Barbariskt

Jag bryter endast bloggstoppet tillfälligt. Det beror helt på att jag läst Dick Harrisons bok om ”Henrik VIII” och behöver lufta mina tankar ;-). I den berättas det förstås om hans kvinnor men även om hur lätt det var att utfärda diverse dödsdomar. Det var en himla tur att jag inte var kvinna i England då när det begav sig.

Ett straff som jag strax ska citera har jag funderat över, ja, inte själva straffet men hur människorna då tänkte. Hade de det vi idag kallar för empati? Jag vill tro att människan i sig är sig ganska lik över tid, att det mer handlar om vad som ansågs normalt, accepterat av samhället. Att känslor som empati har funnits i människan under århundraden.

År det som jag antar, hur kunde man då acceptera tortyr? I och för sig så behöver vi inte se bakåt, tortyr finns även idag i många länder… Den ena tanken leder till den andra.. även i vårt samhälle skjuts det, oprovocerat våld förekommer, män anser att de har rätt att aga sina kvinnor – skillnaden är att det inte är acceptera av vårt samhälle eller sker i varje hem…. Ja, jag ska inte krångla mig vidare i mina tankegångar inför öppen ridå… 😉

Nu till citat i Harrisons bok:

”Både Francis Dereham och Thomas Culpeper ställdes inför rätta den 1 december, anklagade för högförräderi. Utfallet i rättegången var inte svårt att räkna ut, och de avrättades nio dagar senare. Däremot var det stor skillnad i procedur. Culpeper kom undan med halshuggning, ett jämförelsevis milt straff, medan Dereham blev hängd, dragen och fyrdelad. Hanging, drawing and quartering, som straffet heter på engelska är känt sedan 1200-talet och blev standardstraff för manliga förrädare i England år 1351. Det var sedvanligt grymt: först drogs den dömde till avrättningsplatsen, sedan hängdes han genom långsam strypning, men utan att döden tilläts inträda, varefter han togs ned till marken. Könsdelarna skars bort, kroppen sprättades upp och inälvorna drogs ut för att brännas i den dödsdömdes åsyn. Slutligen dödades personen genom halshuggning och kroppen styckades i fyra delar, vilka skulle sättas upp till allmänt beskådande i olika landsändar. Huvudet utgjorde en femte del, som placerades på en påle, i regel mitt i London. I Derehams fall hamnade huvudet på London Bridge, där även Culpepers huvud spikades upp.”

(Ur ”Henrik VIII” av Dick Harrison, sid 126)

Det straffet är så grymt så jag tror att fler än jag har svårt för att tänka tanken ut…. Hur kunde man tillåta att något så barbariskt kunde vara vedertaget av samhället?

Tur att mänskligheten har utvecklats en del i alla fall…

Stängt på obestämd tid

Nu stänger jag bloggen på obestämd tid.

Ett STORT TACK till er alla som kommenterat flitigt trots att jag varit ganska osynlig i bloggvärlden den senaste tiden. Känner att intresset dalat ordentligt. Kanske tittar jag in hos er och lämnar en kommentar då och då… tiden får utvisa det…

1 november idag… höst, mörkret faller tidigare och tidigare på kvällarna. Vad pysslar jag då med? Jag har tagit tag i släktforskningen igen. registren hos Arkiv Digital där jag söker mina (och andras rötter) har förändrats, utvecklats egentligen, men gör att jag inte känner mig hemma och det tar tid att finna det jag söker. Men ju mer jag håller på, desto lättare blir det. Som alltid, ”träning ger färdighet”. Jag har en tanke om att skriva om mitt eget liv och det jag känner till om mina anfäder. Ju äldre jag blir, desto mer skulle jag vilja veta mer om mina föräldrars liv. Inte bara i stora drag, utan om känslor, konflikter, tankar och förhoppningar om framtiden, hur min farmor klarade sig ekonomiskt när hon blev änka 1934 med sex barn i åldrarna 4-17 år m.m, m.m. Det finns mycket att utforska om och när man vill.

En sådan bok om mina förfäder skulle jag önskat fanns. Mina söner just nu är måttligt intresserade av sina förfäder – än så länge! Därför har jag tänkt att dela med mig av det jag får fram.

En spännande resa!

Som sagt… jag önskar er alla en skön höst och var rädda om er själva och om varandra så här i coronatider! Annars också, förresten… 😉