Nämndemännens plats i rättsväsendet

Bild från Pixabay.com

Jag ifrågasätter nämndemän i rättegångar.

I alla andra sammanhang så betonas kompetensens betydelse. I så viktiga saker som när människor står inför domstolen så har vi några helt outbildade inom juridik som är med och påverkar dombeslutet! Helt outbildade, nåja, de har fått litet ”utbidning” inför uppdraget. Jag skrev om min syn på detta för flera år sedan i en blogg. Då fick jag både medhåll som mothugg. En del ansåg att det gynnar rättssäkerheten! Jag minns inte ordalydelsen men jag uppfattade det så i alla fall. Jag förstår inte det tänkesättet, trots att jag funderat på det mer än en gång.

Är det i så fall endast inom rättssamhället som detta gäller?

Att jag åter tar upp frågan i min blogg är att jag vill ha fler infallsvinklar, för eller emot nämndemän, efter att ha läst ett avskräckande exempel. För mig avskräckande i vart fall.

Den nya staden

Mikael Wiehe tar till musiken för att förstå/bearbeta det som händer i omvärlden, både långt borta och nära. I många sånger lägger han in  en politisk vinkling i sin musik, en del gillar det, andra gillar det inte. Så är det oftast så fort det handlar oom privata åsikter… Det är mänskligt och det är kanske t.o.m olikheterna oss människor emellan som för utvecklingen framåt. 🙂

Efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm har Wiehe skrivit en sång, den spelades in i hans hem den  12 april. Väl värt att lyssna på, oavsett politisk hemvist. Med det menar jag att det är ingen politisk text – tror den kan gillas av de flesta.

Tack Mikael Wiehe!

Kvinnors rättigheter i Iran

Idag skulle jag ha fikabesök,  promenerade iväg för att köpa semlor trodde jag. Kom hem med bakelser med anledning av alla hjärtans dag! Allt går ju att göra ”affär” på. Söta att titta på, trodde förstås de skulle vara smaskiga att äta också. Men jag tyckte inte det. Kanske äter jag sådana här sötsaker allt för sällan numer för att uppkatta dem.

Så till något annat. Det här med kvinnors klädsel är något som engagerar många, jag tänker på svenska ministrars beök i Iran. Flera protesterar här i Sverige mot att svenska kvinnor kan förnedra sig till att ta efter den sedan att täcka håret när de besöker landet. Är det månne samma människor som ropar högst om att de nyanlända ska ta efter, respektera och helst leva enligt ”svenska regler och lagar” från första dagen? Jag behöver väl inte tillägga att i Iran är det lag på att kvinnan ska dölja håret.

HUR människor i olika länder klär sig bryr jag mig inte så mycket om. Däremot så kan jag känna mig skeptisk till ministrars besök i diktaturer. Jag har för dåliga kunskaper om hur kvinnor har det i just i Iran, däremot vet jag att 60 % av de som studerar vid universitet är kvinnor, så kvinnor verkar i vart fall vara på frammarsch.

Som vanligt tycker jag man ska protestera mot problemet och inte mot symtomen. Alltså om kvinnor lever förtryckta, inte har samma rättigheter som män, då är det det som ska kritiseras vid statsbesök, inte hur de klär sig. Kanske täcker kvinnorna håret efter egen önskan och/eller tradion, om de gör det utifrån männens makt och direktiv, ja, då är det den makten som ska kritiseras. Det hjälper ju inte att plocka bort symtomet, eller hur?

Håller du med mig eller hur tänker du?

Namn är mer än personen

Anna-Lena i bloggen ”Femfemman” skriver idag om förnamn. Namn tror jag att jag alltid tyckt varit fascinerande och litet spännande. När jag läste Anna-Lenas inlägg så upptäcker jag att trots att vi är födda under samma årtionde så har vi ganska olika uppfattningar om namn…

Dubbelnamn var väldigt poppis på 40-50-talen, tror inte det fanns en enda skolklass som inte hade någon elev med dubbelnamn, Anna-Stina, Anna-Lena, Britt-Marie, Maj-Britt, Lars-Erik, Sven-Olof,  Bengt-Åke med flera dubbelnamn var vanliga. Egentligen inget fel på namnen över huvud taget, men varför dubbla? Jag har många gånger sagt att jag hoppas att de aldrig kommer tillbaka, tror dock att de kommer att göra det. Men det är väldigt många av de som har dubbelnamn som endast använder ena halvan som tilltalsnamn när de är vuxna och bestämmer själva.

Namn, är spännande, tycker jag. Alltid intressant att få veta vad nya små människor ska heta. Ibland gillar jag de nya namnen som kommit med en gång, andra inte – men efter ett tag gillar jag dem också, i regel. I Norge däremot finns ett mansnamn som jag har svårt att vänja mig vid, har t.o.m förträngt namnet, minns inte vilket det är. De flesta namn är vackra när man fått smaka på dem en stund, men det finns en sorts namn som jag har svårt för och det är könsneutrala namn, alltså namn som används både till tjejer och killar. Jag vill att namnet på en person ska klart ange könet… Sedan har jag svårt för ”hitta-på-namn” som en del ger sina barn idag. Till glädje för vem och varför? funderar jag. Blir det lilla barnet en tuff och stabil person kanske det kvittar, men blir det en vek och kanske inte så poppis skolunge så inbillar jag mig att namnet kan t.o.m bli en belastning.

Har du några tankar och åsikter om olika förnamn, dela med dig? 🙂

Nyårsafton – tid för eftertanke

Hur har du det så här vid årsskifet? Har du festligheter på gång som gör dig upprymd, eller ska du fira hemma i lugn och ro?

I ungdomsåren var nyårshelgen alltid förknippat med fest, glädje och lite glamour. Bästa klänningen på, hår och sminkning iordninggjordes på bästa sätt. Nu för tiden firar jag nyår ibland i glada vänners sällskap, andra gånger ensam. Jag får liten högtidskänsla oavsett sällskap eller ej. Jul- och nyårshelgerna som det är så mycket snack om, så mycket pyssel och förberedelser till, de gör mig alltid eftertänksam, tankar om året som varit och funderingar om året som knackar på dörren.

2016 känns som ett bra år om jag endast tittar på innehållet privat för mig själv. Ser jag mig litet vidare runt på utvecklingen i Europa och världen, ja, då är det lätt att jag känner mig litet skrämd för utvecklingen. Miljöförstöringen, kriget i Syrien, illdåden i bl.a Paris och Berlin, terrorhot litet här och där, människor som får sätta livet till i gängkriminalitet, bilbränder och inte att förglömma de alltmer främlingsfientliga rösterna i hela Europa. Mer än en gång har jag funderat över hur människor blir så onda att de kan halshugga, skjuta ihjäl, misshandla andra människor!? Vid sådana tankar känner jag mig nedstämd.

Samtidigt så är jag så otroligt glad för att jag lever i Sverige av alla länder. Trots att det finns mörka moln även i vårt land så har vi det överlag så himla bra.

I morgon är det 2017, vad har det året i sina gömmor? Ja, det återstår att se, förmodligen blir det ömsom vin och ömsom vatten…

Till sist önskar jag alla att vi får ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

De vita bussarna

Jag läste en intressant artikel i Ordfronts tidning, OLM (Ordfrots Litterära Magsin) utgiven dec 2016, artikeln handlar om ”Sveriges vita bussar då och nu”.

På 1940-tale körde vita bussar med människor från koncentrationslägren i krigets Tyskand och Polen till Sverige, de räddade liv. Idag deporteras människor som flytt från sina hemländer till Sverige tillbaka till länderna de flytt ifrån i vita bussar. Undersökningar har visat att dessa människor ofta flyr hemlandet än en gång. Av de som inte flyr än en gång har många blivit dödade.

Undrar hur Sveriges nuvarande beslut och beteende kommer att skildras i historieböcker eller annan litteratur om 50-100 år eller ännu längre fram.

Kura skymning

Kura skymning gjordes mycket förr i tiden innan elektriciteten gjort sitt intåg i var mans och var kvinnas bostad.

Numer finns det ett arrangemng som kallas så. Igår deltog jag i Jönköping för första gången. Jag hade faktiskt aldrig uppmärksammat det. Kura skymning, ja, då förväntar man sig inte det ska vara full ljusstyrka i taket… Arrangör i går kväll var Föreningen Norden och en av deras styrelsemedlemmar släckte ned lamporna i taket över publiken medan det var ljus för den som läste.

Det dröjde inte länge förrän en herre bad att det skulle tändas upp, ok så gjordes, men inte med full ljusstyrka. Litet mer än mysbelysning… Döm om min förvåning när samme herre reste sig efter en stund och skruvade upp till full ljusstyrka! Kan man kalla detta för att kura skymning? Nej, det tycker inte jag. Viskade till  min väninna ” – hon satt ytterst – gå och släck i taket! Det gjorde hon förstås inte, fnittrade litet bara.  Kanske såg mannen dåligt, men vad gör det om någon läser högt för en? Ville han möjligen se kvinnan som läste? Ja, inte vet jag… men jag satt så till att jag såg henne inte, Det gick väldigt bra att höra hennes röst ändå, hon talade i mikrofon!

Detta var absolut en pensionärsgrej. Tror inte det var många som inte uppnått 65 års gränsen. Har på senare tid deltagit i arrangemang där jag känt mig yngst! Det kan ju stärka självförtroendet… i andra sammanhang är man äldst.

Apropå ”Kura skymning”, ett litet halvmysigt arrangemang! Men det hade varit mysigare om det verkligen hade varit mörkt eller halvmörkt med en sådan titel på arrangemanget!