Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för mars, 2021

Fjärilsvägen

Patrik Lundberg, född 1983 i Syd-Korea, adopterad till en familj i Sverige, var nominerad till Stora Journalistpriset 1983. Idag arbetar han som journalist jämsides med sitt författarskap.

”Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg.

Din generations kvinnorörelse menade att det personliga var politiskt, men för dig fanns ytterligare en dimension: allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt.”

En berättelse om ett kvinnoliv, om en kvinna som inte föddes till ”livets ljusa sida”.

När hon och hennes make inte fick några biologiska barn bestämde de sig för att adoptera, de godkändes som föräldrar och fick så småningom två barn, båda från Sydkorea. Birgittas liv skildras från sonen Patriks sida, samtidigt som han berättar om sitt liv, sin skoltid, ungdomstid jämsides med föräldrarnas. För Patrik flöt livet på, han klättrade på samhällsstegen, samtidigt som Birgittas liv blev alltmer dystert och ascoialt. Vid sidan om familjemedlemmarnas liv får vi följa den politiska utvecklingen i Sverige.

En liten, tunn bok, men ack så viktig. Vi lever i ett välfärdssamhälle för de flesta, men för de som inte hann med ”alla-ska-med-tåget” halkar efter alltmer. Författaren hänvisar till Statistiska Centralbyråns rapport från 2018 ”Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige”. I rapporten framgår det att ”lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden. Mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor skiljer det över fem år. Om man dessutom adderar antal återstående år med respektive utan långvarig ohälsa ökar skillnaderna ytterligare”. (Citat ur boken Fjärilsvägen, sid 176).

Ingrid Birgitta Lundberg var född 1950 och blev 67 år.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 176

Bok: 9 / 2021

Berätta aldrig det här

Frida Boisen är journalist och författare, kanske mest känd från TV-programmet Trolljägarna.

DU BRUKAR SKRIVA OM ALLT.

MEN INTE DET HÄR, FRIDA.

BERÄTTA ALDRIG DET HÄR

Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.

Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mot-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.

En bok som berörde mig djupt. Jag har ingen nära som begått självmord, men något i boken trycker på en öm punkt. När det tragiska händer har Frida man och ett barn, lever i en stark och ömsint relation som hjälper henne att kunna bearbeta det som skett till viss del. Men hennes egen rädsla, skam och ångest över det som hänt tär på henne…

En stark berättelse.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 375

Bok: 8 / 2021

Pandemin och resande

Hur odödliga tror vi att vi är Ja, så tänker jag ibland när jag läser om hur ganska många gör resor enbart i syftet att ha trevligt, att det är kul att resa osv.

Jag och många med mig gillar att resa, men trots det har vi inga större problem med att hålla oss på hemmaplan. Den längsta utflykt jag gjort sedan pandemins start var i månadsskiftet april/maj i fjol. Dagen efter att en faster hade begravts. Jag avstod från själva begravningen, men körde dit dagen efter för att se hennes grav medan blommorna var fräscha. Den resan blev cirka 25 mil innan jag var hemma igen – hade inte träffat någon överhuvud taget. Butiker har jag varit inne i, väljer i regel min närbutik där det aldrig är mycket folk om jag inte går dit vid 17.00-18.00-tiden. I början handlade sonen åt mig under pandemin, men jag tyckte ganska snabbt att det inte blev detsamma – med andra ord, jag är ingen perfekt person…. det är inte det jag försöker säga.

Däremot har jag svårt att förstå de som ”måste” resa iväg på semestrar, för att åka skidor eller till främmande länder bara för att de vill…. Hur mycket det påverkar pandemins spridning och utbredning i landet är jag inte rätt person att svara på, men…. är det inte ganska onödigt i dessa tider!? Är det så himla svårt att trivas hemma när vi vet att en pandemi pågår i stort sett världen över?

Eller, hur omdömeslösa får ungdomar vara. Då syftar jag på ett bilburet ungdomsgäng som träffats och umgåtts en sen lördagkväll på vårt köpcentrums parkering. Polisen uppskattade dem till ett 100-tal. Visst, man kan skylla det på ungdomligt oförstånd, men borde de inte förstå bättre när de kommit upp i ”bilåldern”? Ingen av oss är odödlig. Varje dödsfall är tragiskt, dödsfall som uppstått efter olämpligt beteende är dessutom onödigt, kunde undvikits.

Vi har väl alla läst eller hört om vilka följdeffekter vissa får som insjuknat i covid-19? En del blir väldigt nedsatta och behöver långvarig rehabilitering, om dessa blir återställda helt och hållet det vet vi inget om i dagsläget.

Vi människor är alla olika, har olika behov av socialt umgänge osv, det har jag full respekt för. Men ändå… hur svårt är det att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer någorlunda?

Var rädda om er och gör det bästa av situationen! Tack och lov. många, många av oss gör så gott vi kan, tänker om och finner andra sätt att ha trevligt, t.o.m andra sätt att umgås på.

Lördagshälsning från Mia

Etikettmoln