Bemanningsbranschen

Mycket får man vara med om när man arbetar inom bemanningsbranschen. Jag är glad att jag inte är så beroende av deras inkomster. I Sverige har jag blivit väl bemött. De första åren i Norge var det si och så. ibland helt bedrövligt, inte av arbetsgivarna jag arbetade för, men väl från just bemanningsföretagens personal.

I höst hade jag lovat att arbeta 8,5 veckor i Stockholm, jag såg faktiskt fram emot det. Tror det var ett arbete jag hade tyckt varit lärorikt och roligt. Dessutom tycker jag om att vandra i Stockholm och ta del av utbudet där.

I torsdags fick jag besked om att arbetsgivaren hade ”fått tag på” en annan syrra (billigare) under de första 3,5 veckorna. Men att de ville jag skulle komma som planerat resterande delen och gärna stanna både hela december och litet till. Jag tycker det är väldigt nonchalant av arbetsgivaren, jag har inte tom kalender bara för att jag är pensionär. Jag hade avbokat vissa saker, inte bokat upp mig på annat jag gärna velat delta i för att kunna tillgodose deras behov de hade när jag fick första förfrågan om uppdraget. Bemanningsföretaget tog ytterligare ett snack med arbetsgivaren, men resultatet var detsamma. Pengarna hade varit välkomna, jag hade litet vaga funderingar på en långresa när jag fyller 70 år om ett par år. Jag trivs dock bra hemma så det är ingen större uppoffring. Jag tackade nej till uppdraget i sin helhet efter det beskedet!

Alltså, chefen hade inte täckning i december och en bit in i januari. Hade de behandlat mig väl så kanske jag löst vissa delar av det ”problemet” plus det jag redan lovat. Nu har de ytterligare fem veckor till att lösa – de veckor som jag var uppbokad på men avbokade då de själva avbokat drygt en tredjedel av det vi kommit överens om!

Det skulle vara kul att veta hur chefens tankar går nu. 🙂

Konstruktionsfel?

Jag har haft problem med mina fötter sedan jag trampade sönder något i vänster fot i 40-årsåldern när jag joggade. Första tiden efteråt stora problem, sedan måttliga – men irriterande. Åren har gått, med tiden har problemen minskat en del med hjälp av specialgjorda inlägg i skorna, bra och fotriktiga skor osv.

Nu har jag vandrat under så många år så problemen är litet annorlunda, stelhet, misstänker att mina hälsenor förkortats något p.g.a inläggen. Ren gissning, men det känns så. Får ont i ett litet område bak på underbenen när jag gått mycket.

Iakttar min omgivning. Folk som är i min ålder och äldre har ofta problem med fötterna. Litet olika slag på problemen, men det är ofta våra kära fötter som låter oss märka att vi vandrat under många år. Fötterna är en väldigt fin konstruktion om man ska snacka i tekniska termer. Många småben, leder osv… Plus att man kan bli plattfotad, få förkortade hälsenor och litet av varje.

Är det konstruktionsfel? Verkar dock inte följa någon speciell årgång, utan det gäller årgång efter årgång! Varför uppmärksammas inte felet så de nya modellerna förbättras?

Skämt åsido, det är nog bra att det inte finns reservdelar för alla mekanismer i den mänskliga kroppen. Antalet människor i världen ökar hela tiden, medellivslängden ökar dessutom i många länder. (Det blev en skarp sväng där på slutet, men två fenomen som är värda att fundera över. 🙂 )

Är det inte fötterna så är det knän många får problem med. Lika illa det, misstänker jag.

Identitetskris

Vi alla genomgår olika faser i livet, tillhör olika grupper, förskolebarn, skolbarn, tonåring, yrkesarbetande osv.

Vid tidigare byten av grupp har jag mest känt nyfikenhet. Nu som nybliven pensionär känner jag inte lika stor nyfikenhet. Det finns många intressanta aktiviteter för pensionärer, t.ex genom Senioruniversitetet som jag brukar skriva om. Jag tittar mig om och förvånas över hur gamla alla ser ut!

Första gången jag reagerade så var när jag var på en föreläsning på biblioteket som bjöd in allmänheten, alltså inte riktat till pensionärer. Men det var förlagt till tidig kvällstid  så det var väldigt många pensionärer där. Jag bara tittade mig omkring och tyckte att alla såg så gamla ut!

Samma sak händer när jag fotograferat mig för nytt körkort eller pass – vad gammal jag ser ut! Tja inte så mycket att göra åt… Litet av identitetskris tycker jag nog det är. Jag tycker inte jag hör till gruppen pensionärer, trots det gör jag det förstås! Samtidigt så tycker jag det är toppen att vara pensionär. Men jag vill inte bli gaggig… Det kanske är nästa steg.

Att delta i kurser, föreläsningar m.m för enbart pensionärer gör jag gärna, kanske vänjer jag mig där med min nya grupptillhörighet!? Däremot att göra resor tillsammans med andra pensionärer, nej, där är jag inte än.

Tidigare gruppbyten har frammanat en känsla av nyfikenhet… men nu, ja, jag vet inte… Ett steg närmare döden, det är bara att konstatera. Men jag traskar på och hoppas jag har mycket kul och många bra år till framför mig.

 

Eksem

Jag har aldrig behövt klaga på hälsan, har haft turen att ha en kropp som mår bra.

Litet småskavanker här och där har vi nog alla i den här åldern. Att ha eksem är förstås inte åldersrelaterat, men det har jag haft till och från de senaste åren precis där hårfästet tar slut och upp under håret en liten bit. Plus bakom öronen. Snacka om att välja plats när eksem tar plats. Att det finns bakom öronen tror jag beror på att jag använder glasögon, blir svettig ibland och då trivs det. Om orsaken är detta vet jag inte, men tro kan man förstås göra. Det sprider sig ibland även fram mot ögonpartiet under glasögonbågarnas placering.

Jag tog upp det med min läkare för några år sedan när det började, fick först en svag kortisonsalva som inte hjälpte. Därefter en medelstark som är jätteeffektiv, eksemet drar sig tillbaka nästan omgående bara jag visar tuben. Jag använder det väldigt sällan, för sällan, faktiskt, tror det ska dra sig tillbaka med frisk luft och mjukgörande salva… Ibland fungerar det, men inte alltid. Nu är en sådan period igen, idag ska jag ta fram tuben och inte bara hota, utan angripa eländet!

Varför får jag sådant i hårbotten? Ja, något beror det förstås på? Känslig hud har jag, är det hårprodukter jag bjuder håret på som huden reagerar på? I så fall är det märkligt att det endast är längst ned mot nacken som drabbas… Jag är glad så länge det stannar där. Allt förstår jag inte, allt ska nog ingen förstå… bara att acceptera faktum. Lätt åtgärdat dessutom!

Ha en fin söndag, var du än befinner dig!

Begränsningar

Bild från Pixabay.com

Det är kul att jobba. Det känns bra att ha en fot kvar i arbetslivet. Jag resonerar dock som så att någon gång måste jag lämna den delen av mitt liv, jag vill absolut inte arbeta tills jag dör… 🙂

Frågan är NÄR jag ska sluta lönearbeta, får ibland frågan… svarar flytande. Fr.o.m 1 september tror jag att jag slutar arbeta, ska i vart fall inte arbeta heltid natt längre. Nu efter sju veckor med nattarbete, heltid, så känner jag mig trött och sliten. Arbetstiden ruckar på dygnsrytmen, skittrött idag, hade tänkt åka in till centrum och även ut till Djurgården, men ställde in det. Jag började arbeta när jag var 16 år och har fyllt 67 år i år, nog borde det räcka? Dagens ungdomar tror jag inte kommer upp i så många år. I och för sig var det två år jag inte arbetade alls under min  omskolning, för övrigt har jag funnits med på arbetsmarknaden under alla dessa år. Upplevt båda trivsamma, roliga dagar och även skitjobbiga perioder under mitt arbetsliv. Med en blick i backspegeln så är jag glad att ha  fått vara med så länge, lärt mig mycket, känt mig nyttig och haft en inkomst Nog så vikiga saker för mig.

Kört en maskin tvätt i eftermiddag även om det var segt, först 15.30 laddade jag maskinen – då är jag seg när jag inte kommit till skott tidigare! 🙂

Tveksamt om jag kommer upp i 10.000 steg idag, ligger på drygt 7.100 just nu… Behövs egentligen inte så stor ansträngning att ta en liten kvällspromenad – det är lusten som saknas just nu. För att sätta ned orken än mer så tar jag mig ett glas vin, ska snart lägga mig på sängen och läsa i min ”pågående bok”…

Så kan man också fira påskafton.

Sömnbrist

Så vackert det blir med litet grönska på träd och mark. Här hamnade jag under en av alla promenader jag gör i närområdet kring bostaden.

Bloggen går på sparlåga, jag går på sparlåga. Har sovit alldeles för litet under den pågående veckan, ska arbeta kommande natt sedan får jag vila ut, om jag vill. I fredags blev mina sovtimmar på em/kväll inställda på grund av att jag inte kunde slita mig från rapporterna om attentatet i centrum via radion. Det blev endast fyra timmars sömn tidigt på dagen innan nattarbetet. Igår gick jag nog in i andra andningen för jag sov inte mycket mer då heller. Högst 5 timmar. Idag har jag sovit litet mer och hinner med en tupplur till.

Många säger att de behöver mindre sömn som äldre. Jag tycker inte det stämmer på mig. Beror det kanske på att vi som ”äldre” ofta inte arbetar oss trötta, eller att vi tar oss litet middagsslumrar då och då utan att tänka på det och sedan tycker att nattvakan är besvärlig? Ja, jag vet inte, endast  tankar…. Jag brukar alltid gå ut på promenad när jag är vaken mitt på dagen, behöver litet ljus och frisk luft. Idag blir det ingen sådan promenad… Jag är uppe i snart 8.000 steg ändå och fler blir det innan midnatt, den friska luften får jag in i mig med ett öppet fönster på vid gavel… 🙂

Många av er som läser och kommenterar min blogg tillhör gruppen äldre, inte alla, men en del. Hur upplever du det här med att ”behöva mindre sömn”? Kanske är jag inte tillräckligt gammal 🙂 En tanke; när ska man räkna in sig i gruppen ”äldre”? När andra gör det? Vissa dagar känner jag mig definitivt som äldre, andra dagar är det bara andra som är äldre… 🙂

Ska snart ta en paus från arbetet och vistas på hemmaplan en tid innan jag ska göra sista perioden på den här arbetsplatsen. Kanske sista arbetsperioden över huvud taget. Mina tankar går så, men samtidigt så finns andra tankar där inne i skallen att jag gärna skulle vilja göra en period till här i Stockholm. Sommaren är förstås ännu mer läcker att vistas på platser man gillar.

Svammel blev det idag, men det blir gärna så när inte hjärnan är utvilad och i toppform 🙂

Välj inte bort naturliga rörelser

Jag, precis som alla, är präglad av sina erfarenheter under livet.

Mer än en gång har jag förvånats över att friska människor idag köper tjänster de inte tycker är så roliga. Att klipa gräs, att handla, bära saker, lyfta saker osv är ju ett sätt att ge kroppen motion. Ett bra komplement till att gå på gym, promenader, simning osv. Är det bekvämlighet, okunnighet eller helt enkelt inte tänkt på vad de gör eller vad handlar det om? Att småbarnsfamiljer, handikappade eller familjer där folk arbetar mycket använder sig av dessa servicetjänster förstår jag mycket väl och tycker det är bra att de finns, men för oss andra, varför?

Som ung behöver man inte tänka på det här. Då fungerar kroppen bra ändå om man håller sig normalt aktiv. Ju äldre vi blir desto viktigare. Jag är så präglad av detta att jag är på golvet, sittande, liggande flera gånger i veckan antingen för att göra litet olika rörelser eller enbart för att jag ska klara av att ta mig upp på egen hand.

Inom äldreomsorgen där jag arbetat många år har jag flera gånger tänkt på vilka konsekvenser det blir när inte människor kan ta sig upp själva när de fallit. För faller gör vi mer och mer ju äldre och stappligare vi blir. Även om de inte bryter sig och inte har larm osv kan de bli liggande flera timmar innan de får hjälp att ta sig upp. Det är varken bekvämt eller hälsosamt. Om man är fler än en i hushållet upptäcker förhoppningsvis den andre att något är på tok.

Jag vill behålla min rörlighet och min förmåga att klara mig själv så länge som möjligt. Med andra ord försöker jag underhålla kroppen med diverse rörelser även om jag långt, långt ifrån är någon superhäftig pensionär!

Löser du korsord?

På det här korsordets nivå är jag, men kan förstås träna upp mig till högre svårighetsgrad!

Jag är ingen större korsordslösare. Ett korsord då och då försöker jag mig på och har så hela livet Min far löste många korsord under sitt pensionärsliv, ja ända upp till dryga 90 år. Sände in och vann ofta smågrejer. Lokaltidningens läsekrets var inte jättestor så det var inte så svårt att bli dragen där, misstänker jag.

Idag uppmärksammas det som nyttigt för hjärnan. Forskning visar att det förebygger minnesstörningar genom att olika kognitiva förmågor stimuleras. Det i sin tur tror man fördröjer demensen!  Att hålla hjärnan igång stimulerar hjärncellerna, hjärnan måste tänka och fokusera vid korsordsbry. I ett av Nordegren och Epsteins program i P1 togs detta upp för någon/några veckor sedan och då kom det fram en sak om korsord jag aldrig hört tidigare. Ett tips att man som korsordslösare kan börja med högra nedersta hörnet om man har svårt att komma igång med korsordet. Där är det ofta  korta och lätta ord beroende på att korsordsmakarna oftast får det hörnet kvar till sist och då gäller det att sy ihop det hela. Då är småorden förstås bra att ta till.

Det var nytt för mig, men vid närmare eftertanke gör jag så om jag inte finner något mitt i där jag oftast tittar från början. Upplever jag att korsordet känns svårt, ja, då finner jag ofta en öppning i nedersta högra hörnet!

Det sägs att vi kan påverka hjärnan genom att öva med roliga saker och sådant där hjärncellerna behöver jobba på, ja ungefär på samma sätt som vi kan behålla kroppens fysiska funktioner längre om vi håller oss rörliga och låter musklerna arbeta.

Så gott folk, har ni inget att göra, om livet känns trist osv… Ta ett korsord och kör igång. Börja med lätt och träna, om du är ovan, fortsätt sedan med svårare och svårare korsord, var budskapet i radioprogrammet.

Jag antar utmaningen – gör du?

#korsord

 

Äldrevård

Det ena ger det andra, döden har jag varit inne och snuddat vid i bloggen. 🙂

I media hör/ser vi talas om vanvård av äldre, äldre som sänds hem från sjukhus utan att någon är underrättad. fasansfulla liggsår, äldre som blivit bortglömda av hemtjänsten osv, osv i all oändlighet. Detta händer och ska givetvis lyftas fram, diskuteras, det finns givetvis inte några ursäkter för att sådant sker i ett civiliserat samhälle.

Samtidigt vet vi att mänskliga faktorn är en faktor som inte går att rationalisera bort. Endast se till att systemen/rutinerna är vattentäta, eller är så vattentäta som de över huvud taget går att få.

Vi är många som säger att måtte jag slippa bo på äldreboende eller att ha behov av hemtjänst! Det säger jag också. När jag säger det så handlar det om att jag vill inte bli så dålig att jag behöver flytta till äldreboende, vem vill det? Jag vill vara oberoende, att kunna sköta mig själv hjälpligt. Att få hjälp med städning och tvätt av kläder kan vara bra om jag inte klarar det. Men att behöva få hjälp med att stiga upp från sängen, lägga mig, vända på mig, toalettbesök m.fl. primära behov det ryggar jag för.

Så tänker jag, så har säkert massor med människor tänkt före mig. En del har lyckats klara sig utan sådan hjälp, medan en liten del av befolkningen behöver hjälp av samhällets tjänster på ålderns höst. OM jag blir så dålig och hjälpbehövade hoppas jag få plats på äldreboende eller hjälp av hemtjänstpersonal. I och med att jag arbetat inom vården under många år och sett många olika personal vet jag att de flesta arbetar där just för att de valt just det yrke de har, att de tycker om att arbeta med människor. Visst finns det några som inte är lämpliga enligt mig, några som varit lämpliga, men har slitits ut och därför orkar inte ge det de en gång gjorde. Men, som sagt OM jag blir så hjälpbehövande är jag inte ”rädd” för den vård som ges på de flesta ställen. Däremot skulle jag önska att personalen hade mer tid, att det fanns mer social aktivitet och stimulering för de enskilda boende för inom det området brister det överallt. Å andra sidan, bor man på äldreboende som det ser ut idag, så är det inte så många som skulle orka med många aktiviteter, utan mer någon timme/dag, misstänker jag.

Det här är egentligen ett brinnande aktuellt ämne, jag återkommer inom närmaste tiden med en annan vinkling på äldrevården. Tills dess får du gärna skrivna några rader hur du tänker runt dessa frågor.

97/100 

#blogg100, #äldreboende, #hemtjänst

Livsfilosofi

”Man ska leva sitt liv så man blir vän med döden” citatet är från en klok kvinna, Astrid Lindgren.

Att bli vän med tanken på döden, tror jag kommer automatiskt för de flesta människor med ökad ålder. Som barn och ung är tanken på sin egen död ofta skrämmande, det kan kännas fasansfullt att inte finnas, samtidigt som det känns helt overkligt, tror jag. Att känna det overkligt, svårt att förstå över huvud taget, den känslan har jag fortfarande, trots att tanken på döden inte skrämmer mig idag. Men för den delen vill jag leva många år till med någorlunda hälsa i behåll. Åldersskavanker, ok, det slipper vi inte undan, men de kan ju vara små eller måttliga… 🙂

Det viktigaste, enligt mig, är att fokusera på det positiva utan att för den skull skygga för verkligheten. Man ska inte blunda för allt dumt som pågår runt oss, för den skull behöver man inte grotta ned sig i elände, elände. Naturen är en stor källa för glädje och harmoni för mig, var och en måste finna sina ställen. Musik, gemenskap med goda vänner, böcker är annat som ger mig positiva upplevelser. Människor som enbart ger mig negativ energi försöker jag undvika, för visst finns det sådana. Livet är alldeles för kort för att lägga mycket energi på det som inte ger glädje tillbaka.

93/100 

#blogg100, #livsfilosofi