över lokalen. Fann ett bord med tre kvinnor, tyckte mig känna igen dem från gårdagens kurs. Gick dit, sa endast ”godmorgon” då de var mitt uppe i ett samtal.

Efter en stund blev det tyst vid bordet och då ställde jag frågan ”Vad tyckte ni om kursen igår”. Visst gissar ni rätt… Svaret blev ”Vilken kurs?” OK, jag förklarade att jag tagit fel osv, de berättade om att de sett Cheers kvällen innan, därför de var där. Sedan berättade de om att den ena drev en ateljé norröver och samtalet löpte vidare. Jag gjorde litet reklam även för Brottsofferjourens verksamhet. Tänk så trevligt det kan bli, kanske trevligare än om jag funnit några som var med på kursen! Fick helt nya impulser.

Människor är trevliga, överlag. Visst kan man ha otur, men oftast om man bemöter någon vänligt får vänlighet tillbaka.

Lördagen i Solna

Kursen skulle innehålla, dels ”Motiverande samtal-metodik” samt fortsättning på ”Våldet går inte i pension”. Idag har jag börjat fundera vad jag hörde om ”Våld mot äldre”. Det var inte många ord. Lördagen innehöll något helt annat.

Det vi fick oss till livs under lördagen handlade om hedersvåld i vårt samhälle. Det var ett par-tre föreläsare… ja, egentligen tre plus BOJ:s egen kursledare. Det jag kommer att berätta om är Maria Rashidis berättelse om sitt liv. Kanske minns någon läsare av bloggen att en kvinna fick syra kastat i ansiktet för många år sedan i Stockholm!? Året var 1997. Det var nämnda Maria som drabbades då och som nu var föreläsare tillsammans med Elisabet Omsén. De båda har skrivit en bok om Marias liv, ”Bränd frihet”.

Som 21-åring gifte hon sig med en man som hon egentligen inte kände speciellt väl. Flickor i Iran skulle vara oskulder och ingå äktenskap som unga. Det unga paret fick tre barn inom några år, Iran var relativt ”fritt”, inte så hårda regler om allt och inget. Så utbröt kriget mellan Iran-Irak, shahen var avsatt och ayatollan Kohmeini tog över. I religionens namn infördes slöjtvång för kvinnor, kvinnornas liv begränsades mycket. Maken tyckte hon skulle ta barnen med sig till Sverige, dit många från Iran flydde under de åren, så skulle han komma efter senare. Hon tog de tre barnen med sig och reste till Sverige som hon inte visste mycket om. Men en bror till henne bodde redan i vårt land.

Maria kom till Sverige och blev fascinerad över den frihet hon upplevde att de svenska kvinnorna hade. Hon lärde sig svenska snabbt, försörjde sig och barnen, maken kom till Sverige 1,5 år efter övriga familjen. Han acklimatiserade sig aldrig i vårt land. I Iran var han en betydelsefull man, rektor i gymnasieskola, en man som folk lyssnade till, här blev han ”ingen”. Han lärde sig aldrig svenska, arbetade som städare o.dyl. Han dikterade villkoren inom familjen. Maria hade klätt sig västerländskt innan han anlände till Sverige, men det accepterade maken inte. Dessutom misshandlade han henne regelbundet, ofta inför barnen. Indoktrinerade barnen att mamma var en dålig mamma, en hora o.dyl. Efter många års äktenskap så bestämde sig Maria att lämna maken. Det var förstås en stor skam för honom, han hade inte kontroll och handlag med sin kvinna. För att göra en lång historia kort så fick inte f.d maken ”äga” henne så skulle ingen annan man heller njuta av hennes skönhet, som hon uttryckte det. Han lejde ”någon” att kasta syra i ansiktet på henne när hon kom hem till huset där hon bodde.

Hon låg länge på sjukhuset, genomgick många operationer. Läkarna tog hud från skallen, benen, magen osv… för att bygga upp hennes ansikte igen. Självklart har hon stora bestående men efter det här. Men hon är en stark kvinna, kunde bygga upp relationen till barnen igen, även om det var svårt. Mannen flydde tillbaka till Iran innan polisen fick tag på honom. Idag är han död. Hon har startat föreningen ”Kvinnors Rätt”, dit man kan skänka en slant om man har litet pengar över och tycker det är ett viktigt arbete de gör. Föreningen stöttar kvinnor som lever i liknande förhållande som Maria gjorde och som vill komma loss.

En modig kvinna att imponeras över. Ett väldigt starkt kvinnoöde berättat av huvudpersonen själv tillsammans med Elisabet Omsén. Boken ”Bränd frihet” köpte jag och fick den signerad av huvudpersonen.

Borta bra, men hemma bäst

Hemma i Jönköping

Borta bra, men hemma bäst, ja så tänker jag ibland. Tur är nog det, för det skulle vara tråkigt om man längtade bort hela tiden. Bara hemma-liv, ja, det är ju inte heller bra, för en sådan som mig som längtar bort emellanåt.

Nu är jag hemma igen efter ett par-tre dagar i Stockholm. Mycket sittande har det blivit, är man på kurs så är man. Brottsofferjourens kurser blir jag aldrig besviken på. Superbra, och ska förstås höja vår kunskap i saker/ beteenden o.dyl som är bra för oss att ha kunskap om.

Den ena dagen var jag i gruppen som skulle lära mer om ”Motiverande samtal”, en samtalsmetodik. Den var säkert superintressant och bra, men jag slutade att försöka lyssna aktivt redan innan lunch. Vi var i en sal som hade dålig akustik, föreläsning från salen vägg i vägg hördes igenom. Föreläsaren var säkert duktig i metodiken, men jag var inte imponerad av hans sätt lyssna in oss deltagare. I vart fall borde han varit intresserad av att alla deltagare skulle ha glädje av det han sa. Trots flera tillsägningar från oss åhörare under dagen, så hjälpte det inte. Jag med min hörselskada var nog den som slutade lyssna först. Jag missade alldeles för mycket av det som sades. Jag fick inte helheten! Tror det dessutom var fler än jag… Glad när dagen var över!

Dagen igår blev desto bättre. Den blev så bra så den får jag berätta om i ett eget inlägg. God mat, förstås, båda dagarna, mycket att välja på, bara det är förstås litet lyxigt när man inte behövt göra något mer än att plocka till sig det på tallriken 🙂 Och äta upp den man plockat till sig. 🙂

Sedan kan jag tillägga att jag inte bör ha låneböcker med på tåg. Jag satt och pratade med en vän på tåget hem så jag glömde att ta med Allings bok vid ett tågbyte. Såja, nu har ni fått del av det negativa med resan… det mer positiva toner kommer i ett annat inlägg. 🙂

Etikettmoln