Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Historia’

Kristi Himmelfärdsdag

I torsdags var det Kristi Himmelfärdsdag, en religiös helgdag. Men det  var även Folknykterhetens dag.

I min barndoms hemtrakter så var det även tradition med metartävling. Jag och min kompis var där några år, vi fiskade inte men vi spanade in killar!

Det kan kanske också kallas för ”fiskafänge” – vad jag minns så fick vi aldrig napp. Å andra sidan så var vi så unga så det var just att titta som var litet spännande! 🙂

Författarafton i Jönköping

Igår var jag och lyssnade på en intresssant föreläsning på biblioteket i Jönköping. Det var Ordfront som hade bjudit in till författarafton och det var journalisten Maja Hagerman som berättade om varför hon började skriva boken ”Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta”.

Herman Lundborg var svensk läkare och rasbiolog, blev sedermera den förste chefen för Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Han mätte skallar på människor, då ofta på de mindre lyckade i samhället, fotograferade människor och delade in dem i olika typer. I början av 1900-talet så ”studerade” han befolkningen i Sverige och kom fram till att i norra Sverige fanns flest ”rasligt degenererade”. Lundborg gjorde många resor till Norrland för att studera befolkningen på plats. Samer och tornedalsfinnar la han fokus på och ansåg att de inte var riktigt rasrena.

Som tidigare nämnts la Maja Hagerman sin kraft på att försöka förstå den tidens samhälle och hur rasbiologin kunde växa fram i landet, samtidigt blev det en historik över Herman Lundborgs liv och leverne. I sitt arbete läste hon stora brevkontakter han haft med andra. Hon blev intresserad av hur en sådan man som Lundborg kunde ha förhållande med kvinnor han ansåg degenererade. Han hade bland annat ett långvarigt förhållande med en samekvinna och fick barn med henne, ett barn som inte blev ”rasrent” med hans synsätt, senare i livet blev denne Maria även hans hustru!

Maja Hagerman var en duktig föreläsare, hon fångade publikens intresse till fullo och vi, åhörarna, fick även tillfälle till frågestund efter hennes framförande.

Hennes bok ”Käraste Herman” såldes på plats, men jag tog mig inte tid att köpa den där men har skickat efter den nu. Kommer att läsa den med stort intresse. Den här mannen har fångat mitt intresse tidigare genom boken Fallna kvinnor av Eva F Dahlgren som jag skrivit om här. Den boken i sin tur gjorde att jag förra sommare besökte Citadellet i Landskrona. Lundborg hade obehagliga tankar om människor, hade mycket kontakt med Tyskland och stödde Hitler. Det säger en hel del om Sverige då i början av 1900-talet när en sådan man hade en sådan framträdande plats inom den tidens forsknignsvärld. Böcker som fascinerar mig på olika sätt brukar jag skriva om här i bloggen, misstänker att jag kommer att återkomma till den här boken så småningom.

Internationella kvinnodagen

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om  ikväll innan jag intar sängläge. Tja, det är internationella kvinnodagen idag och då får det bli det som är ämnet?

Redan 1909 firades den första nationella kvinnodagen i USA. 1911 hade det växt till att kvinnodagen firades i fyra länder, Danmark, Tyskland, Schweiz och Österrike. Budskapet  från kvinnorna var att kvinnor skulle få rösträtt och rätt till yrkesutbildning och arbete.

Idag raljeras det ibland över dagen men nog var det en seriös och allvarlig förändring kampen stod för. Idag har vi allmän rösträtt och kvinnor både utbildar sig och arbetar! Kvinnors fredliga kamp för rättigheter, rättigheter som vi idag anser som självklara.

Trots att vi nått en god bit mot jämställdhet så finns det mer att kämpa för och uppmärksamma. Jag tänker bl.a på att kvinnors arbete ska anses lika värdefulla som männens, även lönemässigt. En annan sak som är värd att uppmärksamma är förstås våld och förtryck som kvinnor utsätts för världen över. Kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar är ingen självklarhet…

#blogg100

8/100 

Barndomsminnen – nostalgi

axel

Många människor glömmer man, eller de blir åtminstone väldigt suddiga i minnesbanken. Jag minns namn på många avlägsna släktingar som vi besökte när jag var liten, men jag minns inte hur de bodde eller personens utseende eller personlighet. Någon enstaka kan jag minnas att jag var litet försiktig med, eller kanske t.o.m rädd för. Jag var ett blygt och ganska känsligt barn, tror jag så här i efterhand. En tant Elly minns jag inte mer än att jag satt på mammas cykel och vi var på väg till Elly. Varför minns jag det, vad är det som gör att vissa små obetydliga händelser fastnar i minnet. Vi vurpade inte, jag bara satt där bak på cykeln när mamma trampade iväg på grusvägen! Varför minns jag det när jag inte minns själva besöket eller Elly? 🙂

Andra personer minns jag desto bättre, t.ex Axel född 10 februari 1892. Idag är det alltså 125 år sedan han föddes! Han bodde hela sitt liv i sitt föräldrahem tills han flyttade in på ålerdomshemmet någon gång i slutet på 1970-talet. Den mannen betydde väldigt mycket för mig. Han var aldrig gift, han hade hur mycket tid som helst med barn (mig). Jag bodde på landsbygden som barn, inte så många barn i husen runt om, och de barn som fanns var alla killar, ja, i alla fall de som var i någorlunda ålder med mig. Jag minns att jag fick följa med honom till skogen för att hugga julgran, släpa hem den, svagt minne av att vi kollade på solförmörkelse någon gång på 50-talet men framförallt minns jag de gånger han läste sagor för mig. Det gjorde han ofta. Han läste en sorglig saga, jag minns inte vilken. Jag tyckte så mycket om den sagan, ville han skulle läsa den ofta. Jag tror inte jag grät varje gång, men den gång jag minns speciellt så levde jag mig in i sagan så mycket att jag låg i hans säng och grät när han läste. När han upptäckte att jag var ledsen blev han också ledsen och  sa att han aldrig skulle läsa den sagan mer! Om den sagan blev bojkottad efter den händelsen vet jag inte, men det var förstås inte det jag ville!

I min släktforskning ser jag att Elly var storasyster till Axel. Dessutom ser jag att de förlorade fem syskon under åren 1887-1892, tre av dem 1888, i något som Axel brukade berätta om som ”pesten”. Jag har väldigt lätt för att försjunka i tankar runt hur det såg ut i deras barndomshem då på 1880-talet, hur deras föräldrar och hur de själva mådde under sådana förhållanden. Att förlora ett barn, ja, den sorgen och saknaden går inte att föreställa sig, för mig som aldrig upplevt det. Att förlora fem små barn under så kort tid, hur mår familjen då? Var de ständigt deprimerade? Säkert behövde de även kämpa hårt för egen överlevnad, dessa år var ju nödår och många drog till Amerika.

Tänk vad ett födelsedatum på en kär gammal släkting kan sätta igång minnena! Härligt! Jag har fler foton av Axel än det ovan, men det är detta lilla jag har tillgängligt i datorn. Så fin, uppklädd, när han ska posera framför en kamera! Idag tar vi foton i alla situationer.. 🙂

De vita bussarna

vita-bussar

Jag läste en intressant artikel i Ordfronts tidning, OLM (Ordfrots Litterära Magsin) utgiven dec 2016, artikeln handlar om ”Sveriges vita bussar då och nu”.

På 1940-tale körde vita bussar med människor från koncentrationslägren i krigets Tyskand och Polen till Sverige, de räddade liv. Idag deporteras människor som flytt från sina hemländer till Sverige tillbaka till länderna de flytt ifrån i vita bussar. Undersökningar har visat att dessa människor ofta flyr hemlandet än en gång. Av de som inte flyr än en gång har många blivit dödade.

Undrar hur Sveriges nuvarande beslut och beteende kommer att skildras i historieböcker eller annan litteratur om 50-100 år eller ännu längre fram.

Pillerknaprande kvinnor

bron

50-talet uppfattar jag oftast skildras som en ”lycklig period” i Sveriges historia. Rätt eller fel?

Ekonomisk framgång, mannen tjänade pengar, kvinnan skötte hemmet och  familjen. Hemmafruars glättiga tillvaro, ja, så har jag uppfattat 50-talets skildring.

Igår läste jag, eller hörde, minns inte var. Att väldigt många hemmafruar just på 50-talet hade för litet att göra, barnen var i skolan, en liten lägenhet sköttes snabbt. Gardiner, handarbeten o.dyl. blev kanske enahanda och därför kändes som ganska meningslös sysselsättning? Depressioner, ångest kom som ”ett brev på posten” – dåtidens post då när posten delades ut snabbt! 🙂 Resultatet blev att många kvinnor fick lugnande och stämningshöjande piller för att orka med sin vardag.

Dåtidens stress för kvinnor såg helt annorlunda ut än för dagens kvinnor. Alla vet vi nog hur reklambilder från den tiden ser ut. Kvinnan, serverar kaffe till mannen och saft vid bordet iklädd fräsch klänning och  förkläde!

Var jag hörde eller läste detta? Ja, jag har funderat, kanske var det i söndagsintervjun från i våras med Karin Johannisson som jag lyssnade på igår kväll. Oavsett om det var hon som kom in på det eller ej, så var det ett intressant program!

Generationstankar

tunna

På avdelningen jag arbetade på i Stockholm arbetade jag ofta tillsammans med en 23-årig kille. Vi trivdes gott ihop, trots åldersskillnaden. Vid något tillfälle nämnde jag något från min barndom, minns inte vad, men något som säkert kändes som antikt för honom. Minns inte hans kommentar, mer än att det var en reaktion från honom.

Jag spann vidare på ämnet, att Sverige förändrats mycket under min korta vandring på jorden, men störst förändring tror jag att min föräldrageneration har haft. Det höll han inte med om, han kontrade med att han tror att de som  är födda på 1980-talet är dom som upplevt störst förändring/utveckling över tid. Öh, tänkte jag, vad tänker du på då? undrade jag… Det var en helt omöjlig tanke för mig…  Jo, internets intågande är den största förändring världen genomgått,  menade han.

Han har ingen aning om hur mycket jag har tänkt på det här samtalet vi hade. Jag kan inte säga att han har fel, vi vet inte vad den generationen kommer att gå igenom under sin livstid, de är fortfarande någorlunda unga. Min föräldrageneration upplevde fattigdom, svält, två världskrig, bilar på gatorna, ja, hela ekonomiska välståndet, penicillinets upptäckt, kvinnors rätt att rösta, först 1921 som kvinnor (oavsett om de var ogifta eller gifta) blev myndiga osv. Trots allt tycker jag att det är större förändring än internet!

Jag har tänkt jättemycket på det här samtalet som vi hade en mörk natt, det är några veckor sedan. Hur fungerar mänsksligt tänkande, hur långt sträcker sig våra referensramar? har mina tankar gått. Känns det störst och viktigast som ligger i en greppbar  tidsperiod för oss? Alltså att vi känner/kommer ihåg människor som levde just i den tidsperioden? Förmodligen är det så.

Etikettmoln