sol inne, sol i hjärta och sol i sinne! Är det inte så ramsan går?
Äntligen har solen kommit ihåg oss i Småland. Det var lätt att tro att den glömt bort oss.
Litet mer snö än på bilden finns det i mina kvarter – där inte solen kommer åt. Helt acceptabel nivå, tycker jag 🙂
Styr din plog över de dödas ben är titeln på en av förra årets nobelpristagares (i litteratur) böcker. Själva titeln drog min uppmärksamhet till sig, jag undrade vad som kunde dölja sig bakom en sådan titel. Ställde mig i kö för den. Ett val jag inte ångrar!
En helt fantastisk historia! Trots det så är inte romanen spännande eller intressant i sig, det är själva språket och berättarstilen som jag fastnade för. Att kunna skriva en bok på drygt 280 sidor så fascinerande då måste man ha en säregen berättarförmåga, tänker jag. Jag har faktiskt redan ställt mig i kö för ytterligar en bok av henne. Alla hennes böcker är utlånade på mitt bibliotek så det är köande som gäller. Den som väntar på något gott…. ja, ni vet! 🙂
Då jag har svårt att berätta något om innehållet på ett intressant sätt så väljer jag att att citera baksidestexten:
I ett avsides hörn av den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen, lever Janina Duszejko, en gång broingenjör och lärarinna. Nu ägnar hon sin tid åt att se om grannarnas vintertomma hus, att tillsammans med rådjur och vildsvin ströva genom markerna, att översätta Blake – och att ställa horoskop. Så påträffas en av de bofasta grannarna död, och plötsligt är det excentrikern Janina som befinner sig i händelsernas centrum. Det som för myndigherna ter sig oförklarligt bildar under hennes tränade blick ett tydligt mönster. Det enda hon behöver göra är att lära sin omgivning att läsa spåren rätt.
Tur det finns bra böcker, det gör att det varit lättare att stå ut med novembermörkret 🙂 Nu är det dags att göra ett nytt besök på biblioteket, problemet är att jag har inte några bra tips på böcker jag vill läsa! Har jag tur finner jag fler intressanta böcker, trots brist på tips.
Jag såg ett lästips här i bloggvärlden som jag fastnade för. Vid bibliotekbesöket lånade jag hem den och nu efter endast tre dagar/nätter är den utläst. Det är Jon Krakauers bok ”Tunn luft” som fascinerade mig så den låg inte orörd långa stunder.
Den amerikanske journalisten och bergsklättraren fick en förfrågan av tidskriften Outside om han kunde tänka sig att skriva ett reportage om att bestiga Mount Everest som har världens högsta (kända) bergstopp. Efter att ha tränat sig i form och samrått med sin familj så anmälde han sig till en guidad grupp som skulle ge sig upp till Mount Everest topp med start i april (tror jag det var, ev, mars) 1996.
I den 335 sidor tjocka boken får vi läsa om hela ”resan” från förfrågan från tidskriften tills Krakauers var hemma i USA igen efter att deltagit i en guidad expedition till toppen av berget och hans privata reflektioner vad som hade hänt, skuldkänslor o.dyl.
Vi får ta del av bergsklättringens vedermödor avsats för avsats, hur den tunna luften påverkar kroppen, kämpaglöden hos vandrarna, möte med andra expeditioner. Hur andra expeditioner korsade deras väg och påverkade dem osv. Författaren var en av de som nådde toppen och hann komma ned en bit innan en oväntad snöstorm drog in över berget. När det hände var gruppen splittrad. Ovädret orsakade totalt tolv människors död och läsaren får ta del av författarens utsatthet, oro för övriga i gruppen, ovissheten och hur tragiken gick upp för honom. Den expedition han ingick i bestod av 12 eller om det var 13 deltagare och endast sex av dem kunde återvända hem levande.
En ruggig historia och väldigt intressant läsning.
Jag rekommenderar boken!
Den här tiden på året är jag ”litet låg” i sinnet. Jag tror det märks även i mina blogginlägg.
Idag har det varit en sådan dag jag hade kunnat kurat inomhus hela dagen utan problem. OM det inte varit för att jag lovat mig själv att ta mig ut en runda varje dag, så har jag även mitt mål på 70.000 steg/vecka jag försöker nå. Det kommer jag att göra den här veckan också… Det kan förmodligen kännas litet löjligt att ha ett sådant mål, men för mig känns det bra. Det gör att jag vet att jag rör mig ordentligt regelbundet, vet att kroppen mår väl av det. Jag har koll på mig själv.
Nu har jag även sett veckans avsnitt av ”Allt för Sverige”. Då kan jag endast bli glad när jag ser hur sommar-Sverige ser ut. Grönska, sol, ljus, ja allt vad man kan önska sig.
Min sinnesstämning under november är nog det man kan kalla för den svenska melankolin.
Idag har det varit mörkt hela dagen i stort sett. Dagtid, var det i alla fall grått, mörkt och regnigt. Riktigt trist. Var ute på en promenad då, regn, tror det regnat hela dagen. Gick ut en kortare promenad ikväll, regn!
Tur det finns kaffe och böcker! Sysslolös blir jag inte, tagit en tupplur också. När jag vaknade var det så mörkt så jag fick fundera några sekunder över om det var natt eller dag. 🙂
Jag är erbarmerligt trött på alla hot och allt hat som sprids litet varstans idag. Jag tänker just nu på Kinas hot mot Sverige. USA och Nordkorea hotar varandra ibland, kan inte det räcka? Hur tror Kina att de ska kunna bestämma över Sveriges ministrar, vad de ska göra och inte göra? Urbota dumt tycker jag.
Ingen har väl heller kunnat undgå hot och hat på sociala medier, förekommer mycket IRL också, varför misshandlas och skjuts det annars? Så många misstroendeförklaringar som gjorts senaste året har väl aldrig gjorts i vårt land. Väldigt hårt debattklimat i riksdagen från alla partiledare. Vad leder allt detta till? Man kan göra mycket om man söker efter gemensamma punkter, för den delen behöver inte, ska inte, alla tycka lika. Olikheter leder till utveckling, om olikheterna nyttjas rätt.
Självklart påverkar allt det negativa oss alla, mer eller mindre, på olika sätt. Jag blir mest ledsen och bekymrad. Oavsett om det är mellan länder, riksdagsledamöter eller gängkriminella, eller för all del mellan envar bland oss. Är det inte dags att sansa oss? Man kommer absolut betydligt längre om man försöker finna en sansad dialog och förhoppningsvis kan samarbeta om saker och ting. Kan man inte samarbeta så kan man åtminstone låta bli att bråka, ta ihjäl varandra bildligt eller på riktigt, hela tiden.
Vad har Kina att yvas över? Det finns mycket man kan klandra i deras land också, om man så vill!
Har mänskligheten blivit helt galen? 🙂
Nu kastar jag ut frågan till alla, tror det finns en hel del fotokunnande bland er som läser.
Ovanstående bild tog jag i natt, närmare kl 23.00 när jag vandrade hem från centrum då jag varit ute på nöje. Jag hade sett ”Spelman på taket”, musikal som drar fulla hus här i sta´n just nu. En vanlig torsdagskväll fanns det endast några få, eller kanske inga platser kvar uppe på läktaren. Jag hade svårt att bedöma om alla platser var upptagna.
Hur som helst, när jag vandrade hem igenom en park tog jag bilden ovan. Jag blir imponerad över min mobilkamera, tycker den tar väldigt bra bilder i den mörka novembernatten. Nu till min undran… Det var väldigt svart ute, endast gatljus som lyste upp. Det var just gatljus i kombinationen med vattnet jag försökte fånga. Det lyckades jag med, men blev väldigt förvånad över att himlen är ljus långt där borta, ja, det ser ut som dagsljus. Hur kan det bli så?
PS. Bilden är helt oredigerad.
Jag satt och kollade litet över dagens rubriker i nyhetsflödet i min telefon, fastnade för rubriken ”Världens fjortonde rikaste vill bli president”. Att det finns rika människor i världen det vet vi alla, men ändå… Är det sunt att de åtta rikaste har lika mycket pengar som övriga världens befolkning? Jag tror det är så det är uträknat, i vart fall är det färre än tio personer som brukar nämnas som har så mycket pengar.
Michael Bloomberg som nu vill kandidera till presidentposten har en förmögenhet på 53 miljarder dollar! Gör han som Joakim von Anka, badar i en stor balja med sedlar? Eller funderar han över vad han ska använda dem till – för att de ska växa än mer? Tänker han över huvud taget på hur världen runt om honom ser ut? Om han skulle bli president kan han se och ha vilja för att även arbeta för de med sämst ekonomiska förhållanden i USA?
Artikeln väcker frågor inom mig. Han kan väl ändå inte bli sämre och mer omdiskuterad än nuvarande presidenten i USA? Eller, är det möjligt?
Den bok jag ska skriva om nu, den fastnade jag för när jag läste baksidestexten när jag vandrade runt på biblioteket. Där stod två superbra omdömen om den från olika källor plus en text om själva bokens innehåll som fascinerade mig.
Vad möter jag? Bokens innehåll är säkert fascinerande, med ett annat upplägg hade jag förmodligen läst ut den. Men… långa, långa meningar och endast några få stycken. Kapitel finns det dock 🙂 På måfå slog jag upp ett uppslag och började räkna antal sidor utan nytt stycke. Svaret blir inte ett enda stycke i hela kapitlet som är på 27,5 sidor.
Jag har verkligen ansträngt mig för att komma vidare, men nu ger jag upp.
Hur kan en sådan bok få så lysande recensioner? Den bryter mot allt jag lärt mig om skrivande och texter. För skojs skull slog jag upp ett annat uppslag och började räkna antal ord i en mening. Svar 61 st! Kommatering finns dock, som tydliggör vad som hör ihop.
Sorry, Motståndets melankoli ger jag upp. Vill ha flyt i mitt läsande. Är det här en bok som är bekant för någon av er?
En bild från dagens promenad som gick via en kyrkogård. Mörkt var det inte, men många ljus var redan tände, såg att det även bjöds på kaffe i kapellet. Det avstod jag dock ifrån, gick hem och fixade eget fika!
Kanske går jag ut en runda senare ikväll för att se kyrkogården och alla dess ljus. Allhelgonadagens kväll brukar det vara ”rena folksamlingen” där. Visst är det litet knepigt? I vart fall tycker jag så. 🙂
Miatankar 