Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Historia’

Herrarna satte oss hit

Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige är en bok som skildrar samernas utsatthet under en period i Norge och Sverige vid 1900-talets början.

När Norge blev egen nation så ville de inte ha en grupp människor, samer, som vandrade över nationsgränsen med sina renar gång efter gång. 1919 gör Sverige och Norge gemensam sak av det hela, de bestämmer hur många renar som får förflyttas över gränsen. Det leder till tvångsförflyttningar av många renskötarfamiljer.

Författaren Elin Anna Labba är same och berättar om sina förfäders historia. Materialet har hon samlat genom sparade dokument och intervjuer med de som var med.

Boken ger mig många tankar / frågor. Jag var betydligt mer positiv mot minoriteter före jag läste boken än efteråt. Jag tänker som så att många andra människor har också drabbats av myndigheterna, av sin utsatthet, men varit tvungna att ”rätta in sig i ledet”. Ska en minoritetsgrupp behandlas annorlunda?

Hursomhelst, boken är läsvärd, ger oss en inblick i samernas situation under den här perioden.

***

Den här boken väcker så många tankar och funderingar inom mig, därför publicerar jag inlägget och vill gärna höra andras tankar runt minoriteters skyldigheter och rättigheter.

Att tvångsförflytta folk som Sverige gjorde är förstås inte OK. Frågan är dock; hur kunde Sverige löst frågan på bättre sätt när Norge inte godkände att samerna vandrade över den ”nya” landsgränsen varje år med sina renar? Är det självklart att samerna skulle få nyttja den mark de själva ville?

Det här är absolut en svår fråga, desto roligare att höra hur andra tänker. Välkommen med dina tankar! 🙂

Betyg: 7 /10

Sidor: 183

Bok : 15 / 2020

John Bauer-utställning i Jönköping

Det har pågått en John Bauer-utställning i Jönköping under många veckor nu. Jag har länge tänkt att jag ska kolla in den, och i söndags blev det av tillsammans med mina barnbarn. I och för sig var jag för trött efter bröllopet för att orka ta till mig utbudet, njöt mer av barnbarnens glädje i halvmörkret med litet hoande från ugglor och gök emellanåt. Jättemysigt.

Ska göra ett nytt besök på egen hand och gå runt i alla rummen, läsa, titta på alla bilder osv. Det finns säkert mycket intressant information även för vuxna där.

Som ni kanske redan vet föddes John Bauer i Jönköping 1882 och dog redan 1918 genom en drunkningsolycka på Vättern tillsammans med sin familj, hustrun Ester och sonen Bengt, kallad Putte. Olyckan ska ha berott på fellastad båt i samband med att det blåste upp, har det sagts mig.

Älgen nedan, den funderade jag på hur de tänkte, de som arrangerade utställningen. Var det precis det de ville, att folk skulle bli fundersamma över det vi såg? Hur tänker du? Inte står älgar stilla så det varken växer mossa eller skog runt dem!

Hur kunde de?

Historia är intressant. Man kan fundera över varför människor gjorde som de gjorde, oftast kan jag åtminstone gissa mig till anledningen. Det är inte helt säkert jag är på rätt spår i mina gissningar, men det känns logiskt att så kan det ha varit.

Något som känns helt bortom de gränserna är det jag läste i tidningen Historia nr 9 /2018 om att människor under 1700-talet trodde att man kunde återuppliva en drunknad person genom att blåsa in rök i hens ändtarm! Specialinstrument behövdes och genom det skulle en läkare blåsa in röken.  Idag sätts det upp livbojar vid vatten ifall olyckan är framme. Utmed Themsen hade de på den tiden satt upp instument (slang med piphuvud) för att rädda liv med. År 1811 övergavs metoden, förmodligen hade man insett att det inte var någon bra metod att rädda liv på! 🙂

Hur hade någon kommit på detta och fått läkarvetenskapen att använda sig av metoden!? Kanske någon blåste in rök i ändtarmen på någon man trodde var död – och denne visade livstecken efter det!?? Men… HUR kom de på idén att blåsa in luft i tarmen????

Visst är historia väldigt intressant och fascinerande!

Åsle Tå

Långt mellan inläggen nu, litet sommarstiltje, men jag vill ändå skriva något inlägg då och då. Sommaren kan tas tillvara på många sätt. 🙂 Jag har hunnit med en hel del sedan förra inlägget så jag väljer att berätta om ett besök jag bjöds in till av Brottsofferjouren, en liten ”sommargemenskap” med de andra inom gruppen. Mycket trevligt. Vi gjorde en utflykt till Tidaholm och Falköpingstrakten.

Har du besökt eller läst om Åsle Tå vet du vad jag ”snackar om”. Åsle tå ligger strax utanför Falköping, en gammal bygd, det finns en minnessten rest vid Åsle kyrka från ”Slaget vid Åsle” den 24 februari 1389!  Ifall du inte vet vad begreppet Tå står för ska jag försöka förklara…

Förr fanns det många ”tåar” i Sverige, idag är det inget begrepp som är så välkänt. På 1700-talet kallades betesmark för tå, där djuren vistades men även människor som inte ägde någon mark fick bygga hus där, deras hus stod på allmänningens mark.. Under 1800-talet hade Åsle Tå flest invånare, ca 85 personer bodde där som mest. Det sägs att det är den äldst bevarade tån (backstuguby) där husen inte är ditforslade utan står på den plats där folk levde. Det sista husets ägare dog under sent 1950-tal om jag minns rätt av det guiden berättade. Hembygdsföreningen köpte in husen efter hand som de blev tomma. Guiden betonade också att ”gatan” var förstås inte så fint grusbelagd då på den tiden, djuren gick ju här, förmodligen ganska slirigt en regnig dag bland komockor o.dyl. Husen är öppna så man kan titta in och utanför varje hus så finns det en skylt med berättelse om någon/några som bott i huset.

Dessa människor överlevde genom att vara dagsverkare hos gårdarna i närheten. När det inte fanns arbete till dem så hade gårdarna i alla fall ett socialt ansvar för dem. Hur? Ja, att se till att de överlevde. Hur detta ansvar utövades eller efterlevdes har jag dock ingen kunskap om…

Guiden berättade att den förste i Tån som byggde ett utedass blev ansedd som högfärdig och förtalades, grannarna tyckte att han var väl inte finare än att han kunde gå till den närliggande ån och göra sina behov som alla andra!  🙂 På tal om guiden så hade hon minnen av ett par människor som bodde där, värdefulla minnen för henne, minnen från en svunnen tid.

I området finns även ett jordbruksmuseum som jag varit inne i tidigare, men den här gången så var det för varmt, vi iddes inte gå så långt – trots att det inte var så långt dit. Kaffekoppen lockade mer…

 

Vilken pingsthelg!

Vilket väder vi har haft den här pingsthelgen! Strålande sol, varmt, behagligt både i solen och i skuggan. Naturen är underbart vacker, fler och fler växter blommar – det kan knappast bli bättre, eller hur!?

Idag åkte jag iväg några mil för att vara med på en s.k kulturvandring vid Torsa stenar, knappt en mil söder om Nässjö mot Bodafors närmare bestämt för den intresserade. 🙂 Nåja, vandring det var förstås att ta i! Vi stod still i gassande solsken medan guiden berättade om treudden och domarringar som fanns på plats. Tiden som föremål är funna vid utgrävningar beräknas vara drygt 1.500 år gamla. En kruka de funnit i marken dateras till ca 400 e.Kr. Det är mäktigt! I informationen berättas det även om dösar… inte såg jag någon dös, men det fanns kanske 🙂 Minns inte vad guiden, arkeologen Mikael Nordström, sa om det.

Hur som helst, väldigt intressant att lyssna på duktig guide, roligt att så många mött upp. Bilden tog jag cirka 20 minuter innan start, så det är inte så många om är komna, dessutom försöker jag fotografera så inte så många personer kommer med. Intressant, tyckte jag det var, att han berättade att från cirka 500 e.Kr fram till 1500 e.Kr verkar den här trakten varit obebodd, liksom flera andra ställen med historiska ”märken” i trakten. Varför? Ja, ingen som riktigt vet, kanske var det någon form av pest som dragit fram. Men som sagt, inget säkerställt.

Solen gassade som sagt, jag flyttade på mig emellanåt så solen sken på mig från litet olika vinklar, jag är ganska ömtålig vad gäller solande. 1,5 timme var det sagt att guidningen skulle ta, efter cirka 1 timme fick vi ställa frågor. Då hade jag börjat snegla på att ta mig in i skuggan, guiden hade mikrofon så han hördes bra. Det var allt fler som drogs till skuggan. Men jag behövde aldrig dra mig dit, jag började gå runt på gravfältet och kolla in de olika gravsättningarna.

Efter det letade jag mig hemåt på småvägar, inte blev det närmaste vägen, men vackert var det. Naturen är så njutbar, skir grönska och mycket som blommar, allt från planterade växter som till vilda lyser med sina vackra färger. Det blev en väldigt fin dag, ja hela pingsthelgen har varit finfin.

Jag hoppas att även din pingsthelg varit fin!

Reslysten

Idag har jag planerat våren, utan att det egentligen var min tanke.

Först anmälde jag intresse för en utbildningsdag i Stockholm i Brottsofferjourens regi. Redan fått svar att jag får åka en dag i april. Bingo!

När jag ändå var i farten, kollade jag mina  mail som jag ”prenumererar” på, sällan jag kollar dem så noga. Så började jag göra det, har inte haft en tanke på att resa till Polen i år. Men när jag fann en resa som inte påverkar min spanska-kurs, endast en femdagarsresa i maj månad till Krakow där en utflykt till Auschwitz ingår så beställde jag. 🙂 Auschwitz har jag tänkt det skulle vara intressant att besöka… men inte ansträngt mig för att finna någon resa dit. Ibland är det tillfälligheter som gör vad jag roar mig med.

Önskar er alla en GLAD PÅSK!

Stenålderskvinnorna

 

I senaste numret av ”Historia” finns det mycket intressant att läsa för en sådan som mig. Bl.a finner jag en kort artikel om stenålderskvinnornas muskler! För nog måste det handla om muskelmassan även om undersökningarna är gjorda på skelettdelar. Där står ”Skanningar av armar och ben från kvinnor som levde för över 7.000 år sedan har visat att dåtidens kvinnor hade större överarmar än dagens kvinnliga elitroddare”. Det beräknas att dessa kvinnor beräknas ha varit 11-16 % starkare än elitroddare (som ror mer än 12 mil/vecka). Sedan gör de en jämförelse med dagens kvinnliga studenter och då tros stenålderskvinnorna ha varit 30 % starkare än dagens tjej-studenter!

För att inte deppa ihop fullständigt med tanke på utvecklingen så kan jag också läsa att stenålderskvinnorna hade svagare ben än dagens kvinnliga elitlöpare!

Slutsatsen blir förstås att de fick slita hårt med sina armar, men att de inte vandrade eller använde sina ben i arbetets utförande speciellt mycket. (Slutsatsen är min egen). 🙂

Etikettmoln