Den här frågan återkommer. Det är ett politiskt mål i vårt land att ingen ska dö ensam, vid förväntade dödsfall. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare, letade upp ett av inläggen och läste kommentarerna med intresse. Blandade tankar, vi tänker olika, litet försiktigt, för vi vet förstås inte nu i vårt aktiva liv hur vi vill ha det i slutet av vårt liv. Den här frågan har blivit aktuell än en gång i och med att nyhetskanalerna berättar att målet att ingen ska dö ensam inte är nått än!
Jag kopierar en del av mitt inlägg från januari 2016:
”Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉
Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.
År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla? Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.
Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?
Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?”
När min mamma var döende i mitten av 80-talet så satt en vilt främmande människa i ett hörn i rummet när vi anhöriga kom på besök. Då kändes det bra för oss anhöriga, men var det verkligen någon tröst för mamma? Jag är tveksam. Varför kommer inte den tanken upp i debatten? Det tas för givet att alla vill ha någon hos sig i dödsögonblicket, jag är inte alls säker på det… Det finns de som passar på att dö så snart anhöriga lämnat rummet… Tillfällighet? Ja, kanske, men jag är långt ifrån säker.
Vill du läsa kommentarerna till mitt inlägg 2016 så finner du både inlägg och kommentarer här: https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/ En del som brukar läsa min blogg regelbundet kommenterade redan för 1,5 år sedan, ni får gärna kommentera igen förstås… men ni får också tycka att jag börjar bli tjatig. Jo, ett ämne jag återvänder till då och då, vet att många inte vill diskutera frågan alls, medan många, precis som jag tycker om att fundera över livets slut – i alla fall när det gäller så där i största allmänhet.
