Kiva

Det finns många sätt att stödja de som har det sämre än oss. Jag har känt till Kiva.org under ett par år, tror jag, men först igår gjorde jag slag i saken!

För en gångs skull så handlar det inte om att ge bort pengar utan att låna ut. Låna ut till fattiga som via Kiva-sidan presenterar vad de vill uppnå och vad de behöver låna pengar till. Som alltid betalar man en liten summa till förmedlingsbyrån för varje 25 USD man lånar ut. Om man får tillbaka alla pengarna? Njae, det vet man inte säkert, det finns mycket oro i världen så inga garantier, men till drygt 96 % av de utlånade pengarna kommer tillbaka till utlånaren i dagsläget. Delvis beror det förstås på växlingskursen också.

Kvinnor har sämre möjligheter till det mesta, även till att få låna pengar, därför ligger gruppen ”Kvinnor” mig varmt om hjärtat. Jag lånade ut pengar till två olika kvinnor i den gruppen. Den tredje, också kvinna, jag lånade ut pengar till är i gruppen för ”eco-friendly” som också ligger mig varmt om hjärtat. Totalt 1.000 svenska kronor lånade jag ut. Ingen större summa än att jag överlever även om jag inte skulle få tillbaka en enda krona. Men det är jag säker på att jag får, risken är nog inte så stor att man blir helt utan återbetalningar. Förmedlingsbyrån håller i det och avbetalningsplan är redan uppgjord.

De kvinnor jag lånat ut pengar till bor i Ghana, Kenya och Vietnam. Kanske något även du vill kolla in? Logga gärna in på Kivas hemsida!  Jag tycker det är ett lovvärt initiativ och de jag känner till som redan lånat ut under en längre tid har fått tillbaka sina pengar, allt efter betalningsplanen!

Bye, bye till Telenor!

Jag har köpt Telenors tjänster när det gäller mobiltelefoni under flera år.

Det har fungerat bra till SMS, läsa det man vill osv. Men det har varit stora problem med att prata i telefon. Ja, prata kan jag förstås, men många, många gånger har inte den jag talat med hört allt vad jag sagt. Under flera år trodde jag det berodde på att min telefon hade några år på nacken! Men inte hjälpte det ett dugg när jag köpte en ny telefon. Ibland hjälpte det med att jag ställde mig på balkongen, det blev alltid bättre, men bra blev inte ens det alltid. Hur kul är det att stå på balkongen och prata när det är svinkallt? Eller kanske tala om sådant man inte vill grannarna ska ta del av? Inte kul.

P.g.a att jag inte pratar så mycket i telefon, använder den mest till annat, så har jag dock fortsatt med Telenor av bekvämlighet. Men i sommar fick jag nog! Inget kul att prata i telefon ute på balkongen när jag hör att grannarna rakt över mig var ute på sin balkong! Jag ringde Telenor! Första gången la jag på ganska omgående när jag fick veta att det var lång väntetid, bortåt en timme tror jag de sa, minns inte riktigt. Andra försöket ett par dagar senare fick jag veta att ”det var mer än en timmes telfonkö”! Oacceptabelt, men då var jag så målmedveten att jag lät det ringa. Jag hann laga middag, äta m.m innan en man svarade efter 1 timme och 26 minuter. Jag framförde mitt ärende och han frågade varför jag ville lämna dem? Ja, nog tyckte jag att denna långa väntetid var tillräckligt argument för att lämna, men han fick även veta den huvudsakliga orsaken.

Så var det dags att byta i helgen. Jag var skeptisk till om det var överföringen det var fel på, jag hade levt med detta så länge så jag trodde det skulle fortsätta. Nu har jag ett billigare abonnemang och dessutom tror jag att jag slipper stå på balkongen. Igår pratade jag med min bror som bor i Skåne, det brukar ALLTID vara problem med att han inte hör mig stundtals. Först idag kom jag på att jag satt inomhus igår och vi pratade ganska länge med varandra och hörde varandra hela tiden! Fantastiskt!

Bye, bye Telenor! Jag hoppas och tror att det nya abonnemang kommer att fungera bra för mig! Nu transporteras mina kontakter via Telias telenät – det fungerar! 🙂

Glad idag!

Allt börjar bli som vanligt

Nu börjar allt kännas som vanligt igen, men med en massa fina minnen i bagaget förstås.

Kom på igår att jag såg inte till att få ett enda foto på mig själv eller på storebror till brudgummen. Mitt fokus verkade vara helt på brudparet, ja, så kanske det ska vara. Men litet retar det mig, i alla fall! 🙂

Idag städar jag litet mer ordentligt, det har varit mer dammigt och smutsigt än vanligt i mitt hem. Idag känns det t.o.m roligt att städa, trots att jag tycker att städa är både otacksamt som väldigt tråkigt. Otacksamt är det förstås inte, för det känns inte kul när jag är så medveten om hur smutsigt jag har haft det 🙂

Måndag tisdag har jag sett till att få ihop mitt ”steg-mål” på minst 10.000 steg (10.277 resp 10.168) så det blev inget större plus de dagarna. Men jag fick anstränga mig för att nå dit. 🙂 Tecken på att jag inte är purung längre, två dagars vindrickande, fest och barnbarnsaktivitet gjorde att jag kände mig ganska trött, slö och orkeslös. Idag har livsandarna återvänt. Att äldre blev trötta efter något speciellt har man ju hört i alla tider, nu vet jag hur det känns… 🙂 Man får vara glad när man inte är äldre än att man känner att man kan ladda om igen! Ladda om för nya äventyr! 🙂

Dagens skratt

Min granne och jag delar prenumeration på lokaltidningen. Vi brukar säga att den blivit så dyr. Räknar man på det så är frågan om det är så dyrt, dagstidning alla vardagar under året, hemburen under nattens mörka timmar största delen av året! Egentligen tycker jag inte det är så dyrt.

Sedan några månader tillbaka är det inte bara dagstidningen som delas ut på morgnarna utan även ev. veckotidningar. Min granne fick Hemmets Journal en gång i veckan i början av sommaren. Det är den enda veckotidningen jag har köpt, numer köper jag väldigt sällan, men det kan hända någon gång per år. Min granne är en morgonpigg kvinna, så hon hinner läsa dagstidningen först och oftast finns den i mitt fack när jag är redo för frukost – vintertid. Tidigt på våren flyttar hon upp till sin koloni och stannar där till långt fram på hösten. Då är det jag som läser först och kollar givetvis ev. veckotidning. Idag kom Hänt i veckan som började komma sedan några veckor tillbaka, Hemmets Journal kommer inte längre. Hänt i veckan har jag aldrig köpt, men kan som hastigast kolla ibland hos frissan om jag inte har egen bok med mig dit.

Hänt i veckan (med flera tidningar) har en förkärlek till kungligheter och rikemansfolk. Prinsessan Madeleine är den som granskas i veckans nummer. Pojkvän efter pojkvän visas på bild tillsammans med sessan och så några ord, oftast ofördelaktiga. Det som fick mig att gapskratta var en bild där hon grovhånglade med Pierre Ladow på Franska Rivieran i början av 2000-talet och jag läser ”en orolig pappa Carl Gustaf som muttrade något om jag vet nog hur det går till där nere. Och snabbare än man hinner säga magnumflaska så hade Madde fastnat på en paparazzibild där hon ogenerat grovhånglar med Pierre Ladow”

Tja, hon var inte så gammal, visst var det obetänksamt, men hånglat har vi nog alla gjort Prinsessan Madeleine är hårt utsatt av media, varför avsäger hon sig inte sina kungliga privilegier och uppdrag? I så fall skulle media förmodligen inte vara så intresserade av henne. Allt är inte pengar här i livet, att få ett privatliv kan vara värt mer, tycker en vanlig medelsvensson som är skribent i den här bloggen.

Lycka och gnällspikar

Vad är lycka och vad blir vi lyckliga av?

Just nu läser jag boken ”Hållbar utveckling. Teknik, Samhälle och Livskvalitet” På sidan 83 kan jag läsa följande: ”Hur stor del av den lycka vi upplever har att göra med hur fint hus vi har, eller om vi har bil, teve och hund! Om vi hade bara det allra nödvändigaste, hur mycket skulle vår lycka minska? En del forskare skulle hävda att den bara skulle minska med maximalt 10 procent, i alla fall för oss i den industrialiserade världen, som tar materiellt välstånd för givet”

Därefter fortsätter ett resonemang om vår förmåga att känna lycka. ”Hur stor del är genetiskt betingad? Med hjälp av studier på tvillingar har man kommit fram till att ungefär 50 procent av vår förmåga till lycka är nedärvd (Fors 2012, Sheldon m.fl 2004). Det innebär att fel föräldrar kan vara en katastrof!” (sid 84). Låter det dystert? Författarna fortsätter med att jämföra med det halvt urdruckna ölglaset eller om det nu är halvfullt!? ”Om man är född olycklig och har det tungt materiellt och socialt har man i alla fall en rejäl potential till relativ förbättring”.

Boken handlar om hållbar utveckling men efter ovanstående resonemang funderar jag än en gång över varför så många känner och sprider uppgivenhet och missnöje i vårt land. Vi är ett av världens rikaste länder, vi har ett starkt socialt skydd i vårt samhälle ändå så verkar väldigt många ha svårt att inse hur bra vi har det. Även om alla dessa har ”katastrof-föräldrar” så borde en stor grupp av dessa ha förmåga att se möjligheterna (glaset är halvfullt) som finns istället för att hänge sig åt att blunda för den verklighet jag ser – ett land, en tid full av möjligheter! August Strindberg sa redan på sin tid att ”det är synd om människorna”, visst hade han litet rätt!? 🙂 Hängde ni med i min senaste vändning? Precis, lyssna till de politiska debatterna, läs insändare osv… svenska folket verkar vara missnöjda i alltför stor utsträckning, tycker jag.

Hur tänker du?

 

Framtida mål

Vet du vad Agenda 2030 står för? Det är framtida mål för hållbar utveckling, otroligt viktiga mål, men hur ska vi kunna nå dit?

Här kan du läsa målen: Agenda 2030. Det är väldigt högt satta mål, men det är givetvis till sådan utveckling världen måste sträva. Förmodligen så högt ställda att man inte vågat uttala dem, de har känts helt omöjliga.

Nu tror jag inte vi når dit tills 2030, men det ligger mycket i ”att man ska sikta mot stjärnorna så når man trädtopparna” eller hur man nu brukar säga. Det är en god början!

Jag var på en heldagskonferens i ämnet för någon vecka sedan. En grupp med människor med olika bakgrunder och erfarenhet och jag hoppas att en arbetsgrupp kommer igång i min stad. Jag uppfattade svaret på frågan om vi ville det som litet svävande, även jag var svävande, mest för att ”hur mycket tid krävs det för detta” dök upp i mitt huvud, kanske i de andras också.

Ju mer jag tänkt på det sedan dess, desto mer hoppas jag att vi kommer igång. Det skulle kännas väldigt viktigt, meningsfullt och spännande att få delta i en sådan grupp.

Apropå viktkurvor

Alla vi som har eller har haft små barn vet ju hur det mäts och vägs under barnets första tid. Från de ligger i mammas mage och några år framåt. Flitigast med mätningar är det under graviditeten och barnets första år utanför magen.

En bloggvän, Znogge, skrev idag ett inlägg där hon bl.a nämnde sitt barnbarns vikt och längd. Lilla barnbarnet är fem månader så hon är i den åldern då det följs flitigast. Under tiden jag kommenterade det inlägget föddes det här inlägget där inne i hjärnkontoret! Min ena son följde nog kurvorna inom ”medelvärden” hela tiden, medan den andre var liten från start och låg utanför ”medelvärden” i stort sett hela tiden, om jag minns rätt. Det poängterades dock att det viktiga var att han följde sin egen kurva – och det gjorde han. Man kan tycka vad man vill om dessa kontroller under fostrets och sedan barnets tidiga utveckling, trots allt är det i bra syfte!

Sedan löpte mina tankar vidare…. Tänk om vi skulle vägas och mätas hela livet, hur många av oss skulle hamna inom normalvärde då? Med handen på hjärtat, ur hälsosynpunkt skulle det förmodligen vara lika viktigt för oss, som för de små människorna. Men vilket liv det skulle bli på svenska folket!

Tanken roar mig, och jag kan med en gång säga att jag inte skulle följa normalvärde-kurvan, ligga litet i överkant! Det vet jag utan någon mätning och vägning. 🙂