Kan du inte kommentera?

För något/ett par år sedan fick jag veta att två vänner som ej är bloggare inte kunde sända iväg kommentarer till min blogg. Den ena träffade jag och kollade i hennes telefon, kommentaren gick igenom…. Trodde att det var löst. Men hon kunde trots det inte kommentera sedan.

En annan vän berättade om samma problem något år efter den första, hennes dator har jag inte testat. Jag tycker det är synd, men vad göra. Hon har heller ingen blogg.

Nu fick jag veta att även en bloggare inte får igenom sina kommentarer hit. Alla dessa tre har tidigare kommenterat i bloggen hos mig tidigare.

Finns det någon som har en tanke på vad som är fel? Nu börjar jag undra om det är fler läsare som inte lyckas få iväg kommentarer till min blogg. Bloggare kommer och går i mitt flöde, ibland undrar jag vad som hände.

Jag ska ta kontakt med wordpress idag, de brukar vara tjänstvilliga. Är det någon som läser min blogg, men inte lyckas kommentera – hör av dig till min mailadress (miatankar @ gmail. com). Förhoppningsvis löser det sig när jag går över till egen domän, men vet inte om jag tror på det riktigt. Jag börjar förstå att felet ligger här – men varför är det endast enstaka läsare som drabbas gång på gång. Jag kan inte finna någonstans att jag varken kan eller har blockerat någon, blockerat omedvetet då 😉

Simba

Nu har jag fått sällskap i lägenheten några dagar, av kaninen Simba. På bilden ovan ser det ut som att det inte finns någon mat i skålen, men det finns lite kvar, fast det var i delen av skålen som inte syns. Att Simba la tassarna på skålen när jag öppnade buren tolkade jag som ”Rör inte min mat” 😉 Vi människor vill nog gärna lägga in budskap i djurens beteenden, många gånger stämmer det säkert, men ibland är det kanske önsketänkande av oss! Eller hur tror ni, läsare?

Så här ser det ut hos mig nu, vi har fixat en ”sällskapshörna”. I fåtöljen som syns litet till höger i bild sitter jag mycket både när jag bloggar eller gör annat vid datorn. Sitter där också ofta när jag läser. Just nu har han lagt sig ned för vila, han lägger sig inte litet försiktigt utan genom att slänga ned kroppen med en duns mot underlaget så jag ska veta att nu är det tid för vila!

Kul med sällskap och lära känna den här kanaljen, en riktigt kelig kanin. Njuter väldigt av att bli kliad och smekt. Men som sagt, lånekanin, får se hur länge han får husera hos mig den här gången. Hoppas det blir fler besök framöver.

Dilemma

”Ja, se pengar, ja, se pengar är till bekymmer för såväl fattig som för rik”

Apropå strofen ovan så var Thore Skogman nog den första artisten jag såg ”live” – som underhållare från ett lastbilsflak under en fisketävling! 🙂 Sådana uppträdande av välkända artister ute bland allmänheten – förekommer de idag? Han var stor kändis redan då! Det var andra tider, minsann… kan det bero på att jag börjar bli gammal!?

***

Överst är en strof som passar in på det här inlägget. Inte för att jag vill kalla mig rik utifrån svenska förhållanden, men visst är jag rik om jag jämför mig med många andra människor världen över.

Jag har tidigare skrivit om Kiva.org och hur deras verksamhet med att vi via dem kan låna ut pengar till behövande. Jag ser av mitt inlägg att jag började låna ut pengar via Kiva i september 2018. Fram tills pandemins start så fick jag tillbaka allt utlånat, även om någon behövde en månads förskjutning.

Några betalade slutsumman på lånet enligt betalningsplanen strax innan eller strax efter pandemins utbrott världen över. Jag tänkte i mitt stilla sinne ”undrar hur det går med lånen”. Några hade nyss betalat av och jag har inte sänt pengarna vidare till nya låntagare, tänkte jag väntar och ser hur utvecklingen blir. Ville ju inte låna ut och nästan helt säkert veta att de inte fixar att betala tillbaka.

Jag gick in på sidan idag och kollade hur det går för ”mina låntagare”. En har betalat helt efter sin personliga avbetalningsplan. Får se hur hon fixar det nu 1 augusti, enligt hennes avbetalningsplan så ska hon avbetala var fjärde månad… De flesta avbetalar varje månad. En annan kvinna klarade betala tillbaka ända t.o.m juni månad, julis avbetalning ligger hon efter med. Den tredje kvinnan och även den fjärde kvinnan klarade enligt planen t.o.m april, de båda ligger efter med tre avbetalningar vardera. Tveksamt om de kommer igång igen, misstänker jag.

De pengar låntagarna betalar tillbaka till mig låter jag finnas hos Kiva, har tidigare lånat ut direkt så fort det har funnits tillräckligt med pengar. Men sedan pandemins genomslag har jag låtit dem ligga still. Funderar fram och tillbaka. Kanske är det att se de pengarna som gåva till nya låntgare istället, får nog anse att världens fattiga har det sämre idag än innan pandemin. Det är så jag tolkar resultatet av det som sker just nu.

Jag får se hur jag gör…. Trots allt känns det ganska lyxigt att sitta här som pensionär och veta att jag kan om jag vill… Dilemma.

Trots mycket klagande i vårt land har vi överlag det så himla bra. Trots det gnälls det. T.o.m tycker jag att vissa riksdagspolitiker uppträder som att de tror att Sverige snart faller sönder – och det är alltid andras fel. I en så här stor, övergripande, oväntad fråga som pandemin är borde det leda till bättre samling än det gjorts. Sedan finns det givetvis massor som kan göras bättre. I vilket land är allt perfekt? Men det är förstås min personliga åsikt…. 😉

Testamente

Nina Wähä, född 1979, bosatt i Stockholm, författare, sångerska och skådespelerska. Hon är uppvuxen i en stor syskonskara, pappan invandrad från Bulgarien och mamman kommer från Tornedalen. Nina Wähä har mottagit flera pris för sitt författarskap, bl.a tilldelades hon Sverige Radios romanpris 2020 för just romanen Testamente.

”Det här är inget annt än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det. Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.

Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem? Och varför?

Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.

Seså. Då börjar vi.”

Utan tvekan är det en mycket mörk berättelse om en minst sagt dysfunktionell tolvbarnsfamilj i Tornedalen. Om jag minns rätt har jag någon gång tidigare läst en bok som utspelade sig i Tornedalen, den var också mycket dyster. Jag läser som hastigast på om Tornedalen på Wikipedia, vill definitivt öka mina kunskaper om dess historia (när jag får tid 😉 ) Jag vill veta mer…

Boken är absolut läsvärd, jag skulle skrivit ”mycket bra” om familjen som berättelsen kretsar runt inte vore så dysfunktionell som den är. Visst finns det familjer med väldigt stora problem, men är det underhållande? DN:s recension skriver ”att Nina Wähä skriver roligt om helvetesmörker”. Jag kan inte se något roligt i allt detta mörka, det är så sant att ”allt sker i betraktarens öga”.

Rolig eller ej, boken är bra, ingen tvekan om det. Det finns väldigt många som växer upp i ”helvetesmörker” idag, har helt säkert alltid gjort.

Betyg: 7 / 10

Sidor: 438

Bok: 35 / 2020

En så´n helg – del 4

Lördagen blev kanon, som ni säkert redan förstått.

Söndagen var en annan dag 😉 Det har utlovats opålitligt väder under veckan som skulle komma, alltså den här veckan. Ömsom regn, ömsom sol – och det stämmer verkligen i mina trakter.

Med andra ord tyckte jag att jag ville ta vara på söndagen på bästa sätt och bestämde mig att besöka ett ”turistmål” som många lovordat, även med vissa förbehåll. Mycket jobbig terräng! Med tanke på det sistnämnda så tänkte jag att ska jag klara av att se Skurugatan så måste det bli i år, desto längre jag väntar, desto svårare blir det.

För de som inte känner till Skuruhatt/Skurugata så finns det mycket information på nätet, här bl.a.

Upp till Skuruhatt var det inga problem, som namnet anger så är det toppen på det här området. Bred och bra promenadväg.

Jag ville förstås ned i själva ”skuran”, (bild 9) men under den vägen fick jag ge upp. Innan jag körde hemifrån la jag in mina stavar i bilen, men jag som använder dem så sällan glömde dem i bilen, när jag började min vandring. Jag gick sakta och lugnt, hade hela tiden i beräkningen att jag också skulle ta mig tillbaka uppför. 🙂 När jag hade gått betydligt mer än halvvägs nedåt enligt min karta i ”maps” så mötte jag ett par som var på väg tillbaka till parkeringen. Jag stod då framför en ganska hög kulle jag skulle uppför – jag frågade dem om det var långt kvar. De sa, ”nej, men det är många sådana här kullar upp och ned.” Efter en kort betänketid så beslutade jag att avbryta och istället börja vandra tillbaka. Allt med tanke att jag var ensam om något skulle hända, visste inte riktigt hur många kullar jag skulle behöva upp och nedför. Det var inte precis jämnt och fint underlag att promenera i, trädrötter, nedfallna träd och grenar och stenigt! Jag avbröt och gick tillbaka.

Det var nog det enda riktiga, med tanke på att klockan började visa sen eftermiddag. Men det retar mig litet… jag hade gärna velat stå där nere mellan de höga, i stort sett, raka stenblocken. Trots att jag inte nådde ända fram så var det en härlig dag.

En så´n helg – del 3

Utsikt från Grännaberget – Visingsö som syns där ute som en tun strimla

Efter att vi vandrat runt i parken som tillhör Löfstad slott loggade vi några få geocacher i närområdet innan vi vände ”skutan” söderut igen. Nästa stora problem var ”var ska vi fika”?! Tobias föreslog uppe på Gränna-berget, egentligen tyckte jag det var alltför långt innan vi var där. Å andra sidan är det jättelänge sedan jag besökte det populära stället. Med andra ord, det blev caféet upp på Grännaberget vi styrde kosan mot.

På caféområdet finns det historiska hus

Det var mycket vackrare där uppe än vad jag mindes. Ett stort område, en hel del gamla hus ditforslade, skyltar som förklarar historien bakom. Dessutom ett café som är väldigt populärt där det finns en hel del att välja på. Att sitta ute med god fika och den utsikt jag visar överst är inte få skam 😉

För den som är i behov av att röra på sig så finns även en hel del motionsspår. Grännaberget får bli en dagsutflykt för mig någon dag, väldigt fint där uppe.

Som efterrätt till ”Löfstads slott” besökte vi ett av Vätterbygdens många pärlor. Ännu ett tips till er som färdas med bil och vill njuta av god fika och vacker utsikt!

En så´n helg, del 2

Jag skrev fritt från minnet igår och redan då funderade jag på om det var Sophie eller hennes syster Emelie som var framsynt. Alltså tanken och planeringen för att slottet skulle bevaras i det skick det var med möbler, kläder osv den dag de båda systrarna var borta. Det var faktiskt den yngsta systern Emelie, en bagatell, men rätt ska vara rätt.

Emelie (1857-1926) hade bräcklig hälsa sedan barndomen, senare drabbades hon av cancersjukdom som ändade hennes liv. Kanske var det sjukdomen som gjorde att hon började tänka på tiden efter henne o hennes syster. Ingen av dem hade några barn, ingen naturlig arvinge till egendomen… Sophie levde under åren (1856-1940), när de föddes hade vi fortfarande ståndssamhället (adel, präster, borgare och bönder) med andra ord hade adeln det gott förspänt. Ingenting hotade deras rikedom just då. Emelie gifte sig aldrig, medan Sophie ingick äktenskap med Carl Nordenfalk men förblev barnlös.

Emelie planerade för att slottet skulle bli ett museum den dag då varken hon eller Sophie levde. Emelie besökte auktioner där hon inhandlade saker som var tidstypiska för deras tid – just med tanke på det framtida museet! Hon bestämde även att alla brev o.dyl från henne skulle brännas den dag hon var död. Det vet man inte varför, men man antar att det fanns ”en del intima detaljer om henne och hennes ohälsa”. Det var nog viktigt att ingen ”spricka” skulle finnas runt hennes person, spekulerar eftervärlden. På bygden gick spekulationerna redan under hennes livstid om att ”hon inte var någon riktig kvinna, utan egentligen en riktig karl.” Dessa spekulationer berodde kanske dels på hennes förmåga att styra och leda arbetet på slottet, dels på att hon förmodas varit runt 185 cm lång. Typiskt manligt beteende och längd ansågs det då, på den tiden. Men – det finns inga bevis för att hon inte var kvinna rakt igenom. När det handlar om en historisk person kan jag tycka det är litet kul, intressant eller kittlar fantasin litet. När jag hör konstiga rykten om bekanta, eller nutida människor känns det inte alls som intressant eller spännande 😉

Efter båda systrarnas död donerades slottet med alla dess inventarier till Östergötlands länsmuseum och Riddarhuset just för att allmänheten skulle få ta del av slottet och dess historia. Det tackar jag Emelie Piper för 😉

Jag hoppas att jag ”gör slag i saken” och fördjupar mig i boken om slottets historia framåt hösten… Just nu har jag så mycket annat jag vill läsa.

Efter den guidade turen blev det en vandring i engelska parken som tillhör slottet. Bilderna i inlägget kommer därifrån, men jag har inget att tillägga om själva parken. Mina tankar var nog fortfarande kvar i slottet 🙂

En så´n helg, del 1

• 

Löfstad slotts huvudbyggnad.

Helgen kom med vackert väder = sol och uppehållsväder. Det ville jag ta vara på.

Tobias (min äldste son) och jag åkte tillsammans till Löfstad slott utanför Norrköping. Tobias har varit frisk hela våren, hans arbetskamrater har varit sjuka ibland, osäkert om det varit corona eller ej, ingen diagnosticerad i alla fall. Tills i lördags har jag avstått från att sitta nära någon eller i en bil tillsammans med någon annan sedan i mars månad, men nu bröt vi den ”karantänen” för mig. Jag känner mig inte orolig, funderar över om det är dumdristigt av mig 😉

• 

Inte så lätt att forcera den dörren för oinbjudna

Hursomhelst, vi kom fram till slottet, jag blev minst sagt förvånad över alla bilar på parkeringen! Det hade jag inte räknat med, men slottet, dess borggård och sedan Engelska parken som hör till slottet räckte till för oss alla. Vi gick en guidad tur i slottet, annonserat att max-antalet/grupp var 10 st, elva styck hade köpt biljett till vår grupp, men endast sex dök upp. Guiden till och med letade efter de som saknades, men jag var väldigt nöjd med att vi endast blev sex! Det medförde förstås att det inte blev några svårigheter att hålla avstånd.

• 

Mycket konst fanns att beskåda

Slottet byggdes under 1600-talet och var bebott fram tills Sophie Piper dog 1940. Hon, liksom hennes syster som redan var död, hade inga arvingar. Sophie hade dock tänkt på framtiden och sedan 1942 har slottet visats för allmänheten. Under sin levnad hade Sophie tänkt att det skulle vara intressant för eftervärlden att se den tidens liv och leverne, inredning m.m. Ända sedan slottet var nybyggt hade slottet tillhört samma släkt fram till Sophie Pipers död, kvinnlig arvsgång.

• 

Bibliotek

Inte bara slottsägarna bodde i slottet utan även personalen, även om de hade ”begränsad” bostadsyta i förhållande till slottet. Det berättades att någon gång av århundraden hade någon husa glömt släcka något ljus som hade orsakat en brand i någon del av slottet. Hon fick stanna kvar på sin tjänst, men begick självmord i en liten sjö strax utanför, sjön syns från något rum.

• 

Tidstypiska kläder för slottsfolket

En väldigt bra guide som delade med sig av slottets historia. Mycket kungligt och annat ”fint folk” har suttit där vid elegant dukade bord. Porslin, tavlor, möbler m.m, m.m fanns kvar. Ett bibliotek med drygt 5.000 böcker.

• 

En stol att sova i för folk med fina peruker eller egen vacker frisyr som skulle bestå mer än en dag

En historisk plats väl värt ett besök för historieintresserade! Eller för god mat, vi åt lunch där. Efter guidade turen gick vi en runda i engelska parken. Vackert även där, förstås.

Nu behöver jag hjälp

Jag har ytlig kontakt med en kvinna i HongKong. Hon berättar att hon har så svårt att finna omväxling i matlagningen då hon har en minst sagt besvärlig familj (min tolkning av familjen).

Dottern äter inte en hel del grönsaker, som spenat, lök, tomater, selleri, alla slags bönor. Purjolök, morötter och kinakål går bra! Även fläskkött, kyckling, anka och fisk går bra. Till råga på detta så går det inte med kryddstark mat. En svärmor finns i hushållet som också är besvärlig med maten, men där preciseras inga undantag. Maken och kvinnan är allätare.

Att jag fick kontakt med henne berodde just på att hon skrev att hon ville ha förslag på olika maträtter. Då kände jag inte till alla dessa ”undantag”. Hon vill utöka antal maträtter som accepteras i familjen.

Jag har EN maträtt jag direkt kommer på som hon kan få recept på, en rätt som jag gillar väldigt mycket…. men sedan.

Tacksam för eventuell hjälp med recept, antingen direkt här i bloggen eller via email. 😉 Visst ska vi hjälpa henne med litet skandinavisk mat!?

Tongcai och lotus root skriver hon uppskattas också – problemet är att jag inte vet vad det är för något. Är det något som finns hos oss?

Sådär, nu har ni läsare och jag fått en utmaning att fundera på, en chans att dela med oss av goda idéer och recept! 😉

***

Om jag får respons på recepten jag sänder henne så lovar jag att vidarebefordra det till den som delat med sig av receptet.

Sedan kanske det är fler än jag som funderar över varför hon tillåter dottern styra maten så mycket, men det är inte det hon vill ha åsikter om. Så har hon inte skrivit, men jag misstänker starkt att det är så 😉

Jag är inte 60 längre!

Ikväll har jag tagit årets första ”längre” cykelrunda, nåja, så långt var det inte, men länge än jag gjort hittills i år. Jag tror jag har tränat upp ändalykten nu…

Jättehärligt, har planerat detta hela da´n, men körde ut först ikväll när det är inte så många fartdårar på cykelbanorna. Så att jag kunde vara fartdåre själv 😉

När jag cyklar för motionens skull vill jag det ska gå undan, nåja, beror på hur mycket folk och skymda passager det finns. Gav mig iväg. Härligt. När jag var nästan hemma igen tänkte jag att jag vilar litet i uppförsbacken där jag bor. Svag uppförsbacke! Gjorde så… Sedan fick jag gå hem! Jag kom helt enkelt upp på cykeln ordentligt i uppförsbacken och trötta ben!

Hmm… Det är bara att inse att jag inte är ung längre! Dock var det bra för kropp och själ.