Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Grisbukten m.m

Några svenska resenärer vid Grisbukten

Idag har jag biljett till en teater, just nu har jag ingen lust att gå. Förkylningen gör att jag inte känner mig fräsch, får se hur jag känner när två Paracetamol har gett effekt. 🙂 Det drabbar ingen annan än mig själv om jag avstår.

Ju mer jag kollar in mina bilder så minns jag mer och mer var jag varit 🙂 Inte alls dumt att lägga litet energi på sammanställning av resandet. Jag reste en sammanhållen resa, gruppen följdes åt, Scandorama fixade så vi kom rätt 🙂 Att resa på egen hand är litet mer besvärligt, misstänker jag. Ja, det går förstås att ta taxi och ta sig precis dit man vill. Det finns taxi-bilar, mopedtaxi (täckt vagn dragen av moped) och det finns häst-taxi (täckt vagn dragen av häst). När vi färdades från Havanna till Trinidad stannade vi vid Grisbukten, visst minns ni det historiska händelsen där? Grisbuktsinvasionen var ett försök av 1 400 exilkubaner tränade av CIA att invadera Kuba 17 april 1961 genom landsättning i Grisbukten.[1] Invasionen misslyckades, bland annat på grund av bristande stöd från den dåvarande amerikanska presidenten John F. Kennedy.[1] Citatet hämtat från Wikipedia. Det finns inga minnesmärken där av den historiska händelsen, det är bara en ”vanlig bukt” i havet, precis som guiden hade förberett oss på. Hon tyckte dock det var värt ett kort stopp då det är en så välkänd historisk plats. Vi har varit där och sett. Därefter fortsatte vi till den vackra staden Cienfuegos. Där skulle vi stanna för att äta och vandra litet innan färden fortsatte mot Trinidad.

Att gå ut med hunden har vi alla hört talas om. På Kuba finns det många som går ut med fågeln! På bilden ovan är pippin uthängd, men vi såg även folk som verkligen ”gick ut på promenad med fågeln” 🙂 Allt för att pippin som är uppfödd i fångenskap ska få höra andra fåglar sjunga, så de själva ska lära sig. Det är som med barn, hör de inga röster så lär de sig inte talade språket.
Visst finns det en pippi där?

I Cienfuegos hade jag ett privat ”ärende” att utföra. En god vän till mig har kontakt med en familj där. Mannen i familjen har bott i Sverige en period, tror det var för studier han vistades här. Då hyrde han rum hos min väninna och sedan dess har de behållit kontakten. Idag har den kubanske mannen familj, hustru och en dotter. Allt var planerat, han var beredd på att jag skulle höra av mig samma dag med uppgift om plats och tid han skulle möta mig. Min telefon ville förstås inte, vill inte genomföra några samtal utomlands längre. Den ville varken sms eller något annat. Reseledaren fick uppgift att ringa till honom, han skulle vara på sin arbetsplats. En kvinna svarade och sa att det fanns ingen med det namnet där. Guiden tänkte att det kanske var en svartsjuk kvinna, så hon bad vår kubanske guide, som är man, ringa. Han fick samma svar. Kvinnan beklagade, men det finns ingen med det namnet där! Knepigt! Kontakt med väninnan i Sverige som inte förstod någonting, samma telefonnummer som hon använder när hon ringer honom fungerade inte för oss. Till sist fick min svenska väninna ringa honom och be honom att ringa den svenska guidens telefon! Se det fungerade! Litet svettigt där, tyckte det var sjutton med om vi inte skulle kunna ses och jag fick överlämna gåvorna hon hade sänt med till honom.

Han kom när vi satt och åt lunch, där inne på restaurangen var vi inte välkomna att stå och snacka och störa musiken! Vi fick gå ut. Ett väldigt kort möte mellan oss, 5-10 minuter på sin höjd, men trevligt. Kändes väldigt bra att kunna meddela Sverige att ”uppdraget var genomfört”. 🙂 Tyvärr glömde jag att ta en selfie på oss, jag är inte mycket för selfies, men mannen gjorde det. Jag försöker få tillgång till det av min svenska väninna. Hon har fått fotot, har jag förstått. Kanske jag publicerar det vid senare tillfälle.

Så vet jag att Maria, bloggläsare, funderar på att göra en resa till Kuba på egen hand. Det här kan vara bra information som är viktig för dig, i vart fall kolla upp ordentligt.

Under resan mellan Havanna och Trinidad såg vi många människor stå utmed vägen, visa upp en skylt vart de ville och så visade de att de hade pengar. Alltså att de inte var ute efter gratisskjuts, utan kunde betala för sig. Guiden berättade att det finns inga reguljära busslinjer som hos oss. Buss som går från punkt A till punkt B på bestämda tider, där vi kan köpa biljett och smidigt ta oss fram. Tror inte det finns rese-underlag för det. Turistbussarna i trafik får inte ta upp, nåja, får om reseguiden godkänner det, men ovanligt. I vår buss fanns endast två platser tomma när vi var under resa så det var inte aktuellt.

Järnvägar byggdes tidigt på Kuba, de var tvungna att kunna transportera sockerrören och färdiga produkten. Hörde inget om persontransporter. Tänkte inte på att fråga heller.

Om ni som läser detta har planer på att gästa Kuba och känner er givmilda, ta gärna med tvålar, schampo, nagellack, kläder och annat ni inte själva har anvädning för. Tvålar har de förstås, men inte alls de mjuka, behagliga som vi har. Mer som gamla palmolive jag minns från min barndom. 🙂 Tvålar och andra gåvor uppskattas verkligen! Kläder, ja, passar de inte den som får gåvorna ges de vidare i släkten eller byn, ingen risk att något kastas bort för att det är fel storlek. Den här informationen hade inte jag riktigt, men hade en del kläder jag kunde tänka mig avvara. Visserligen använda under resan, men mottagarna blev glada. Kan säga att det inte kändes riktigt OK FÖR MIG att ge bort smutsiga kläder! 🙂 Huvudsaken är att mottagarna blir glada. Gamla nagellack och läppstift hade några med sig och de mottogs med glädje! Allt går att använda av någon i ”byn”. Litet annat tänkande än hos oss.

Kommentarer till: "Grisbukten m.m" (10)

  1. Här kom det massor av spännande och intressant information om ett land man inte vet jättemycket om. Kul att läsa om dina upplevelser. Jag kommer nog aldrig till Kuba men jag gillar att få följa med via din blogg 😀 Grisbukten har jag så klart hört om men jag föddes året därpå så jag kan inte säga att jag minns händelsen 😉
    Festligt att de går ut med sina fåglar men anledningen är lite gullig. Däremot hoppas jag att buren med fågeln inte hänger där i solgasset alltför länge. Då kanske fågeln slutar kvittra. Men de har säkert full koll.
    Vilken tur att det löste sig med att få tag på din väninnas vän. Det hade ju varit tråkigt att ta med presenterna hem igen.
    Kram

    • Jag var elva år och nyheterna via radion var viktiga i mitt hem. Jag har minnen från nyheterna runt Grisbukten, Castro m.fl. Jag var inte intresserad av VAD som sades, men visst fastnade en del. I gruppen var vi flest pensionärer, några litet yngre kvar i arbetslivet. Många äldre än mig. Alla mindes inte dessa händelser. Kanske beroende på att nyheterna inte var lika viktiga i deras hem eler om det helt enkelt beror på att barn snappar upp olika. Som vuxen suger vi in sådant som intresserar oss, är det så med barn? Fanns det något inom mig som tyckte att det var intressant. En kvinna som var född samma år som mig sa att det är konstigt, det läste jag aldrig om i historia-ämnet. Gjorde du det? frågade hon mig. Njae, det gjorde jag ju inte, det var ju samtidshändelser för oss då. Hon hade dock inga minnen från nyheterna heller… Människors reaktioner, beteende är intressanta – människans psyke över huvud taget är intressant.

      Om jag inte lyckats träffa den här mannen så hade jag blivit tillsagt att dela ut till de som behövde. I presentpaketet fanns det små mjukdjur, färgkritor, målarböcker bl.a. Sedan fanns presenter även till de vuxna. 🙂 Det hade inte varit svårt att bli av med det om det hade behövts, Men självklart känns det bra att det kom till dem som det var ämnat för.

  2. En så spännande resa du berättar om. Man tror ju att Kuba inte är så fattigt. Tycker också det skulle kännas konstigt att ge bort tvättade kläder. Men känns alltid bra att kunna dela med sig.
    Knepigt med telefonen. Skulle gärna vilja se bilden på er..
    Skulle aldrig våga resa ensam i ett så annorlunda land. Gruppresor är ju bra eftersom den här ett färdigt program. Och en oftast/alltid en lokalguide.

    • Ja, väldigt intressant resa. Nej, jag skulle inte rest ensam till Kuba, eller rest ensam inom landet innan jag varit där. Idag, med det jag känner till om landet, mycket väl kunnat tänkt mig att resa dit ensam ur säkerhetstänk. Hur möjligheterna är att förflytta sig flera mil inom landet, ja, det bör nog kollas upp ordentligt. Vi snackade inte om det överhuvudtaget.

  3. Det var verkligen väl att ni fick kontakt så att du kunde överlämna gåvan. Hade varit väldigt snopet annars. Så bra att du tipsar om saker som kan passa bra att ta med sig. Kan någon annan få glädje av dem så är det verkligen fint. Klädesplaggen går ju att tvätta men visst är man van vid att det man skänker bort ska vara rent.

  4. Jag är ju ingen ivrig resenär, men när jag nån gång reser har jag upptäckt fördelarna med att blogga om det: Då tar jag reda på mer, o förbättrar upplevelsen, dessutom kan jag i efterhand gå tillbaks och komma ihåg vad jag var med om – och när. Kanon när man har en guldfisks minne! 🙂

    • 🙂 Nu vet jag inte hur guldfiskens minne är… men minnet mitt är som det är… Vissa saker sitter där, andra svävar och mycket svävar väldigt långt ut. 🙂 Dokumentationen hjälper till att ta tag i trådarna. 🙂

  5. Stort tack för detta informativa inlägg. Så rolig läsning! Kommer vi att besöka Kuba så blir det i grupp eftersom jag har förstått, av vänner som rest här ”individuellt” att det inte alltid var så smidigt. Kanske kunde man råda resebyrån att påminna sina gäster just om detta med kläder, tvålar och annat man kan ta med som gåvor. Givetvis helt frivilligt. Men många kan ju avvara en hel del.
    Så fint att du till sist fick träffa denne kubanske man. Men enkelt var det ju inte-
    Detta med fåglar som tas med på promenad eller hängs upp i träd i parker känner jag igen från Peking. Där är det väldigt vanligt.
    Roligt att du nu efter atg du är hemma och ser bilderna får tillbaka vad du upplevt.
    Vad gäller ”Grisbukten” minns jag händelsen väl .
    Ser fram emot mer.

    • Innan jag reste läste jag just om tvål, men det var mer om vi själva ville ha kunde vi ta med. Läpptstift, nagellack, hudvårdsprodukter m.m är nog inte det första man tänker på om man vill ge bort. Man ser inga som tigger öppet, handlar mer om samtal, eller om de har något att sälja, dukar, mycket handarbeten som säljs… osv.

      Även du är så ”mogen” i ålder att du minns ”Grisbukten”. 🙂 Du verkar omättlig vad gäller Kuba 🙂 Det kommer mera… Kuba är ett land jag trivdes väldigt gott i och gärna berättar om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: