Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Livet’

Tankar om Utöya och Drottninggatan

Utöya-filmen är klar. Det sätter säkert igång många känslor hos väldigt många i Norge. Men nu är filmen klar och den kommer säkert bli omtalad. Mina tankar börjar syssla med hur många år dröjer det tills det finns en film om attentatet på Drottninggatan? En sådan film tror jag kommer, frågan är när. Rätt eller fel när en sådan traumatisk händelse filmatiseras så snart efteråt? Ja, jag vet inte vad jag tycker. Vet ju att många i Norge fortfarande har psykiska skador av dådet på Utöya och en del har även fysiska skador. Hur många som drabbades av fysiska skador vet jag inte, men de finns. Gör en film för alla dessa någon skillnad, egentligen?

I rättegången som nyss börjat i Stockholm är det ett hundratal målsägare, det är väldigt många som utsatts för trauman under några få sekunder. Säkert ännu fler som har skräckupplevelser från 7 april i fjol, som inte kunde ta sig hem, rädsla för någon ny attack osv. Anhöriga till de avlidna kommer att få leva med detta så oerhört onödiga lidande. En bilolycka eller annan olycka, ja, det är svårt i sig att bearbeta och gå vidare efter om det drabbat en själv eller någon närstående. Hur är det då att bearbeta efter en så meningslös och ondskefull händelse som ett planerat illdåd? Sorg är sorg, går inte att gradera – men illdåd är så oerhört ”onödiga” utförda av människor, i dessa båda fall, enstaka män, som vill skada sin omgivning bara för att….. Ja, det är svårt att förstå. Så svårt det måste vara för många att nu genomlida en utdragen rättegång…

Visst fanns det en tanke bakom. Minns inte riktigt hur förövaren i Norge motiverade, men det var av politisk karaktär. Stockholmsförövaren, vad jag förstår var det väl mer hans eget missnöje över sitt liv som utlöste det. I vart fall är den slutsats jag kommer fram till utifrån det jag hört och läst om hans motiv.

PS! Jag har medvetet valt att inte namnge förövarna. Den norske förövaren tror jag njuter av att en film producerats över hans attentat.

Dags att vända blad

Den här veckan är ingen bra vecka.

Flera små skitsaker stör mina tankar och gör mig irriterad. Förmodligen sådant som skulle fått passera mig andra dagar med en axelryckning. Igår var det Klarna och ett annat skitföretag, idag är det Swedbank och spanskakurs.

I morgon är jag bortbjuden på middag, då vill jag inte vara en tjurpotta. Det är med andra ord dags att vända blad som vissa berömdheter i vårt land brukar göra när livet inte funkat som det borde… 🙂

Ska försöka fixa till det där blandvändandet snarast!

Livets gång

Hur kul är det att åldras?

Att vara frisk och åldras är en förmån, något att glädja sig åt. Jag räknar mig till den skaran. Trots det så tycker jag det är skit att jag orkar alltmindre. Efter att jag fyllde 60 år tycker jag att jag märker att jag orkar allt mindre för varje år. Idag gick jag till biblioteket och hem igen, ja, jag var där inne också, lämnade tillbaka böcker och lånade några andra. Totalt blev det nästan 8.000 steg. När jag kom hem var jag genomsvett, var egentligen inte tvungen att vila, jag hade orkat litet till – men så skönt att få lägga sig raklång på sängen med en bok.

Igår chattade jag med en väninna, hon besväras av artros och just nu har hon väldigt ont. Idag pratade jag med en gammal arbetskamrat, han berättade att han blir fort trött när han gör något. Han hjälper ibland en syster som har så svår artros att hon ibland inte kan gå.

På ett sätt är det behagligt att åldras, att inte ha stora krav på sig, varken från sig själv eller från andra. Men, varför ska det bli så besvärligt att åldras? Borde vi inte be regeringen att ändra på det – istället för att ändra pensionsåldern!? 🙂

När du ser gamla människor som går med rollator som hjälpmedel, brukar du försöka tänka dig in i att du en gång kommer att gå så? Sakta, krumbuktig… Jag brukar tänka på det ibland, och det gör ont… Samtidigt… om jag får leva länge så kommer jag förmodligen att behöva hjälpmedel för att ta mig fram.

Kanske inte så glada tankar, men relevanta och jag ÄR glad för varje gång jag fyller år. Alternativet vore betydligt sämre. En annan tanke jag tänker ibland är – varför ska man dö när man vet som mest? Jag tycker jag lär mig saker hela tiden…

OBS! Jag är ingen dystergök idag, bara realistisk, tar upp sådant många inte ens vill tänka på. Jag tror det är bra att tänka så ibland för att inte bli helt överraskad när krämporna slår till – för det gör de förr eller senare. 🙂

TREVLIG FÖRSTA ADVENT till alla som tittar in hos mig.

Sista november

Slaskar Anders så ska julen braska, heter det ju i gamla visdomsord!

Vi vet nog alla att ibland slår det in, andra gånger slår det inte in. Oftast stämmer det inte. Vi får allt mildare vintrar och det är länge sedan julen braskade vad jag minns.

I år slaskar inte Anders-dagen, men det är plusgrader, fuktigt i luften…

Om en månad har ”det” vänt och vi går åter mot ljusare tider även om det går långsamt den första månaden. Jag ser fram emot ljusets återkomst!

Livslinje

Idag vaknade jag tidigt, utsövd, steg upp och försökte lösa soduko, men det ville inte hjärnan. T.o.m de enklaste som brukar gå som en dans fick jag inte ihop. Gav upp. Tyst och stilla i huset, mörkt utanför fönstret. Började fundera över mitt liv, andras liv… jag har haft förmånen att fått träffa många människor under min livsvandring.

De som följt min blogg under ”längre” tid har nog märkt att jag funderar en del över livet emellanåt. Jag fascineras av livets resa, hur jag hanterar kriser, hur mycket glädje jag haft och har i mitt liv, djupa dalar också. Tror vi alla har det så, fast i olika grad, inget liv går på glädjerusets räls. Är det någon som protesterar mot det sista påståendet skulle det vara himla kul att träffa dig och få lyssna på din livsberättelse! Å andra sidan är det inte de som glider fram genom livet på en räkmacka som jag fascineras mest av. I så fall hade jag inte valt psykiatri som min vidareutbildning inom vården.

Enligt utvecklingspsykologin så är de allra första åren i våra liv väldigt viktiga för vilka vi blir, hur trygga vi blir, hur lätt vi har att lita på andra människor osv. De åren har vi inte så mycket minnen av, däremot så minns kroppen.

När mina tankar fritt fick röra sig runt mitt liv så började jag tänka på det som min livslinje, det är den ni ser jag har försökt skissa ned 🙂 Vid vilken ålder hade du din djupaste svacka?

.

Tack och adjö till BR Leksaker, Asecs, Jönköping

För två år sedan handlade jag julklappar till barnbarnen under Black Friday, utan att känna till begreppet eller att det var just den dagen. I kassan blev jag upplyst om det och hur mycket jag ”tjänat” på det jag handlat hos dem just den dagen.

I går återvände jag till samma affär fullt medveten om att det var just Black Friday. Jag tänkte att jag ska handla mina julklappar till barnbarnen då, trots att jag läst en del varningens pekfinger om bluffen med dagen. Det jag ändå ska handla kan jag lika gärna handla den dagen, tänkte jag, den rabatt jag kommer att få är bättre än ingenting.

När jag kom till butiken möttes jag förstås av stora skyltar om Black Friday. I ingången till affären var ett ”bord” uppställt som man inte kunde missa. Budskapet var 50 % på varorna som fanns där. Det stod inget om någon generell procent på övriga varor. Plockade på mig det jag ville ha, bl.a en grej som skulle kosta 30:- enligt märkningen på hyllan, liknande grejer strax intill kostade 99:90! Funderade, men trodde det berodde på att det var sista varan av just den modellen – OK, jag köper den, tänkte jag och la den i min korg.

När jag kommer till kassan slår expediten in 99:90 för den här grejen! Jag påtalade att det var fel, förklarade hur det var märkt på hyllan, tänkte i samma stund att ”min” grej kan ha varit felplacerad. Expediten ändrade priset direkt, utan att kolla! Så frågade jag hur stor procent det var på det jag handlat med tanke på Black Friday. Inget, det är bara det som är på ställningen där (pekade mot ingången) som är prisnedsatt fick jag till svar.

Fy säger jag till BR Leksaker på Asecs i Jönköping! Jag kommer att utnyttja min konsumentmakt, kommer inte att handla hos er mer! Inget formellt fel, jag köpte inte heller mer än jag hade gjort en annan dag. Tycker dock att det är dålig stil att lura in kunder genom att annonsera vitt och brett i ingången med några få varor som är nedsatt med 50 %. Bra rabatt på just de sakerna, men det var inget jag ville köpa!

Behandlar butiker mig bra, återvänder jag gärna. I annat fall väljer jag annan affär. Jag är ingen storkonsument, men många bäckar små…

#BR Leksaker, Jönköping

Geocaching idag

Har läst mycket i helgen, men inte spanska som jag tänkt. Jag håller på med bok nr 2 av Ahnhems kriminalromaner. Gillar den så där, känns som upprepning av upplägget i handlingen plus att jag tycker det är så onödigt med alla beskrivningar av erotiska laddningar mellan män o kvinnor – nu uttalar jag mig väldigt ”fint”, det är inte fina erotiska beskrivningar han gör. Sexistiska är nog rätta namnet.  Men, jag fortsätter, jag vill veta slutet… 🙂

Sitter fortfarande i morgonrocken, ska strax in i duschen för att sedan åka iväg för att möta en geocachingkompis. Vi har tänkt logga några burkar idag. Vädret är på vår sida i alla fall, ingen snö, inget regn. Det kan bli en bra dag!

Balansen, balansen…

Vi har frost på nätterna och ett underbart solskensväder på dagarna i Jönköping nu.

Igår var det kyligt, trots solen, vinden var skarp. Jag tog på mig en tjock och varm kappa när jag gav mig ut. Mössa och handskar, förstås, det kändes precis lagom.

Idag gav jag mig åter ut på fm, vindstilla, eller näst intill. Samma varma utomhuskläder som igår. I början av promenaden frös jag trots handskarna om fingrarna! Efter en stund så hade jag fått upp fart och värme så sedan frös jag inte alls. Skorna, lätta sommar- och tidighöstskor kändes inte riktigt ”säkra” på de partier där frosten låg kvar på asfalten. Inser att det snart är dags för grova, tunga vinterkängor. Får vara glad så länge jag inte behöver broddarna också. Det är kanske bara en tidsfråga, tyckte jag hörde eller läste någonstans att snön är i faggorna även i de södra delarna av landet.

Snö kan vara OK, om den kommer, lägger sig torr och fin. Bara ligger där vackert 🙂 Hur ofta är vädret så? Oftast är det snöslask, eller frost på nätterna och töväder på dagarna vilket gör att det kan bli ashalt. Inte alls bra. Balansen är bra på pålitligt underlag, men inte i halka!

Vintertid

Så har vi vintertid igen – jag längtar redan efter att sommartiden kommer åter… 🙂 Idag har jag nyttjat dagen bra, promenad i kylig blåst, inser att det börjar bli dags för mössa igen. Redan! Lagat vegetarisk middag, läst och skrivit litet. Lugn och behaglig dag. Det behövdes efter en vecka som varit ganska fylld av aktiviteter.

Fredag och lördag har jag deltagit i en utbildning som Brottsofferjouren anordnar för att kanske få några nya ansikten som vill delta i deras ideella arbete. Dagarna var fyllda av bra innehåll, bra information. Nu stundar några studiebesök på tingsrätten, häkte samt frivården innan det är dags att ”gå bredvid” redan självgående medlemmar. Brottsofferjouren ger stöd till många som har varit utsatta för ”våld i nära relationer” så vi fick höra en kvinnas berättelse om sitt liv. Ja, hon själv berättade, hon hade varit utsatt under flera år innan hon bröt upp. En mycket stark berättelse!

Idag kollade jag på första avsnittet av årets ”Allt för Sverige”, gillade det 🙂 Av de program jag sett under de år programserien gått var detta det bästa, tror jag. Underbara människor och roligt upplägg också! Jag tänker på Anders Lundins, programledare, litet överdrivna presentation av ”svensken”  🙂

 

Att dö ensam eller ha nära och kära hos sig

Den här frågan återkommer. Det är ett politiskt mål i vårt land att ingen ska dö ensam, vid förväntade dödsfall. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare, letade upp ett av inläggen och läste kommentarerna med intresse. Blandade tankar, vi tänker olika, litet försiktigt, för vi vet förstås inte nu i vårt aktiva liv hur vi vill ha det i slutet av vårt liv. Den här frågan har blivit aktuell än en gång i och med att nyhetskanalerna berättar att målet att ingen ska dö ensam inte är nått än!

Jag kopierar en del av mitt inlägg från januari 2016:

”Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?”

När min mamma var döende i mitten av 80-talet så satt en vilt främmande människa i ett hörn i rummet när vi anhöriga kom på besök. Då kändes det bra för oss anhöriga, men var det verkligen någon tröst för mamma? Jag är tveksam. Varför kommer inte den tanken upp i debatten? Det tas för givet att alla vill ha någon hos sig i dödsögonblicket,  jag är inte alls säker på det… Det finns de som passar på att dö så snart anhöriga lämnat rummet… Tillfällighet? Ja, kanske, men jag är långt ifrån säker.

Vill du läsa kommentarerna till mitt inlägg 2016 så finner du både inlägg och kommentarer här:  https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/ En del som brukar läsa min blogg regelbundet kommenterade redan för 1,5 år sedan, ni får gärna kommentera igen förstås… men ni får också tycka att jag börjar bli tjatig. Jo, ett ämne jag återvänder till då och då, vet att många inte vill diskutera frågan alls, medan många, precis som jag tycker om att fundera över livets slut – i alla fall när det gäller så där i största allmänhet.

Etikettmoln