Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Familj’

Simskola för små

Hur gammal var du när du lärde dig simma? Jag började i simskola när jag var cirka 7-8 år, fick cykla cirka en halvmil till simskolan och samma väg hem igen. Vi lärde oss simma i sjö. Så var det då på 50-talet. Då var det inga barn som kastades iväg rakt ut i det blöta…

Nu är det andra tider… Mitt äldsta barnbarn, Vincent, har gått i simskola två-tre terminer nu, tror jag det är. Från att inte ha vågat släppa föräldern så går det vilt till i bassängen numer. Barnen kastas iväg, först tyckte jag det såg läskigt ut, magplask, men visst är det härligt!? Ingen vattenrädsla här, ingen simdyna, endast plattan att hålla sig i. Mamman säger att han kan simma en längd utan något som helst flytetyg också. Vincent är killen i grön simdräkt. En riktig liten superhjälte i farmors ögon!

Nog syns det hur kul han tycker det är? Det är i en simskola i privat regi, en väldigt pedagogisk och duktig simlärare, enligt svärdottern, som gör att barnen blir trygga i vattnet och upptäcker hur kul simning och vattenlek kan vara.

Tror inte jag behöver säga att jag är stolt över både Vincent som över mamman Angelica. Det är mamman som varit pådrivande och fixat så han kommit igång med simningen. Jag ska följa med en gång och uppleva det med egna ögon, får bli efter min Prag-resa någon gång.

Till sist, ett stort TACK till kompisen Kerstin som har instruerat mig ända fram…. Lollo, bloggkompis, gjorde tappert försök, men jag lyckades inte fixa det.  Tack Lollo för det tappra försöket! Det här inlägget har tagit många timmar att få till, men nu har jag lärt mig något nytt! Kul!

Nu börjas det

Höst, höstmörker, skit med.

Vid frukosten idag insåg jag att det är dags att ta fram min lilla läslampan till köksbordet, trots att jag har lampa över bordet.

Jag brukar säga att jag varken hör eller ser…. så illa är det inte, men tillräckligt illa. Ja, så tycker jag i alla fall. Jag opererade båda ögonen för ett par år sedan, bytte linser, då jag hade grå starr. Det blev ju bra, säger de som vet. Jag har dock problem med gula fläcken i ögonen också som inte är lika lätt att åtgärda, ja, det kan man inte åtgärda än så länge i alla fall. Det gör att synen försämras successivt och att jag är väldigt ljuskänslig samtidigt som jag är väldigt ljusberoende.

Dagtid är det inga problem, mer än när jag ska läsa, då behöver jag extra ljuskälla så här års.

Från det ena till det andra… idag ska jag städa av lägenheten litet noggrannare inför avfärd nästa vecka. Barnbarnen kommer en runda fredag-lördag, sedan behövs nog en lättstädning kanske. Nu börjar jag planera litet mer inför nästa vecka… Vad ska jag ha med mig, spanskaboken får jag inte glömma… litet kläder, pengar, extra par skor, datorn får hänga med så jag kan blogga – om jag orkar, glatt humör och litet mer, tror jag. Skitlänge sedan (2011)  jag reste på en ”riktig” semesterresa, småutflykter har jag förstås gjort och det är inte det sämsta det. Ser fram emot Prag-resan med spänning, jag hoppas att mina fördomar mot bussresor kommer att krossas. Det gäller att utmana sig själv ibland!

 

Gammalt foto

Det här fotot har jag försökt skanna in, det går, men det passar inte jpg.formatet. Nu har  jag fotograferat av kortet som togs 1927, alltså 90 år sedan. Min pappa hade skrivit årtalet på baksidan… Min farmor är endast 35 år då kortet togs! Förmodligen fanns det en nyfödd bebis i huset, eller om farmor möjligtvis är höggravid när kortet togs.

Min pappa står närmast min farfar på vänstra sidan. Han var äldst i syskonskaran som blev sex så småningom. Min farfar dog 1934, alltså sju år efter att kortet togs. Jag kan ju bara gissa hur min farmor fick slita hårt för att få barnaskaran till att överleva utan makens inkomst.

Kortet överst har jag beskurit kraftigt för att få fram deras ansikten bättre. Visar hela fotot nedan, litet spännande med gamla foton, tycker jag. Vilka figurerna längst ut till vänster är, kan jag inte gissa mig till. Tror inte de tillhör släkten, men vet inte säkert… i så fall på farmors sida, för den släkten har jag inte så många minnen av. Min farfar träffade jag aldrig, däremot bodde hans syskon nära mitt första hem, så flera av dem har jag mer eller mindre klara minnen av.

Ibland är det intressant att fundera över hur tidigare generationer levde, ju mer man vet om dem, desto mer intressant!

Väntans tider

Tar fram datorn i väntan på barnbarnens ankomst. De ska vara hos mig ikväll och i natt då mamma och pappa ska fira att mamman har avslutat sin fasta anställning. Hon ska göra som jag när mina barn var två respektive fem år – sätta sig på skolbänken igen på heltid! Mina barnbarn är två respektive fem år!

Jag tyckte det var himla kul och inspirerande att omskola mig som vuxen. Samtidigt tyckte jag att det var kämpigt att få tiden att räcka till. Allra helst när tentor låg nära varandra i tid!

Jag önskar svärdottern LYCKA TILL i sina studier, samtidigt som jag ser fram emot  ett trevligt dygn tillsammans med mina små guldklimpar! Sonen och svärdottern får då roa sig i lugn och ro – och sova ut i morgon! 🙂

 

Jag borde sova

Jag borde sova, har jobbat natt, ska jobba natt och har inte sovit så mycket hittills.

Min son springer Göteborgsvarvet. En morsa tror förstås att ungarna inte har förstånd att tänka själva. Trodde inte han skulle fixa värmen. Ja, han är inte i mål än,  men ser på nätet att han har fixat 15 km. Jag hoppas att han inte ska få energistopp nu under de sista 5 km innan målgång!

Tredje året i rad han springer loppet, men de andra båda åren tror jag har varit mer måttligt varmt än vad det är idag! Håller tummarna, men inte kan jag sova innan målgångsresultatet för honom kommer ut på nätet! Nattjobbet, ja, det fixar sig nog ändå… Det brukar det göra… 🙂

Stolt morsa, det märks nog!?

Valborgsmässoafton

Vad har ni för minne  av vädret under valborgsmässoafton? Ja, då menar jag inte årets utan gångna?

På den tiden barnen var små och halvstora gick hela familjen fram till Hembygdsparken i samhället vi bodde i för att se risbålet, lyssna på ett tal av någon mer eller mindre klok man som hälsade våren välkommen. Har inget minne av att det var någon kvinna som gjorde det. Kallt, blåsigt, ibland regnigt är mina minnen. Var det verkligen så varje år? Ja, minnet säger mig det. Å andra sidan kanske minnesbanken har dolt de positiva minnena, alltså om det var varmt och behagligt? Vad vet jag.

Två valborgsmässoaftnar minns jag speciellt, 1985 respektive 1987.

1985 hade jag nyss kommit hem från KK med en nyfödd liten son, därför är jag säker på årtalet. På valborgsmässoafton det året vräkte snön ned, distriktssköterskan som skulle kommit på hembesök enligt överenskommelse, ringde och frågade om jag tyckte det var viktigt, annars ville hon vänta tills en annan dag. Ut till landsbygden körde de inte över huvudtaget, inom samhället bara till de hem det var viktiga besök. Framåt eftermiddagen informerades det via radion att valborgsfestligheterna hade ställts in. Rishögen va övertäckt av ett tjockt lager snö, gick inte elda. De trodde nog inte att folk skulle komma ut ur sina varma bon heller… 🙂

1987 var min sista arbetsdag på den tidning jag hade arbetat för under 16-17 år. När jag kom hem på eftermiddagen den dagen, hade arbetat dagpass, så satt jag och sambon ute på altanen länge den kvällen, en underbart varm och behaglig valborgsmässoafton. Om vi var framme vid elden? Nej, det tror jag inte, barnen var så små så vi hade nog inte dragit igång de traditionerna. Ooops – det är alltså 30 år sedan idag sedan jag lämnade tidningsvärlden. Den kommande hösten började jag min omskolning till sjuksköterska! Åren rullar på, minsann.

Senast jag var på valborgsmässo-festligheter var när jag besökte en väninna i Västerås. Vi tog oss fram till festligheterna, lysssnade på musik och sång, det kändes högtidligt. Vädret var ganska hyfsat, men efter en stund vräkte regnet ned. Som väl var hade väninnan och jag ställt oss i ett fönster inne i byggnaden som var där. Minns inte vad det var för byggnad… Kanske någon som vet. Tror detta var år 2014 eller 2015, har ingenting speciellt att hänga upp minnet på, därför minns jag inte riktigt årtalet.

På förmiddagen i dag var jag ute på en ganska lång promenad. Svor litet över att jag inte hade någon kamera med mig, förutom mobilens. Det blev de bilder det blev, en del av dem finns här i inlägget, en liten vitsippsbukett plockade jag med mig hem.

Önskar er alla en trevlig valborgsmässo- och 1 maj-helg!

Barndomsminnen – nostalgi

axel

Många människor glömmer man, eller de blir åtminstone väldigt suddiga i minnesbanken. Jag minns namn på många avlägsna släktingar som vi besökte när jag var liten, men jag minns inte hur de bodde eller personens utseende eller personlighet. Någon enstaka kan jag minnas att jag var litet försiktig med, eller kanske t.o.m rädd för. Jag var ett blygt och ganska känsligt barn, tror jag så här i efterhand. En tant Elly minns jag inte mer än att jag satt på mammas cykel och vi var på väg till Elly. Varför minns jag det, vad är det som gör att vissa små obetydliga händelser fastnar i minnet. Vi vurpade inte, jag bara satt där bak på cykeln när mamma trampade iväg på grusvägen! Varför minns jag det när jag inte minns själva besöket eller Elly? 🙂

Andra personer minns jag desto bättre, t.ex Axel född 10 februari 1892. Idag är det alltså 125 år sedan han föddes! Han bodde hela sitt liv i sitt föräldrahem tills han flyttade in på ålerdomshemmet någon gång i slutet på 1970-talet. Den mannen betydde väldigt mycket för mig. Han var aldrig gift, han hade hur mycket tid som helst med barn (mig). Jag bodde på landsbygden som barn, inte så många barn i husen runt om, och de barn som fanns var alla killar, ja, i alla fall de som var i någorlunda ålder med mig. Jag minns att jag fick följa med honom till skogen för att hugga julgran, släpa hem den, svagt minne av att vi kollade på solförmörkelse någon gång på 50-talet men framförallt minns jag de gånger han läste sagor för mig. Det gjorde han ofta. Han läste en sorglig saga, jag minns inte vilken. Jag tyckte så mycket om den sagan, ville han skulle läsa den ofta. Jag tror inte jag grät varje gång, men den gång jag minns speciellt så levde jag mig in i sagan så mycket att jag låg i hans säng och grät när han läste. När han upptäckte att jag var ledsen blev han också ledsen och  sa att han aldrig skulle läsa den sagan mer! Om den sagan blev bojkottad efter den händelsen vet jag inte, men det var förstås inte det jag ville!

I min släktforskning ser jag att Elly var storasyster till Axel. Dessutom ser jag att de förlorade fem syskon under åren 1887-1892, tre av dem 1888, i något som Axel brukade berätta om som ”pesten”. Jag har väldigt lätt för att försjunka i tankar runt hur det såg ut i deras barndomshem då på 1880-talet, hur deras föräldrar och hur de själva mådde under sådana förhållanden. Att förlora ett barn, ja, den sorgen och saknaden går inte att föreställa sig, för mig som aldrig upplevt det. Att förlora fem små barn under så kort tid, hur mår familjen då? Var de ständigt deprimerade? Säkert behövde de även kämpa hårt för egen överlevnad, dessa år var ju nödår och många drog till Amerika.

Tänk vad ett födelsedatum på en kär gammal släkting kan sätta igång minnena! Härligt! Jag har fler foton av Axel än det ovan, men det är detta lilla jag har tillgängligt i datorn. Så fin, uppklädd, när han ska posera framför en kamera! Idag tar vi foton i alla situationer.. 🙂

Etikettmoln