Stängt på obestämd tid

Nu stänger jag bloggen på obestämd tid.

Ett STORT TACK till er alla som kommenterat flitigt trots att jag varit ganska osynlig i bloggvärlden den senaste tiden. Känner att intresset dalat ordentligt. Kanske tittar jag in hos er och lämnar en kommentar då och då… tiden får utvisa det…

1 november idag… höst, mörkret faller tidigare och tidigare på kvällarna. Vad pysslar jag då med? Jag har tagit tag i släktforskningen igen. registren hos Arkiv Digital där jag söker mina (och andras rötter) har förändrats, utvecklats egentligen, men gör att jag inte känner mig hemma och det tar tid att finna det jag söker. Men ju mer jag håller på, desto lättare blir det. Som alltid, ”träning ger färdighet”. Jag har en tanke om att skriva om mitt eget liv och det jag känner till om mina anfäder. Ju äldre jag blir, desto mer skulle jag vilja veta mer om mina föräldrars liv. Inte bara i stora drag, utan om känslor, konflikter, tankar och förhoppningar om framtiden, hur min farmor klarade sig ekonomiskt när hon blev änka 1934 med sex barn i åldrarna 4-17 år m.m, m.m. Det finns mycket att utforska om och när man vill.

En sådan bok om mina förfäder skulle jag önskat fanns. Mina söner just nu är måttligt intresserade av sina förfäder – än så länge! Därför har jag tänkt att dela med mig av det jag får fram.

En spännande resa!

Som sagt… jag önskar er alla en skön höst och var rädda om er själva och om varandra så här i coronatider! Annars också, förresten… 😉

Familjen

Författaren Johanna Bäckström Lerneby, född 1974 i Luleå, är journalist och författare.

”Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.”

I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som famijen Al Asim.

Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50.000 invånare. Och vadd som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det ”parallella samhället”.

I detta omskakande reportage får vi följa familjen, de som drabbats av deras brott och myndigheternas jakt för att sätta dit dem – en gång för alla.

Det här är en mycket intressant skildring av gängkriminaliteten i Göteborgs förorter som vi hörde mycket om för några år sedan. Författaren har varit på plats, talat med olika medlemmar i gängen, överhuvudet i familjen, några av de utsatta. Hon skildrar även arbetet för att få bort det dödliga våldet, samarbetet mellan olika myndigheter.

Som sagt, en mycket intressant bok, som jag i stort sett sträckläst. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 297

Bok: 52 / 2020

Mamma sa att jag inte fick berätta

Cathy Glass är en pseudonym, hon skriver under namnet Cathy Glass för att skydda barnens identiteter. Hon skriver nämligen om sina erfarenheter som familjehemsföräldraskap. ”Mamma sa att jag inte fick berätta” är en sann berättelse om den tid hon var familjehemsmamma till en liten kille.

Vad är det för hemlighet Reece inte får avslöja? Cathy Glass ställs inför sitt livs störst utmaning.

Sjuårige Recee har avverkat fyra famijehem på lika många veckor innan han placeras hos Cathy. Hon försöker finna svaret på varför Reece är så våldsam: han bits, slåss och skriker. Men han har lovat sin mamma att inte berätta någonting. Även Cathy är beredd att ge upp kampen om att nå fram till honom, när hon plötsligt finner nyckeln till pojkens mörka hemlighet.

Flera gånger under läsningen tänkte jag ”Tänk att det finns människor med så stort tålamod och engagemang som denna familjehemsmamma har”. Det är nämligen en sann berättelse. Jag är ganska säker på att Recees liv hade sett helt annorlunda ut om han inte fått möjligheten att bo hos Cathys och hennes familj under en period av sitt liv.

En bok som fascinerade mig mycket.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 348

Bok: 47 / 2020

Har man inte jobb…

Ja, har man inte sysselsättning så skaffar man det, sägs det. Visst stämmer det, ibland i alla fall.

Ovanstående bärskörd fixade jag igår på 1-2 timmar, trots att jag måste vila ryggen regelbundet på grund av en lindrig skada, men just att stå böjd går inte långa stunder i sträck. Med andra ord, det finns massor med bär i markerna, synd att allt inte kommer till nytta.

Idag förmiddag hade vi möte i min grupp i Brottsofferjouren, sedan har jag rensat bär kokat soppa till middag. I går sken solen, idag är det mer ”soppväder”, men har hunnit rensa en del lingon också. Ska strax fortsätta så jag för undan dem. En del av dem blir sylt framåt kvällen, andra hamnar i frysen för framtidens behov.

Ibland känner jag mig riktigt huslig 😉

Tack till sommaren

Så är det dags att säga hej då till sommaren, en sommar som jag har varit utomhus mycket och njutit både av solen men kanske allra mest av ljuset! Från vårens inträde då vi fick ljusare och ljusare dagar tills det var ljust dygnet runt, nästan i alla fall!

Jag har kunnat träffa barn och barnbarn igen, även om det inte blivit så väldigt mycket, faktiskt. Kunnat sitta utomhus och samtala med vänner, promenera i skogen ensam eller tillsammans med någon god vän osv.

Jag har via mail kontakt med en person i Australien och en i Brasilien. Kvinnan i Australien kan inte förstå att vi lever som vi gör i dessa corona-tider. Hon har inte träffat barn och barnbarn sedan i januari, går inte ut och handlar, beställer hem mat. Går ut och promenerar i alla fall.

Mannen i Brasilien är betydligt yngre, arbetar som lärare och undervisar på distans. Han är inte nöjd med sitt lands styrelseskick och inte med deras korona-hantering heller.

Bilen har jag nyttjat en del, varit på utflykter, oftast ensam, sett nya miljöer, njutit av att kunna vara utomhus, att sitta utomhus och fika osv, osv…

Nu är det dags att snart börja njuta av höstfärgerna, de har inte visat sig än, men kommer så småningom. Regnet är nyttigt för naturen, men jag uppskattar uppehållsdagana mest 🙂

Som sagt var, ett stort tack till sommaren 2020! 😉

Videskogen

Igår, lördag, hade vi ett strålande sommarväder. Varmt, men inte för varmt, soligt och behagligt på alla sätt och vis. Dags för utflykt. Jag har några utflyktsmål som jag gärna vill åka till vackra dagar det här året. Då jag inte ville resa alltför långt så föll valet på Vandalorum i utkanten av Värnamo. Trodde jag. Jo, jag körde till Vandalorum, men kände inte riktigt för inomhusaktivitet. De har en pågående konstutställning där.

Jag visste de skulle ha en vacker promenadstig här någonstans. Vad bra att man numer alltid har tillgång till internet och inte behöver åka hem för att kolla. 🙂 Såg att bilen stod bra där den stod, det var promenadavstånd till Videskogen, ett våtmarksområde i utkanten av staden. Det blev ett lyckat val som dessutom gör att jag vill lära mig mer… Så är det ofta när jag är ute på resande fot, hur det sedan blir med att ”lära mer”, ja, det är si och så… 😉

Promenadvägen är ett genomtänkt projekt, lättillgängligt för både barnvagn som för rullstol, ja, för alla, även för de som har svårt att ta sig fram i oländig natur. Väldigt bra, tycker jag.

Våtmarker är viktiga för ekologin och hela vår tillvaro, ja t.o.m livsviktiga för vissa arter. Människan har ändrat naturens struktur utifrån mänskliga intressen. Jag misstänker att det gjorts utan att fundera över om det kunde vara till någon nackdel. När jag tänker tillbaka på min barndom så dikades blöta områden ut så de skulle vara lättare att odla på. Jag läser på Naturvårdverkets sida att ”Under det senaste seklet har nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungiga våtmarker försvunnit”. Det är inte bara i vårt land som våtmarkerna minskat i areal.

Läser, trots med tanke på de utdikningar som skett i vårt land att ”Sverige är faktiskt ett av de våtmarksrikaste länderna i världen, och den största delen av våra våtmarksområden finns i Norrlands skogsbygder.”

Att människoarten ökar i antal är skadligt ur många vinklar. Frågan är hur man får stopp på vår arts utbredning. När jag ”tänker till” så är det inte konstigt att naturen gör uppror med stormar, tsunamin, översvämningar och med alla medel den kan. Kanske är även pandemier ett sätt att försöka hålla efter överbefolkningen? Tror inte det finns någon art som är skadligare än vår egen – ur planetens synvinkel och vår egen överlevnad! Det känns inte kul att tänka på… Men nog så viktigt!

Handen på hjärtat: Vad är det vi lämnar efter oss till kommande generationer!?

Kan du inte kommentera?

För något/ett par år sedan fick jag veta att två vänner som ej är bloggare inte kunde sända iväg kommentarer till min blogg. Den ena träffade jag och kollade i hennes telefon, kommentaren gick igenom…. Trodde att det var löst. Men hon kunde trots det inte kommentera sedan.

En annan vän berättade om samma problem något år efter den första, hennes dator har jag inte testat. Jag tycker det är synd, men vad göra. Hon har heller ingen blogg.

Nu fick jag veta att även en bloggare inte får igenom sina kommentarer hit. Alla dessa tre har tidigare kommenterat i bloggen hos mig tidigare.

Finns det någon som har en tanke på vad som är fel? Nu börjar jag undra om det är fler läsare som inte lyckas få iväg kommentarer till min blogg. Bloggare kommer och går i mitt flöde, ibland undrar jag vad som hände.

Jag ska ta kontakt med wordpress idag, de brukar vara tjänstvilliga. Är det någon som läser min blogg, men inte lyckas kommentera – hör av dig till min mailadress (miatankar @ gmail. com). Förhoppningsvis löser det sig när jag går över till egen domän, men vet inte om jag tror på det riktigt. Jag börjar förstå att felet ligger här – men varför är det endast enstaka läsare som drabbas gång på gång. Jag kan inte finna någonstans att jag varken kan eller har blockerat någon, blockerat omedvetet då 😉

Simba

Nu har jag fått sällskap i lägenheten några dagar, av kaninen Simba. På bilden ovan ser det ut som att det inte finns någon mat i skålen, men det finns lite kvar, fast det var i delen av skålen som inte syns. Att Simba la tassarna på skålen när jag öppnade buren tolkade jag som ”Rör inte min mat” 😉 Vi människor vill nog gärna lägga in budskap i djurens beteenden, många gånger stämmer det säkert, men ibland är det kanske önsketänkande av oss! Eller hur tror ni, läsare?

Så här ser det ut hos mig nu, vi har fixat en ”sällskapshörna”. I fåtöljen som syns litet till höger i bild sitter jag mycket både när jag bloggar eller gör annat vid datorn. Sitter där också ofta när jag läser. Just nu har han lagt sig ned för vila, han lägger sig inte litet försiktigt utan genom att slänga ned kroppen med en duns mot underlaget så jag ska veta att nu är det tid för vila!

Kul med sällskap och lära känna den här kanaljen, en riktigt kelig kanin. Njuter väldigt av att bli kliad och smekt. Men som sagt, lånekanin, får se hur länge han får husera hos mig den här gången. Hoppas det blir fler besök framöver.

Dilemma

”Ja, se pengar, ja, se pengar är till bekymmer för såväl fattig som för rik”

Apropå strofen ovan så var Thore Skogman nog den första artisten jag såg ”live” – som underhållare från ett lastbilsflak under en fisketävling! 🙂 Sådana uppträdande av välkända artister ute bland allmänheten – förekommer de idag? Han var stor kändis redan då! Det var andra tider, minsann… kan det bero på att jag börjar bli gammal!?

***

Överst är en strof som passar in på det här inlägget. Inte för att jag vill kalla mig rik utifrån svenska förhållanden, men visst är jag rik om jag jämför mig med många andra människor världen över.

Jag har tidigare skrivit om Kiva.org och hur deras verksamhet med att vi via dem kan låna ut pengar till behövande. Jag ser av mitt inlägg att jag började låna ut pengar via Kiva i september 2018. Fram tills pandemins start så fick jag tillbaka allt utlånat, även om någon behövde en månads förskjutning.

Några betalade slutsumman på lånet enligt betalningsplanen strax innan eller strax efter pandemins utbrott världen över. Jag tänkte i mitt stilla sinne ”undrar hur det går med lånen”. Några hade nyss betalat av och jag har inte sänt pengarna vidare till nya låntagare, tänkte jag väntar och ser hur utvecklingen blir. Ville ju inte låna ut och nästan helt säkert veta att de inte fixar att betala tillbaka.

Jag gick in på sidan idag och kollade hur det går för ”mina låntagare”. En har betalat helt efter sin personliga avbetalningsplan. Får se hur hon fixar det nu 1 augusti, enligt hennes avbetalningsplan så ska hon avbetala var fjärde månad… De flesta avbetalar varje månad. En annan kvinna klarade betala tillbaka ända t.o.m juni månad, julis avbetalning ligger hon efter med. Den tredje kvinnan och även den fjärde kvinnan klarade enligt planen t.o.m april, de båda ligger efter med tre avbetalningar vardera. Tveksamt om de kommer igång igen, misstänker jag.

De pengar låntagarna betalar tillbaka till mig låter jag finnas hos Kiva, har tidigare lånat ut direkt så fort det har funnits tillräckligt med pengar. Men sedan pandemins genomslag har jag låtit dem ligga still. Funderar fram och tillbaka. Kanske är det att se de pengarna som gåva till nya låntgare istället, får nog anse att världens fattiga har det sämre idag än innan pandemin. Det är så jag tolkar resultatet av det som sker just nu.

Jag får se hur jag gör…. Trots allt känns det ganska lyxigt att sitta här som pensionär och veta att jag kan om jag vill… Dilemma.

Trots mycket klagande i vårt land har vi överlag det så himla bra. Trots det gnälls det. T.o.m tycker jag att vissa riksdagspolitiker uppträder som att de tror att Sverige snart faller sönder – och det är alltid andras fel. I en så här stor, övergripande, oväntad fråga som pandemin är borde det leda till bättre samling än det gjorts. Sedan finns det givetvis massor som kan göras bättre. I vilket land är allt perfekt? Men det är förstås min personliga åsikt…. 😉

En så´n helg – del 4

Lördagen blev kanon, som ni säkert redan förstått.

Söndagen var en annan dag 😉 Det har utlovats opålitligt väder under veckan som skulle komma, alltså den här veckan. Ömsom regn, ömsom sol – och det stämmer verkligen i mina trakter.

Med andra ord tyckte jag att jag ville ta vara på söndagen på bästa sätt och bestämde mig att besöka ett ”turistmål” som många lovordat, även med vissa förbehåll. Mycket jobbig terräng! Med tanke på det sistnämnda så tänkte jag att ska jag klara av att se Skurugatan så måste det bli i år, desto längre jag väntar, desto svårare blir det.

För de som inte känner till Skuruhatt/Skurugata så finns det mycket information på nätet, här bl.a.

Upp till Skuruhatt var det inga problem, som namnet anger så är det toppen på det här området. Bred och bra promenadväg.

Jag ville förstås ned i själva ”skuran”, (bild 9) men under den vägen fick jag ge upp. Innan jag körde hemifrån la jag in mina stavar i bilen, men jag som använder dem så sällan glömde dem i bilen, när jag började min vandring. Jag gick sakta och lugnt, hade hela tiden i beräkningen att jag också skulle ta mig tillbaka uppför. 🙂 När jag hade gått betydligt mer än halvvägs nedåt enligt min karta i ”maps” så mötte jag ett par som var på väg tillbaka till parkeringen. Jag stod då framför en ganska hög kulle jag skulle uppför – jag frågade dem om det var långt kvar. De sa, ”nej, men det är många sådana här kullar upp och ned.” Efter en kort betänketid så beslutade jag att avbryta och istället börja vandra tillbaka. Allt med tanke att jag var ensam om något skulle hända, visste inte riktigt hur många kullar jag skulle behöva upp och nedför. Det var inte precis jämnt och fint underlag att promenera i, trädrötter, nedfallna träd och grenar och stenigt! Jag avbröt och gick tillbaka.

Det var nog det enda riktiga, med tanke på att klockan började visa sen eftermiddag. Men det retar mig litet… jag hade gärna velat stå där nere mellan de höga, i stort sett, raka stenblocken. Trots att jag inte nådde ända fram så var det en härlig dag.