Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Livet’

Att dö ensam eller ha nära och kära hos sig

Den här frågan återkommer. Det är ett politiskt mål i vårt land att ingen ska dö ensam, vid förväntade dödsfall. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare, letade upp ett av inläggen och läste kommentarerna med intresse. Blandade tankar, vi tänker olika, litet försiktigt, för vi vet förstås inte nu i vårt aktiva liv hur vi vill ha det i slutet av vårt liv. Den här frågan har blivit aktuell än en gång i och med att nyhetskanalerna berättar att målet att ingen ska dö ensam inte är nått än!

Jag kopierar en del av mitt inlägg från januari 2016:

”Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?”

När min mamma var döende i mitten av 80-talet så satt en vilt främmande människa i ett hörn i rummet när vi anhöriga kom på besök. Då kändes det bra för oss anhöriga, men var det verkligen någon tröst för mamma? Jag är tveksam. Varför kommer inte den tanken upp i debatten? Det tas för givet att alla vill ha någon hos sig i dödsögonblicket,  jag är inte alls säker på det… Det finns de som passar på att dö så snart anhöriga lämnat rummet… Tillfällighet? Ja, kanske, men jag är långt ifrån säker.

Vill du läsa kommentarerna till mitt inlägg 2016 så finner du både inlägg och kommentarer här:  https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/ En del som brukar läsa min blogg regelbundet kommenterade redan för 1,5 år sedan, ni får gärna kommentera igen förstås… men ni får också tycka att jag börjar bli tjatig. Jo, ett ämne jag återvänder till då och då, vet att många inte vill diskutera frågan alls, medan många, precis som jag tycker om att fundera över livets slut – i alla fall när det gäller så där i största allmänhet.

En myt?

Igår chattade jag med en väninna. Vi ska försöka komma iväg på en semesterresa senare i höst. Hon är yngre än mig och arbetar fortfarande, vi kollade vilken/vilka veckor vi kan satsa på.

Ja, jag är ledig, har dock bokat in mig på en hel del under hösten. Det mesta går att skippa, men något måste jag delta i… Min väninna vill resa någon vecka hon inte behöver ta alltför många semesterdagar – om det är möjligt att få till.

Med tanke på mina uppbokningar så skrev jag ”Tror du jag är klok? Nybliven pensionär och inte har förstånd att njuta”, fick till svar: ”Det är ingen njutning att inte göra nånting ….det är en myt!

Reflekterande som jag ofta är har jag funderat på hennes uttalande! Alla längtar vi efter ledighet och att ”få bara vara” som vi säger. Är det endast njutbart i liten mängd? Tänk så många år vi är pensionerade, vi flesta i alla fall.  Samtidigt så håller jag med väninnan, om att inte göra någonting blir snabbt tråkigt, men det finns väldigt mycket att göra utan att arbeta eller att gå på kurser.

Jag kommer fram till att ”fri tid” är bra att ha, då får jag själv bestämma över vad jag ska göra… 🙂 Men att vara sysslolös är inget att ha, möjligtvis i liten dos ibland.

Så tänker jag, hur täker du?

Jönköping bra att bo i

Fann en artikel om Jönköping och dess placering på listan över ”kommuner bäst att bo i”. Jönköping hamnade totalt på tionde plats, däremot  hamnade Jönköping lägre på de redoviade variablerna jag finner i en lista på internet. Där hamnar Jönköping på

11 plats bäst för unga

15 plats bäst för äldre

19 plats bäst för familjer

Då undrar jag vad Jönköping är superbra i som drar upp placeringen? I artikeln som jag läste framhålls att min stad har ett rikt kulturutbud, nöjesliv, restauranger och fritidsverksamheter. Jo, så är det. Jag är stolt över att Jönköping ligger på 10 plats och tycker självklart att Jönköping är värd det. Det ÄR en väldigt fin stad med många möjligheter, det är lätt att förflytta sig både söderut som norrut. Till Göteborg är också enkelt men litet mer diagonalt är det svårare med kollektivtrafik. Det byggs som bara den i Jönköping, men jag tycker  det satsas alldeles för litet på hyresrätter. Tidens utveckling har varit mot eget ägande av bostaden, att få tag på hyresrätter till hyfsade priser är svårt, helt annorlunda än när jag flyttade hit på 70-talet. Det är Jönköping givetvis inte ensamma om.

10-i-topp-listan över Bästa kommun att bo i, ser ut så här: 1. Stockholm, 2. Uppsala, 3. Mölndal, 4. Göteborg, 5. Solna, 6. Lund, 7.Linköping, 8. Örebro, 9. Nacka och så Jönköping på 10:e plats. Hela listan kan du se här: bästa kommunerna 2017.

Något som förvånar mig är att Stockholm hamnar på första plats för äldre! Jag som tycker väldigt mycket om Stockholm tänkte ibland att jag trots allt inte skulle vilja bo i innerstaden som ännu äldre och litet stapplig. Å andra sidan är Stockholm så mycket mer än innertaden. De flesta stockholmarna bor ju inte där! Att bo i de ytterområden jag har erfarenhet av är som att bo i vilket litet samhälle som helst, men med den skillnaden att ha nära till väldigt mycket mer än andra småkommuner. Dessutom är Stockholm absolut bäst i kollektivtrafik! Tänk om andra städer hade samma service, det skulle vara kalas, men ekonomiskt omöjligt. En annan sak jag funderar över är om inte bostadskostnader ingår i mätningen? I den parametern skulle Stockholm falla platt till marken!:-)

Tittar man på livskvalitet ska man tydligen bo i Piteå! Där ligger de i topp!

Negativt tandläkarbesök

Som vuxen älskar jag inte att gå till tandläkaren, men inget som jag känner oro inför heller. Men ibland blir allt fel och jobbigt, trots att jag är lugn och avspänd när jag kommer dit. Jag visste att jag skulle få en ”ny” tandläkare vid mitt besök igår. Senast jag var hos min föregående tandläkare berättade hon att hon skulle sluta på den kliniken. Dumt nog frågade jag inte vart hon skulle ta vägen! Men det går förstås att efterforska.

Igår var det dags igen, jag stegade iväg glad i hågen till tandläkaren. Gick därifrån besviken, arg och ledsen i hågen! Det blev definitivt inget bra besök. Det började mer eller mindre med att tandsköterskan som stod snett bakom mig ”kastade” på mig en blykrage i ögonblicket innan hon sa att vi ska ta några bilder. Jag var inte förberedd på det, hade inte sett vad hon höll på med. Det blev inga bilder! Jag tackade nej, vill inte röntga gång på gång, mycket beroende på att jag har svårt med ”saker” och bökande långt bak i munhålan. Jag har röntgat tänderna många, många gånger, väldigt sällan de har sett något av värde. Jag kommer att tillåta röntgen i vissa sammanhang, men inte slentrianmässigt.

Sedan var det dags för undersökning av tänderna… Tur jag inte hade någon frisyr jag var rädd om för tandläkaren förflyttade sig, gång på gång utmed mitt huvud, kände hur håret for hit och dit… 🙂 När sedan tandläkaren benämnde mina framtänder som ”i fronten” skrattade jag inombords, inte sjutton kände jag mig som en bil. Om hon kände sig som en bilmekaniker, ja, det förtäljer inte historien. Jag har aldrig hört det uttrycket  när det gäller munhålan eller tänderna.

Efter undersökning skulle en tand långt bak i munnen lagas och det var här det gick fullständigt snett. Personalen verkade inte ha den minsta kunskap om att när jag som kund/patient eller vad vi nu kallas, tycker det är jobbigt, avvakta 10-15 sekunder så går det sedan bra att fortsätta med deras arbete. Jag får kväljningar väldigt lätt när det bökas långt bak, jag hade både en stor bomullstuss, en plastbit, tandläkares instrument och sedan var tandsköterskan också i munnen med sug och jag tror det var något annat instrument till. Istället för att stanna upp några sekunder började tandsköterskan mästra om att gapa större, titta ut genom fönstret (som fanns rakt bakom mig), stäng inte munnen osv… ja då blev det för mycket. Jag kräktes inte, men fick starka kväljningar så att bomull och plastbit var tvungen att komma ut. De talade om för varandra och mig att nu var de tvungna att börja från början igen! Jag hade fullt upp att återhämta mig innan det var dags igen.

Behöver jag säga att jag var förbannad när det var slut. Även när allt var klart sa tandsköterskan att det går mycket bättre om jag gapar stort och tittar ut genom fönstret… då var jag ur stolen och kunde tala igen. Då var jag väldigt tydlig med att jag får kväljningar vid arbete långt bak i munhålan – att jag inte motarbetar dem med vett och vilja. Jodå, det påstod dom att dom förstod! Jamen, då är det inget att diskutera….

Nu funderar jag på hur jag ska agera, jag vill gå till en annan tandläkare nästa gång. Det gäller att ett samarbete mellan yrkespersonen och patienten uppstår, inte att mästra. Här fanns inte mycket tecken till att vilja samarbeta, tyvärr! Det finns yrkesmänniskor som har förmåga att läsa av patienten och det finns människor som inte har det, eller om det beror på att de inte bryr sig, jag vet faktiskt inte!

Tja, vi är nog många som har dåliga minnen av läkarbesök eller tandläkarbesök eller något annat liknande. Idag är det nog inte så lätt att byta klinik misstänker jag, med tanke på att tandläkarna verkar vara fullbokade. Jag kan göra ett försök, men kan också begära att byta tandläkare inom samma klinik. Eller efterforska min ”gamla” tandläkare, kanske arbetar hon fortfarande som tandläkare någonstans i sta´n….

Känner ni igen er i att vissa vårdbesök går helt fel?

Kristi Himmelfärdsdag

I torsdags var det Kristi Himmelfärdsdag, en religiös helgdag. Men det  var även Folknykterhetens dag.

I min barndoms hemtrakter så var det även tradition med metartävling. Jag och min kompis var där några år, vi fiskade inte men vi spanade in killar!

Det kan kanske också kallas för ”fiskafänge” – vad jag minns så fick vi aldrig napp. Å andra sidan så var vi så unga så det var just att titta som var litet spännande! 🙂

Den nya staden

Mikael Wiehe tar till musiken för att förstå/bearbeta det som händer i omvärlden, både långt borta och nära. I många sånger lägger han in  en politisk vinkling i sin musik, en del gillar det, andra gillar det inte. Så är det oftast så fort det handlar oom privata åsikter… Det är mänskligt och det är kanske t.o.m olikheterna oss människor emellan som för utvecklingen framåt. 🙂

Efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm har Wiehe skrivit en sång, den spelades in i hans hem den  12 april. Väl värt att lyssna på, oavsett politisk hemvist. Med det menar jag att det är ingen politisk text – tror den kan gillas av de flesta.

Tack Mikael Wiehe!

Makten över matkassen

mat

Ikväll har jag varit och lyssnat på en intressant föreläsning på Jönköpings bibliotek. Det var journalisten Ann-Helen Meyer von Bremen som var föreläsare i ämnet.

Hon har tillsammans med sin jordbrukande make skrivit boken med samma namn ”Makten över matkassen” och baksidestexten lyder som följer: ”Det här är en bok om matens ursprung. Samtidigt som det talas om surdegar, närodlat och småskaligt, pågår en helt annan utveckling där en livsmedelsindustri som orsakar stora miljöproblem, har usla arbetsvillkor och dålig djuromsorg ändå kan stå som vinnare. Den pågående förändringen av det svenska jordbruket kommer att påverka dig betydligt mer än alla dieter, matlarm och krogtrender. Spåren syns i det förändrade landskapet men också på tallriken. Men hur ska vi kunna välja vår mat, när vi inte vet vad vi väljer? Har vi tappat makten över vår matkasse?”

Min egen tanke i frågan är att det finns väldigt mycket åsikter vad gäller mat som går härs och tvärs, men hon tryckte på flera aspekter som jag tyckte var intressanta. Jag nämner endast några få.

  1. Vi översvämmas av kokböcker, men väldigt få eller ingen visar djuret uppritat på bild, vad de olika delarna kallas för och vad de lämpligen kan användas till. Under 40-  50-talen kom inte så många kokböcker, men de som utgavs hade alltid sådan information. Ja, kanske t.o.m på 60-talet för jag kommer ihåg att i min hemkunskapsbok vi använda i skolköket på min tid fnns det en sådan bild!
  2. Hon anser att i stort är det EU som tagit hand om jordbruksfrågorna.
  3. Hon tog upp antibiotikan i kött. Enligt henne har både Island och Norge lägre andel antibiotika i sin djuruppfödning än Sverige, men sedan kommer Sverige. Vi har väldigt litet i jämförelse med t.ex Spanien, Tyskland, Luxenburg med flera länder. Ja, vi ligger väldigt bra till vad gäller antibiotikan i jämförelse med andra länder. Hon berättar att i Danmark är problemet så stort att grisbönder  som läggs in på sjukhus isoleras tills man vet om de har resistenta bakterier eller ej! (Hur många av oss köper fortfarande danskt billigt kött? Inte jag, i alla fall, men att det var så här illa visste jag inte).
  4. Mer än 50% av kött i svenska butiker kommer från utlandet! Det  måste betyda att vi i Sverige har dålig kunskap om problemet!?

Frågestund och diskussion följde, publiken var inte så stor men många kloka frågeställningar kom upp. Oj, det var så mycket mer hon berättade om, måste smälta det. Jag köpte hennes bok för att ta del av hennes kunskap och  hennes idéer.

Det som egentligen är mest skrämmande för Sveriges del kan jag tycka är att jordbruksmarken minskar helt med den politik som drivits under många år. Jordbruksmark som inte används förstörs med tiden. Tiden var begränsad och det blev inte så mycket sagt om Sveriges möjligheter att bli självförsörjande ifall vi någon dag av någon anledning blir avstängda från  handel med utlandet. Att kunna/vara självförsörjande när det gäller mat borde vara en självklarhet för alla länder, än mer i en orolig värld med  folkvandringar, oavsett om de beror på krig eller klimatförändringar.

Arrangörerna för sammankomsten var Ordfront Vätterbygden samt Svenska Kyrkan.

Tack för en mycket intressant kväll!

 

Etikettmoln