Centerpartiet

Hur ansvarsfulla är centerpartiet?

Oavsett om man lyssnar på Annie Lööf eller deras partisekreterare Michael Arthursson så låter det som om de är det ansvarsfulla partiet i riksdagen. Trots att jag har tyckt det partiet har haft en hel del positiva punkter så har jag under senaste månaden förlorat ALLT förtroende för centerpartiet. Varför? De säger nej till ALLT! Nej-sägande är inte produktivt. Vet de själva vad de vill utifrån valresultatet?

Det är faktiskt centerns fel att det inte går att bilda regering, oavsett om det handlar om att bild en borgerlig eller socialistisk regering. Centerpartitet har målat in sig i ett hörn genom allt sitt nej-sägande och vet inte riktigt hur de ska ta sig ut. Jag tror de flesta ser att det är just centerpartiet som sitter som en propp och motar allt regeringsbildande! Alla, utom de själva… 

De är ett parti som fick drygt åtta procent av väljarstödet i senaste valet. De borde inse att de inte kan få som de vill i allt de dikterar, varken till höger eller till vänster.

Det ska bli spännande att se hur deras förtroende blir vid nästa val, oavsett om det blir nyval snart eller om det blir först vid valet 2022. 

Witnesses

Det är minst sagt synd att jag inte sett den här utställningen tidigare så jag kunde locka någon/några läsare av min blogg att resa till Stockholm för att ta del av utställningen ”Witnesses” som visas i Kulturhuset i Stockholm. Utställningen är nämligen inne på den sista veckan nu.

I utställningen finns många bilder, både på sådana som överlevde förintelsen och senare kom till Sverige som de som dog i koncentrationslägren. Det som gjorde mest intryck på mig var en film som visades, en film där en överlevande man berättade delar av ”sin” historia och sådant som hände andra i förintelsen. Det var en väldigt stark och gripande berättelser, han berättade detaljer om grymhet så ond så det är svårt att ta in.

Om jag inte varit så hungrig hade jag nog stannat i utställningsområdet ända fram till stängningsdags. Jag är väldigt glad att jag reste upp till Stockholm, för just den här utställningen var det som drog mig dit.

För övrigt hade jag en väldigt trevlig helg. Stockholms city är läckert julpyntat! Till sist, Ett Stort Tack till Ditte som tipsade mig om utställningen! Den kommer jag att bära med mig under lång tid.

Seg idag

Idag sov jag länge, låg i sängen i alla fall. Gott!

Dels har inte förkylningen lämnat mig helt, kanske är det en skönmålning av ålderns verkan!? Jag vet inte vad som är vad… Ska försöka komma igång på gym igen, se om det hjälper till litet.

Full rulle har det varit ett par dagar. Barnbarnen kom och sedan händer saker hela tiden. Jag tjusas över hur tydligt utvecklingen av dem går när jag inte träffat dem på ett par-tre veckor. Jättekul! Men idag ska jag unna mig ”semester”. Vadå semester, semester har jag ju hela tiden?? Jo, men inte göra något mer än promenera, äta, sitta i fåtöljen eller ligga på rygg i sängen och läsa. OM nu inte lusten att GÖRA något dyker upp. Ibland får jag ta mig i kragen för att komma igång, men något kraglyft blir det inte idag! 🙂

Jag är så glad att mina underbara, tokiga, roliga, kloka barnbarn finns! 🙂

Positiva tongångar

I veckan som gick var jag även på en mer positiv föreställning än det jag berättade om senast. 

Det var ”En scen för alla”, en musikföreställning av personer inom omsorgens verksamhet. Alla vet nog vad ”Glada Hudik” är för något och ”En scen för alla” är Jönköpings eget koncept. Låta människor som inte så ofta får visa vad de kan, en grupp som oftare uppmärksammas för det de inte kan. Så sa en väninna till mig, har tänkt på de orden flera gånger sedan, det ligger så MYCKET i det. Det ligger givetvis mycket arbete bakom att få till det så här bra, både av artisterna som av koreografen som av alla andra runt om. Jag hoppas och tror att de också haft roligt under all träning och alla framgångar. 

Den här gruppen har kört fyra föreställningar i höst, mycket uppskattat. Mycket glädje, inga ledsamma miner, inget om samhällets problem eller dylikt togs upp. En skön stund helt enkelt. Det kändes som om personerna på scenen såväl som publiken var väldigt nöjda med föreställningen!

När applåderna tonade ned något efter föreställningen fick varje deltagare en röd ros av Jönköpings ena kommunalråd, Mona Forsberg. Det var de mer än väl värda!

Kvinnor på sjön

Idag var jag på sopplunch och föreläsningen ”Spantad för traden” som föreningen Amalia bjöd in till. Sjökapten Linda Svensson berättade om meetoo-rörelsen bland sjöfolk, deras upprop kallades #lättaankar och var en av alla uppmärksammade aktioner. Linda fick 2018 års SAN-pris tillsammans med Frida Wigler och Cajsa Jersler Fransson. Hon berättade också att arbetsmiljön för dem har blivit bättre i det här avseendet, men det kan bli än bättre.

Skillnaden för dessa kvinnor i jämförelse med en massa andra yrken är att de lever på båten under flera dygn eller veckor i sträck. De kan ju aldrig gå hem och vila sig ifrån att se sina arbetskamrater, de är aldrig helt ”lediga”. Linda berättade att de uppmanas att inte låsa sina hytter ifall något händer och det finns behov av att komma in och rädda dem. Det gör ju också att det inte är så svårt att gå rakt in till dem i annat ärende heller, om någon känner för dem.

Under träffen idag såg vi också en amatör-film som gjorts av kvinnor bakom #Lätta ankar, den talar för sig själv. Ljudet är inte det bästa överallt, men den går att se både en, två eller tre gånger om det behövs. Se den gärna.

Visst känns det som om kvinnor har lång väg kvar till att bli sedda som jämbördiga? Det har ofta sagts att kvinnan får skylla sig själv p.g.a att hon skojat så friskt eller hur hon är klädd osv… Kvinnor har och har haft en förmåga att lägga skuld på sig själva för att de blivit utsatta för kränkningar. Kan vi våga hoppas på att små flicktjejer ska få bli respekterade fullt ut? Tyvärr, tror jag inte det… Vad tror du?

Intressant föreläsning, men jag kan inte påstå att innehållet förvånar mig.

Till sist önskar jag oss alla en Trevlig 1:a advent! 🙂

Tragiskt

Bilden är från Vemdalen – har ingenting med texten att göra.

Mordet på den rumänske mannen Gheorghe ”Gica” Hortolomei-Lupu har upprört många i mina trakter, även i landet i stort. Gheorghe är ”tiggaren” i Huskvarna som misshandlades till döds av unga pojkar. Två unga pojkar är anklagade för dådet, den ene så ung att han inte ens kan straffas! Vad som framkommit i efterhand så har Gica varit ”utsatt” av ungdomar under lång tid, en del vuxna har varit medvetna om det, men inget gjort, sägs det också.  En oskyldig man är död och två unga pojkar har förstört sina liv – alla är förlorare, stora förlorare!

Det har varit insamling så att Gicas kropp skulle kunna forslas hem till Rumänien och idag berättar lokaltidningen att begravning skedde för honom igår – 120 personer deltog. Vad som framkommer var det en högtidlig begravning med många fina ord och det är många som ställt upp för att det skulle kunna bli en vacker ceremoni.

Jag kan inte låta bli att tänka ”till vilken nytta?”, Gica hade ingen glädje av det. Det hade varit bättre om någon hade ställt upp för honom under tiden han trakasserades och misshandlades i vårt land!

Tånaglar

Är det fler än jag som skjuter och skjuter på att klippa tånaglarna så länge som möjligt? För mig blir det inte gjort förrän det börjar kännas i skorna att ”nu är det hög tid”. Mycket obehagligt att promenera med för långa tånaglar 🙂

När jag var yngre var det inga sådana problem vad jag minns. Dels behövdes inte så mycket ”runt omkring”, fotbad o.dyl. Bara att klippa dem, inte mer med det. Numer sitter jag i ett längre fotbad då de är ganska hårda, dessutom är fotbad skönt. Jag kan inte påstå att jag har svårt att böja mig tillräckligt för att klippa naglarna – än, är bäst att tillägga! Men det ”känns” jobbigare av någon anledning.

Igår sa tårna ifrån – nu är det dags att sköta tånaglarna! OK, nu får fötterna sitt fotbad, snart dags för litet klipp, klipp och filning.  Tänk att det går att skriva om ”allting” när idéerna tar slut 🙂

God fortsättning på söndagen!