Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Historia’

Dinosaurielort

Idag åkte Vincent och jag iväg till ett av sta´ns bibliotek för att lära oss mer om dinosaurier. Först berättade en författare, Sarah Sheppard,  om olika dinosaurier och hur de levde för länge, länge sedan innan det fanns några människor! Hon har skrivit flera böcker om olika sorters dinosaurier, hon visade också bilder från flera av sina böcker.

Sedan började nog det allra mest spännande, alla som vågade fick hålla i en dinosaurielort som är 100 miljoner år gammal, Vincent gör det på bilden ovan, men Sarah var med hela tiden, hon var rädd om lorten 🙂 Hon hade också en tand från en spinosaurus, den ser ni på bilden nedan. Tanden är stor som en banan! Tänk att ha en sådan i munnen! Vincent fick ta på den också, och visst vågade han både att känna på lorten och tanden. Spännande, tyckte han det var!

Här kan ni se hur stor den gamla tanden är.

Till sist blev det tipspromenad med en massa svåra frågor om dinosaurier. Alla barn som gick rundan och lämnade in tipslappen fick ett fint dinosauriemärke de kan han på sin tröja eller jacka! Häftigt! En bra eftermiddag. Efter det så blev det hem till mamma för litet mellanmål innan det var dags att dra iväg till simskolan. Det är en kille som börjar bli stor och som farmor tycker det är mysigt att vara tillsammans med!

Föreläsning på föreläsning

 

Igår var jag på en intressant föreläsning om Ryska revolutionen.

Stalin och hans mordiska styre har jag läst en del om, för övrigt kände jag mig ganska okunnig om detta stora rike. Nu har jag fått litet mer bakgrund, vill läsa mer. Olika skeden i historien fram till nutid är intressanta – men när ska jag hinna det? Nu har jag fullt upp med det jag anmält mig till. Bra föreläsare som berättade väldigt pedagogiskt, sådant gör att intresset stiger för ämnet.

I morgon är det spanskakurs igen. Har inte läst på som jag borde, får sitta uppe en stund ikväll och plugga. Har beställt en spansk grammatik, saknar det, det är så utspritt i läroboken och inte riktigt som jag vill ha det. Jag vill ha överskådliga uppställningar, lätta att finna. Tröstar mig med att vår lärare verkar ha ett lugnt tempo framåt, det gör att jag är hoppfull att hänga med. Jag vill faktiskt lära mig litet spanska.

Fler kyrkobesök och musikal

Habo kyrka

Under de senaste dagarna har jag haft besök av en väninna från Västerås. Vi har haft jättetrevligt, hunnit med både kyrkobesök och en musikal, ”Les Misérables”. I eftermiddag efter att väninnan styrde kosan mot Västerås igen har jag känt mig väldigt nöjd med allt vi hann med.

Måndagen ägnades mest åt prat, mat och vin. Igår började vi med att besöka Habo kyrka, den är välkänd för många med kyrkointresse även utanför landets gränser. Turister som reser med buss har väldigt ofta inplanerat besök i kyrkan, guidade turer finns det möjlighet till. Under flera år bodde jag i Habo och vid flera tillfällen blev jag tillfrågad om vägen till kyrkan, ofta på engelska och det tyckte jag inte var så kul. Hursomhelst, kyrkan var öppen så vi kunde beskåda alla målningar inne i kyrkan. Den är dekorerad med målningar i stort sett hela kyrkan på väggar och i taket. Inte så stor kyrka, men väldigt vacker. Därefter åkte vi till Brandstorps kyrka, den fick vi endast beskåda på utsidan, för den var låst.

Brandstorps kyrka

Sedan var vi nöjda, åkte hem till mig igen, mat och slappade innan vi begav oss iväg till Kulturhuset Spira här i Jönköping där Les Misérables går för fulla hus. En helt fantastisk uppsättning precis som recensionerna antytt, stående ovationer efter föreställningen. Jag är glad jag läst böckerna med tanke på att jag hade haft svårt att hänga med i handlingen. Det är svårt, i alla fall för mig med hörselnedsättning, att höra orden i det musikaliskt framförda budskapet. Allt framfördes via musik och många andra ljud runt omkring. Men som sagt, väldigt bra, duktiga skådespelare!

Med andra ord, innehållsrika, roliga och intressanta dagar! Sparar dagarna i avdelningen ”positiva minnen” i skallbanken! 🙂

Skara

Igår var jag i Skara för geocaching. Jag har varit i Skara flera gånger tidigare, mest sommartid och inte för att flanera. Vilken vacker småstad.

Jag läser på om Skara, den har betraktas som storstad. Det var under medeltiden som Skara blev centralpunkt för både kungamakten som för kyrkan, invånarantalet på den tiden imponerar inte på oss nutidsmänniskor. Cirka 900 invånare i en storstad! Men det var så på medeltiden.

Där finns små kullerstensbelagda gator som verkligen gav mig en känsla av ”för länge sedan”. Mysigt. Att vandra i en stad en ganska mulen höstdag gav mig ett lugn, lugnt tempo i sta´n, inga turister som stressar fram. Ganska stilla en lördageftermiddag.

Skara är känd som en gammal kyrkstad, det finns tecken som visar att det fanns en kyrka där redan på 1000-talet.  Kyrkan har under årens lopp härjats av krig och brand, restaurerats och ändrat utseende. Kyrkan har två torn som i folkmun kallas för ”Skaras byxor”. Vi var inte inne i kyrkan igår, har varit det ett par gånger där tidigare, men gör gärna ett nytt besök nu när jag läst på! Knepigt att jag inte läser på mer före jag reser iväg… 🙂 Jo, ibland gör jag det, men sällan inför en geocachingrunda.

Apropå att gå in i kyrkor. Trots att jag aldrig går till kyrkor under högmässa eller andra kyrkliga sammankomster, går jag gärna in i kyrkor bara för att titta! Konst, målningar och arkitekturen kan fascinera mig. Dessutom är det ju ofta gamla byggnader och det fascinerar mig också. Det blir dock inte så många besök i kyrkor under ett år. Misstänker att jag endast varit inne i Vadstenas klosterkyrka i år, så jag nöter inte ut några kyrkogolv! 🙂

Gammalt foto

Det här fotot har jag försökt skanna in, det går, men det passar inte jpg.formatet. Nu har  jag fotograferat av kortet som togs 1927, alltså 90 år sedan. Min pappa hade skrivit årtalet på baksidan… Min farmor är endast 35 år då kortet togs! Förmodligen fanns det en nyfödd bebis i huset, eller om farmor möjligtvis är höggravid när kortet togs.

Min pappa står närmast min farfar på vänstra sidan. Han var äldst i syskonskaran som blev sex så småningom. Min farfar dog 1934, alltså sju år efter att kortet togs. Jag kan ju bara gissa hur min farmor fick slita hårt för att få barnaskaran till att överleva utan makens inkomst.

Kortet överst har jag beskurit kraftigt för att få fram deras ansikten bättre. Visar hela fotot nedan, litet spännande med gamla foton, tycker jag. Vilka figurerna längst ut till vänster är, kan jag inte gissa mig till. Tror inte de tillhör släkten, men vet inte säkert… i så fall på farmors sida, för den släkten har jag inte så många minnen av. Min farfar träffade jag aldrig, däremot bodde hans syskon nära mitt första hem, så flera av dem har jag mer eller mindre klara minnen av.

Ibland är det intressant att fundera över hur tidigare generationer levde, ju mer man vet om dem, desto mer intressant!

En märklig man

Jag har skrivit om Herman Lundborg tidigare, den man som försökte dela in folk i olika raser. Han lyckades skapa en ny ”vetenskap” och fick stöd från riksdag och regering med att  bygga upp ”Statens rasbiologiska institut” i Uppsala.

Hans grundsyn var att den nordiska rasen var högst stående, stod över alla andra, att det därför var viktigt att inte avla barn med några utanför sin egen ras. Var gick då gränserna, vem var typiskt nordisk? Han genomförde ett gigantiskt arbete med att utforska norra Sveriges befolkning; samer var en ras, .människor med finska gener kallades för ostbaltisk ras osv.

Medan han själv reste runt i Lappland för att mäta skallar, näsor, fotografera samer nakna, studera utseende, klassificera människor fanns hans hustru hemma i Uppsala tillsammans med parets två söner. Hon verkade efterhand bli en alltmer bifigur till Herman, hon fick genom deras korrespondens veta vart hon skulle eftersända hans post, när han skulle komma hem för att få kläderna tvättade. Sedan försvann han 3-4 månader igen. Breven dem emellan blev alltmer kyliga. Hermans närmaste medarbetare när han besökte nomadskolor och hos samerna över huvud taget hade han oftast en ung samekvinna vid sin sida. Kvinnorna skiftade, men mönstret var detsamma. Så småningom fick han barn tillsammans med en av dessa unga följeslagare, ett barn som han ville gömma undan, det placerades till en början i fosterhem. Mamman struntade dock i Hermans idéer, hämtade sonen efter cirka 2,5 år.

Herman var en aktad vetenskapsman, professor, gav ut böcker i ämnet rasbiologi, föreläste och spred sina idéer i Europa för bl.a en ung man som hette Adolf Hitler vilken säkert inte är obekant för någon.

Den unge Herman Lundborg, relativt nyutbildad psykiater, måste ha haft pondus och uppträtt på ett väldigt förtroendeingivande sätt. Hans idéer köptes rakt av av politiker, från höger till vänster i vårt land, fick så småningom statliga pengar för att forska i ämnet rasbiologi. I början bedrev han det med medel ur egen kassa tillsammans med frivilliga bidrag. Han måste verkligen ha trott på sin ”vetenskap”. Åren innan han skulle gå i pension så minskade anslagen från statligt håll, hans idéer ifrågasattes alltmer, hans efterträdare blev efter många turer en man som starkt ifrågasatt Lundborgs teorier om raser. Sitt pensionärsliv tillbringade han tillsammans med Maria, den samiska kvinnan och deras ”degenererade” son. Man kan undra vad Herman hade för känslor och tankar om sin egen son tillsammans med Maria! Och hur sonen upplevde sin barndom och sin pappa.

Maria Hagerman som skrivit boken har plöjt igenom massor med brev mellan Tyra och Herman, Hermans forskningsrapporter under flera år m.m. Ett gediget arbete som tagit form i boken ”Käraste Herman”. En märklig man, minst sagt.

Efter ”Käraste Herman” ska jag läsa litet mer lättsmält litteratur, har tänkt gå en runda till biblioteket idag.

 

 

Kristi Himmelfärdsdag

I torsdags var det Kristi Himmelfärdsdag, en religiös helgdag. Men det  var även Folknykterhetens dag.

I min barndoms hemtrakter så var det även tradition med metartävling. Jag och min kompis var där några år, vi fiskade inte men vi spanade in killar!

Det kan kanske också kallas för ”fiskafänge” – vad jag minns så fick vi aldrig napp. Å andra sidan så var vi så unga så det var just att titta som var litet spännande! 🙂

Etikettmoln