Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Mänskligt’

Att dö ensam eller ha nära och kära hos sig

Den här frågan återkommer. Det är ett politiskt mål i vårt land att ingen ska dö ensam, vid förväntade dödsfall. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare, letade upp ett av inläggen och läste kommentarerna med intresse. Blandade tankar, vi tänker olika, litet försiktigt, för vi vet förstås inte nu i vårt aktiva liv hur vi vill ha det i slutet av vårt liv. Den här frågan har blivit aktuell än en gång i och med att nyhetskanalerna berättar att målet att ingen ska dö ensam inte är nått än!

Jag kopierar en del av mitt inlägg från januari 2016:

”Ja, en del dör knall och fall, andra är så ensamma att ingen saknar dem förrän efter lång tid, så visst finns det djup ensamhet. Ibland är det ett medvetet val, av någon anledning har de vänt sig bort från andra människor, andra att de förlorat sina vänner av olika anledningar. På de äldreboenden jag har arbetat har det alltid sagts, politiska beslut, att ingen ska dö ensam på ett äldreboende i kommunen. Ofta finns anhöriga där som naturligt inslag, i annat fall är tanken att en personal ska finnas tillgänglig i rummet. Det låter vackert och jag har tyckte det var naturligt och ”fint” att vi har det så. Ovanstående inlägg fick igång mina tankar… Hur vill jag ha det när jag dör? Det kan jag givetvis inte veta, men som jag känner det nu så tror jag det kvittar. När jag är sjuk med feber, ja då vill jag vara i fred, ville inte bli störd när jag bodde i familj. Små barn styr man inte men när de blev litet äldre så visste både de och pappan att morsan ligger där inne tills hon piggnar till… 😉

Det här är så intressanta funderingar, tyckte jag, att jag bestämde mig för att kolla med vänner som var här på ”tjejträff” i går kväll. Jag frågade hur de tänkte i frågan…. ja, frågan kom väl litet oväntat, något de inte funderat på någon gång… de som levde i goda förhållanden ville ha sin make vid sin sida, om inte han fanns kvar så spelade det ingen roll, trodde de. Andra tyckte i stort sett som jag, att det gör dem inget om de dör ensamma. Att någon utomstående skulle finnas i rummet verkade de inte alls bli så ”tröstade” av.

År det helt enkelt så att vi har sådan respekt/rädsla för döden att vi tycker att alla ska ha någon hos sig? Är det vår egen dödsrädsla?  Eller är det för att det låter så ”fint” att hen inte dog ensam.

Nu mina läsare utmanar jag er. Har du tänkt på din egen död? Tror du att du kommer att uppskatta om ”någon” finns i rummet när du lämnar det här livet?

Givetvis vill vi alla ha den omvårdnad, smärtlindring osv tillgodosedd… Frågan gäller bara om ensamheten i dödsögonblicket är något som till varje pris måste bekämpas? Eller tror du att  närvaro vid dödsbädden är viktigare för de anhöriga än för den döende?”

När min mamma var döende i mitten av 80-talet så satt en vilt främmande människa i ett hörn i rummet när vi anhöriga kom på besök. Då kändes det bra för oss anhöriga, men var det verkligen någon tröst för mamma? Jag är tveksam. Varför kommer inte den tanken upp i debatten? Det tas för givet att alla vill ha någon hos sig i dödsögonblicket,  jag är inte alls säker på det… Det finns de som passar på att dö så snart anhöriga lämnat rummet… Tillfällighet? Ja, kanske, men jag är långt ifrån säker.

Vill du läsa kommentarerna till mitt inlägg 2016 så finner du både inlägg och kommentarer här:  https://miatankar.wordpress.com/2016/01/08/att-do-ensam/ En del som brukar läsa min blogg regelbundet kommenterade redan för 1,5 år sedan, ni får gärna kommentera igen förstås… men ni får också tycka att jag börjar bli tjatig. Jo, ett ämne jag återvänder till då och då, vet att många inte vill diskutera frågan alls, medan många, precis som jag tycker om att fundera över livets slut – i alla fall när det gäller så där i största allmänhet.

De första stegen på morgonen

Vad är det som händer i kroppen under de första 100-200 stegen på morgonen?

Jag har noterat flera gånger att om jag väger mig direkt jag stiger upp, har vågen i sovrummet, så väger jag 2-3 hg mer än om jag väger mig när jag endast gått något-några hundra steg. Jag upptäckte det för några månader sedan, har kollat flera gånger, varje gång handlar det om 2 eller 3 hg:s skillnad.

Kanske är det latmasken som hoppar av min kropp när jag avslutat viloläget 🙂

Ibland har jag tur

När jag var på gymmet idag började jag med ett kort pass i motionshallen för uppmjukning.

Gick sedan en våning upp för styrketräningen som jag lägger betydligt mer tid på än motionsträningen. Hade nog varit där cirka 30 minuter när jag insåg att jag hade lagt mobiltelefonen på en träningscykel en våning ned. Svor litet inom mig, gick ned, motionsrummet tomt och mobilen låg där jag lagt den. Tack och lov.

Med ”fel person” som tränat så hade mobilen utan tvekan varit borta, å andra sidan är de allra flesta ärliga.

Fina du!

Gillar du smicker? Gillar du obefogat smicker?

Smicker, vad är det? Ja, litet knepigt att skilja på det jag ser som positivt = ärlig uppmuntran eller om jag tycker att någon/något är ovanligt snygg. T.ex om en väninna till mig har en ovanligt vacker klänning som klär henne och jag säger att jag tycker den är läcker, då är det en komplimang för mig. En del kallar sådant för smicker också…

Jag känner att jag vecklar in mig litet, men att ge beröm, uppskattning tycker jag är viktigt och sprider glädje, det jag vill komma åt är det här slentrianmässiga ”fina du”, ”fining”, ”snygging” osv som florerar både i talspråk och som jag ser i överflöd i bl.a facebook.

Är det här språkbruket för yngre? Men senast igår fick jag ett mail som började så… Jag vet att den personen menar något positivt i relation till mig. Trots det så hade det känts bättre med ”Hej Mia!” 🙂 Det räcker så gott.

Bottnar det i att de som använder sådana ord vill stärka självförtroendet hos den andre? Eller sitt eget? Eller ställa in sig, jag uppfattar det som litet smetande… smickrande… ställa in sig…

Hur använder du det? Använder du det här språkbruket själv, kanske? Hur reagerar du på smicker? 🙂

Jag misstänker att det är litet åldersrelaterat… jag har nog aldrig skrivit så, kommer nog aldrig att göra det heller…. eller säga…

Bättre med litet skit i hörnen…

Jag är ingen pedant, blir ibland irriterad över min egen oordning. Ensamboende, borde vara lätt att ha ordning… hehe… inte här inte.

Idag har jag kommit till skott i alla fall, putsat ett par fönster, men det finns fler. De som blivit putsade idag, blir nog inte putsade fler gånger i år.  En eller högst två gånger om året gäller här. Oftast en + en gång på insidan är nog det vanligaste.

Känns kul i alla fall när jag kan njuta av att se bra ut 🙂

Bättre med litet skit i hörnen än ett rent helvete, efter den devisen lever jag nog en hel del. Trivs med det, även om irritationen kommer vissa dagar.

Misslyckade skönhetsoperationer

Jag tror nog att ni bloggare har hört talas om misslyckade skönhetsoperationer som betalas av den enskilde. När det sedan blir medicinska problem, inte livshotande, men problem så är det vår skattefinansierade sjukvård som ska ta ansvar och återställa. Idag är det många människor som gör olika sorters skönhetsvård, vet inte om antalet ökar fortfarande. När det sedan blir medicinska problem, inte livshotande, men problem, så är det vår skattefinansierade sjukvård som ska ta ansvar och återställa. Det kan bli både personalkrävande och kostnadsskrävande med tiden för sjukvården att justera det som gått fel.

Enligt lagen ska sjukvården göra det. Frågan är vilka som drabbas av detta med tanke på det ökade antal skönhetsoperationer. Sjukvården idag dras redan med ekonomiska prioriteringar, har kanske alltid gjort på ett eller annat sätt, vad vet jag.

Är det rimligt att det  även i fortsättningen ska vara självklart att offentlig sjukvård ska bekosta ”reparation” av det privata icke-kompetenta personer/företag drar in pengar på? Kan/ska man lägga ansvar, även ekonomiskt ansvar, för resultatet på dessa aktörer? I så fall självdör dessa företag snabbare kan jag tänka mig.

Har den drabbade ett eget ansvar? Betalar en frisk person för en insats som gör denne sjuk helt i onödan – ska denne person då räkna med att gratis bli återställd av våra skattepengar? Var drar man i så fall gränsen för sådant som inte ska åtgärdas och sådan som åtgärdas av sjukvården?

Den frågan har blivit aktuell för mig senaste dygnet sedan nyheterna rapporterat om en person som blivit nekad ”justering” av Karolinska Sjukhuset.

Hur tänker du i frågan? Jag tror jag vet vad jag tycker, men är villig att lyssna på fler arguement i en svår fråga. Bjuder du mig på dina tankar i frågan är jag tacksam!

Ockerränta!?

Jag köpte en ny pc för ett par-tre månader sedan, en dyrare modell än jag tänkt. Sa jag kunde hämta den dagen efter för jag hade inte tillräckligt med pengar med mig. Inga problem, tyckte de, räntefritt, får det på räkning som skulle betalas inom två månader. OK, jag vill helst betala direkt, när jag kan, men OK, tyckte jag. Kunde vara skönt att slippa göra en resa till.

Fick räkningen, la in beloppet i banksystemet och förväntade mig att allt skulle sköta sig självt. När jag sedan gick in i början av denna månad upptäckte jag att det beloppet inte gått iväg! Jag hade kopplat det till fel konto, det var till det konto som är kopplat till mitt bostadslån! Där fanns inte tillräckligt med pengar för datorköp! Sände iväg pengarna direkt…

Ett par dagar därefter fick jag påminnelse… med tillägg om jag redan betalt så ingen åtgärd. Kollade datum – jag hade betalat på riktigt samma datum som betalningen gått iväg! Trodde allt var OK.

Idag fick jag räkning igen och nu ville de ha pengar + 13,4 % ränta + diverse avgifter = 321 kronor. Det var minst sagt SAFTIGT tyckte jag. Grr, la ifrån mig räkningen.

På baksidan där specificering finns står det står det att om betalning skett efter 2 aug kan jag bortse från denna påminnelse. Underst! Hmm…. upptäcker det är bra att blogga, annars hade jag gjort betalningen. Hoppas jag kan lita på den sista meningen! Kommer förvara påminnelseavin… för säkerhets skull… någon månad i alla fall.

Inte första gången jag kopplar till fel konto, men det brukar vara mindre belopp så det har funkat ändå. Dags att bli mer observant.

Slutet gott, allting långt. Nu slipper jag vara tjurig… 🙂

Etikettmoln