Sjösås naturreservat

Jag vill dela med mig några få bilder från naturreservatet som finns ”andra sidan vägen” från Braås hembygdspark. Håll till godo.

Jag pillar även med en bild på Sjösåsas gamla kyrka med klockstapeln som ligger mellan hembygdsparken och naturreservatet. Någonstans i kyrkobyggnaden har man funnit tecken på att än tidigare har det funnits en stavkyrka på platsen.

Som ni ser är det klockstapeln som jag var mest fascinerad av 🙂

Det finns så många vackra platser i vårt land, kul att beta av något av dem då och då.

Braås hembygdspark

Ingången till hembygdsparken eller hembygdsgården, jag fann båda benämningarna

Igår var det utflyktsdags igen. Färden gick till Braås hembygdspark och Sjöåsa naturreservat som ligger strax intill hembygdsparken. Vackert, men kunde varit bättre. Trots att det var söndag eftermiddag var inga av husen öppna, inget café öppet, tyvärr. Endast en privat fest och de bjöd inte på något kaffe till en törstig 🙂

Ett vackert hus utan några bekvämligheter

När man ser huset så här en solig, varm dag under sommaren känns det mysigt och vackert, men om jag försöker tänka mig in i en blåsig, kall dag med snöstorm så känns det inte lika mysigt 🙂

Snickarkonst

Mycket slit var det med steniga marker förr i Småland. Kanske symboliserar gubben det, det är min tolkning i alla fall.

Anundshög

I veckan som nu snart är slut har jag varit i Västerås några dagar. Jag har ett par vänner där, vi brukar försöka ses varje år, ibland ett par gånger/år. Nu när det inte avråds från resor på samma sätt som tidigare, var det dags att träffa dem. Jag hade tankar på vandrarhemsboende, men Kerstin erbjöd mig att bo i hennes och makens husbil som står uppställd på deras infart. Jag var aldrig inne i deras hus den här gången, vi umgicks helt och hållet utomhus, allt av nödvändigheter hade jag ju i husbilen. Det gäller att tänka om i dessa tider.

En heldag ägnade vi tillsammans med en annan vän, Eva. Vi hade på förhand bestämt oss för att besöka Anundshög och promenera på Badelundaåsen. Oerhört vackert, frågan är om vi verkligen njöt av allt det vackra i hettan!? Jo, vi njöt, men hade det varit något svalare så hade vi nog utforskat litet mer. Det blev en riktigt het och trevlig dag. Vi höll oss så mycket som möjligt i skuggan, där hade vi ”bara” 32 grader C! Det räckte gott och väl, tyckte vi. 🙂

Underbart att vandra där i Badelundaåsens grönska

Vid Anundshög har jag varit tidigare, men väl värt ytterligare besök. Egentligen skulle jag vilja strosa där när det är varmt men inte hett, läsa på alla skyltar i lugn och ro. Men det intresset fanns varken hos mig eller de andra den här gången. Men uppe på Anundshögens toppen var vi alla tre.

Anundshög, Sveriges största gravhög, anses vara från 900-talet och enligt mina vänner är högen inte utgrävd så ingen vet vad som kan dölja sig där inuti. När vi var uppe på toppen funderade vi litet över varför en sten ligger i mitten av de här stenformationerna? Är det någon som är historiekunnig och kan besvara vår undran?

Välförtjänt paus under promenaden

En väldigt fin utflykt som avslutades med sallad och sedan kaffe och glass vid naturreservatets café. Tack för en trevlig dag tillsammans som avslutades hemma i Kerstins trädgård. En gemenskap som gav energi till oss alla tre, tror jag.

Fel i naturen?

Läste i en artikel att Richard Gere har blivit pappa vid 70 års ålder och nu hade oro, ångest för att inte leva tills barnet blivit vuxet. Så dags att börja fundera på det när barnet var fött! 😉

Nog måste det vara fel i naturen att män ska kunna avla barn under hela sina livstid? Eller är det så att ”skapelsen” vet att det är kvinnorna som fixar det galant – i de allra flesta fall? Underförstått att män inte skulle göra det. Ja, jag vet inte, men nog tror jag att många män skulle klara det galant, men inte alla. Kanske fler kvinnor, för åtminstone i vår kultur är det kvinnorna som är mest omhändertagande. Oavsett varför vore det bra om männen tänker efter före!

Har du läsare en annan åsikt i den frågan så utveckla gärna! Spännande med nya tankar för mig.

Sverigevänner

Författaren Arash Sanari är född i Iran men växte upp i Sverige till största delen. Han kom tillsammans med sina föräldrar till vårt land när kriget härjade i hemlandet. Idag är han vuxen och arbetar som läkare i Stockholm.

Familjen kommer till Tjörn i slutet av 80-talet efter att ha flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till noga utmätt mängd lördagsgodis ska han få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga samhället.

Det går fantastiskt bra och fantastiskt dåligt.

I Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, åtminstone lyckades bli 90 procent svensk.

Boken är skriven på ett varmt och humoristiskt sätt. Läsaren får en inblick i små obetydliga självklarheter för född svensk, alltid svensk som kan upplevas konstiga av någon som kommer från annan kultur.

Lättläst, rolig och tänkvärd bok! Det sistnämnda inte minst viktigt, det är de delarna jag kommer att ta med mig.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 240

Bok 28 / 2020

Sjukvårdspersonalen

I Jönköping får IVA-personalen, kanske fler avdelningar – jag minns inte riktigt – endast tre semesterveckor i sommar! Sedan ska de få den fjärde veckan senare i höst är det sagt. Självklart är de besvikna, i år är kanske det året de allra bäst skulle behöva en riktigt lång sammanhängande semester för att vila upp kropp och själ.

Så är det säkert på fler håll i landet, men det är i Jönköping jag bor och läser om hur de slitit, hur besvikna de är över förkortad semesterperiod. Ja, det är avtalsbrott, men i en pandemi är säkerheten viktigare än avtalen. Så krass är verkligheten. En syrra med lång erfarenhet har t.o.m sagt upp sig för att få vila ut ordentligt. Det oroar ledningen förstås… Jag kan känna både med syrrorna som med ledningen, har erfarenhet från båda positionerna…

Läser om att i Motala verkar det blivit ökning av coronasjuka (eller om det var coronasmittade) förmodligen efter en studentfest. Så onödigt, så respektlöst, även om jag förstår att de unga vill kramas m.m.

Det gäller att hålla ut pandemin igenom, hålla avstånd, inte kramas, pussa vänner eller handhälsa osv när vi träffar varandra. Intimiteten får hållas inom familjen… Visst är det svårt, men om vi inte är rädda om våra egna liv, kan vi åtminstone göra allt för att få slut på pandemin för alla oss andra – och framförallt för sjukvårdspersonalens! Det går att umgås och ha trevligt tillsammans utan att vara i närkontakt med varandra, allra helst vid den här tiden på året!

Trots att det är några år sedan jag arbetade, har aldrig arbetat inom IVA eller likvärdig avdelning, så har jag ett stort och varmt hjärtta för sjukvårdspersonalens slit i dessa tider. Ja, i alla tider, egentligen, men än mer just nu.

Ingen av oss vet hur hösten blir, vi behöver förmodligen fräsch och pigg personal på sjukhusen och inom kommunal vård då också.

Midsommarhelg

En annorlunda midsommarbild, men ibland gillar jag att sticka ut från mängden! 😉 Igår var jag ute på en lång skogspromenad, genomsvett blev jag, jag blev varm av själva promenerandet men också av den härliga sommartemperaturen.

Så har jag kollat några bloggar en stund och läste att Maria börjar sin semester nu. När jag arbetade inom vården, alltså hade tjänst, började första gänget just inför midsommarhelgen. Jag minns känslan av sista arbetsdagen innan semester och även kvällen när man satt hemma och hade all ledighet framför mig. Den känslan var ljuvlig, men inget gick upp mot den semesterkänsla vi hade när jag arbetade på kontor i Ljungby på en industri, där industrin slog igen för semester. Alla anställda gick på semester samtidigt – snacka om semesterkänsla och eufori i luften den sista arbetsdagen innan ledigheten!

Så läste jag ett inlägg inne i Kul Tur i Natur om en annorlunda ”sevärdhet”. Där skrev hen att det är 50 år sedan det lades ned, samtidigt hade det berättats att industriprojektet lades ned 1966. Min spontana tanke var ”1966 – 50 år sedan, där tar du väl ändå i” innan mitt förnuftiga jag kom underfund med att; jo, så är det nog. Gumman här har faktiskt här några år på nacken 😉

Hur som helst, min tanke med att gå in här på bloggen är att önska er alla en GLAD och SOLIG MIDSOMMARHELG! Var rädda om er!

Högalidens friluftsområde

Nu när värmen kom och naturen är färdigklädd i sin sommardräkt är det ljuvligt att vandra i naturen. Igår blev jag utflyktssugen och åkte iväg till Hjo-trakten. Att köra bil den här tiden på året är ett nöje, när inte trafiken är alltför tät – kanske är bäst att tillägga. 🙂

Jag har varit där tidigare, för ett år sedan och loggat en del cacher, såg att jag missat de två sista i en serie. Varför? Jag minns inte, kanske var det för varmt, för trött, för mörkt, ja, som sagt jag minns inte. Men siktet var att logga de båda och även vandra i naturen. En perfekt kombination för mig.

Under en av de här stenarna skulle den ena gömman finnas. Gjorde inte så stor ansträngning, sneglade litet i springor under de större stenarna. Därefter lyfte jag på en platt sten – vad fanns där under?

Ett fynd: En geocache – blev inte så förvånad! Den stenen som finns mellan min sko och ödlan är den som gömmer ödlan. Det behövs inte så stora stenar, ibland.

När båda gömmorna var loggade, kunde jag vandra vidare utan att ha koll på GPS:en, det var bara att följa elljuset så kom jag tillbaka till parkeringen så smångingom. Varmt var det, men behagligt och vackert.

Vatten fångar alltid min blick… Snart vid bilen igen. Sedan körde jag en liten omväg hem loggade några få burkar till. Kände mig väldigt nöjd med dagen när jag var hemma igen. Ingen risk för coronasmitta för mig under den rutten. På den ganska stora parkeringen till friluftsområdet var min bil ensam både när jag kom och när jag lämnade. Såg inte en enda människa under promenaden heller.

Njutbar dag! Jag hoppas på många sådana i sommar! Har litet planer för utflykter framöver, finns alltid vackra platser att besöka och upptäcka.

Tvättstuga

Jag läste ett gammalt inlägg i en blogg om att en tvättstuga skulle renoveras och att den då var i erbarmerligt skick. Jag hoppas de har en fin tvättstuga nu.

Tänk att det ALLTID verkar vara problem med sämjan i gemensamma tvättstugor. När jag var ung minns jag inte hur det var, brydde mig kanske inte 🙂

När jag blev singel 2002 flyttade jag till ett bostadsområde där de i och för sig hade stora och bra tvättstugor, men där det inte togs hänsyn till andras tvätt-tider, vilket jag gick igång på vid något tillfälle. Har man ett arbete att sköta plus fyra mil hem så kanske man inte kan vara på plats när tvätt-tiden startar 🙂

Därifrån flyttade jag till en bostadsrätt med en fin tvättstuga, tre maskiner, tre torkskåp i olika storlekar. Första gången jag tvättade där, i slutet av tvätt-tiden stod jag där och strök för jag hade inte packat upp allt efter flytten. En liten gubbe kom och tittade in i tvättstugan, sa inget, gick igen när han såg mig. Han lämnade dörren öppen. Jag gick och stängde den. Efter en stund öppnades dörren än en gång, gubben kom, gick in och kollade där tvättmaskinerna stod, lämnade tvättstugan med dörren öppen. Jag gick och stängde dörren. Efter ytterligare en stund öppnades dörren, gubben gick in i tvättstugan, sa inget men då frågade jag honom om han letade efter något. Inget svar. Min tanke var att det måste väl ändå vara en riktig gårdstomte eller en dement man.

När jag hade bott där något år och började få grepp om grannarna, då fattade jag. Han och hans fru var riktiga argbiggor. Gårdens egenutsedda ordningsmän. Han hade förstås koll på mig som nyinflyttad – kolla upp om hon städar efter sig. Jag kan lova att han hade inget att klaga på – även om han gjorde ytterligare en raid efter att jag lämnat tvättstugan. 🙂

Juli 2009 flyttade jag till mitt nuvarande boende där jag har egen såväl tvättmaskin som tumlare. Så himla skönt. Här finns det fina tvättstugor, en tvättstuga med två maskiner för 12 lägenheter! Superfina, alltid rent och fint när jag tittar in. Det är inte så ofta i och för sig, men jag brukar mangla stora dukar där emellanåt. När jag satt i styrelsen, kom det ändå klagomål på att det inte städas där. En speciell familj pekades ut. Jag hade koll på när de hade tvättider, som pensionär har jag tid att kolla upp dem. Satte påminnelse i telefonen när jag skulle kolla. Alltid rent och snyggt även efter dem. Tog upp det i styrelsen och med den som klagat. Den klagande påtalade att ett filter i ena torkskåpet inte rengjordes varje gång efter den utpekade familjen. Just det filtret hade jag missat, visste inte ens det fanns.

Visst är det märkligt att det alltid verkar hittas fel på sin ”fiende” i gemensamma utrymme? Jag är verkligen glad att jag har plats för egna maskiner och slipper sådant gnäll.

***

PS! Resultatet efter att ha surfat runt på nätet en stund blev ett långt inlägg från mig 🙂 Njut av den här söndagen som åtminstone hos oss verkar bli riktigt somrig.

Sortergårdsbesök

I bilens bagage har det samlats prylar som ska till sortergården, någon stekpanna, porslin, elektronik, böcker m.m som ska kasseras. Där har det legat, fyllts på efter hand. Varför har jag så svårt att göra resan dit? Trots att det är så smidigt när man väl är där när man sorterat från början. Likadant varje gång!

Nu hade jag en del trädgårdsavfall jag ville få iväg så då var det bara att ta tjuren i hornen, som det heter! Så skönt, när det är gjort. Nästan så jag vill köra hem och se om jag kan lasta ett lass till när jag ändå är igång. Men, nej, mat och kaffe blev det i stället 😉

Någon mer som blir så seg när det gäller besök på sortergård?