Alsters herrgård

Alsters Herrgård är ”Gustaf Frödings minnesgård”. Det var där Gustaf föddes den 22 augusti 1860, Dog den 8 februari 1911 i Stockholm. Han är begravd i Uppsala om någon är intresserad av det. 🙂 Tyvärr tog jag inget foto på herrgården utifrån, väldigt vacker byggnad och likaså miljön runt om!

Jag gick en guidad tur i ovanvåningen där själva familjen Fröding bodde. Gustaf hade fyra systrar, vilka var honom kära.

Ett av rummen i minnesgården. Möblerna är inte från familjen Frödings tid. Endast en makalöst vacker tapet frinns kvar från den tiden – tapeten fotograferades inte 😦

Lägenheten är byggd i en cirkel. Går man genom alla rum så är man tillbaka vid trappan. Ingen risk att man inte hittar ut där. Själva guidningen i dessa rum togs det avgift för, för övrigt kunde man vandra i hela herrgårdsområdet00 (ej ovanvåningen) utan att betala någon entré. Där finns café, butik – där jag fann kanonvackra hattar. Jag hade gärna köpt en, men priset hejdade mig. Att betala mellan 800-1.000 kronor för en hatt som jag kommer att inte använda så himla mycket gör jag inte. Tyvärr. Hantverk, vackra var de i alla fall! 🙂

Gästbok och fjäderpenna

I den ”öppna delen för allmänheten” fanns en gästbok där var och en kunde sätta sitt signum med en fjäderpenna. Jag har aldrig tidigare skrivit med en sådan, så självklart satte jag dit mitt bomärke!

Från herrgårdens altan (och inifrån huset) hade man en magnifik utsikt med Vänern som mål för ögat.

Inte att förglömma de vackra promenadstigarna som finns runt området. Jag promenerade en liten runda, men skulle vilja återvända dit, promenera mera men även kolla in de olika lokalerna litet mer.

Min ”konstrunda” i Värmland blev betydligt mer innehållsrik och uppskattad av mig än vad jag kunde inse innan jag påbörjade resan. Återvände till Jönköping med många fina minnen i bagaget. Kommer att skriva några rader även om besöket på Rackstadmuseet i Arvika någon dag.

Råskinn

Som en del av er läste i ett av gårdagens inlägg i min blogg så var besöket på Sandgrunds till stor belåtenhet för mig! Fantastiskt, helt enkelt. Innan jag lämnade Sandgrunds tittade jag på böckerna som fanns i butiken. Råskinn (bilden ovan) köpte jag. Visste ni att Lars Lerin och Kerstin Högstrand givit ut tre böcker innehållande brevväxlingen mellan dem?

Jag hade inte ens hört talas om Kerstin Högstrand! Jag sökte hennes namn på Wikipedia, fann inte speciellt mycket om henne. Igår läste jag dessutom på Facebook av alla platser att hon avlidit den 12 juni i år, två dagar innan jag besökte utställningen och köpte boken.

I vart fall för er som är lika okunniga som jag var om henne, så har Lars Lerin och Kerstin Högstrand varit väldigt nära vänner, haft en långvarig brevväxling mellan sig som nu är utgiven i tre böcker. Den jag köpte är den sista av dem.

Jag kunde inte låta bli att börja läsa i Råskinn, trots att jag har två andra böcker på gång. Det här första halvåret i år har jag läst som aldrig förr, bok efter bok, och dessutom ofta två på gång. Tidigare har jag aldrig förstått varför man läser två böcker samtidigt! Nu har jag tre på gång, för Råskinn är underhållande. Jag återger en liten del av ett av breven från Kerstin till Lars, det finns så mycket humor i deras brev. Underbara att läsa. Så till Kerstins text:

”Apropå parkeringsplatser hörde jag en fasansfull historia om ett Årjängspar som råkade backa in på Ikeas parkeringsplats utan att märka en katt som låg där och sov. Mannen blev översiggiven och la katten i en plastpåse bak på jeepflaket. Medan han letade efter kattägaren smög sig en kvinna fram och stal plastkassen. Hon kikade i kassen och svimmade. Ambulansutryckning. Kvinnan lades på bår och en hjälpsam medmänniska plockade upp kassen och lade den på den avsvimmade kvinnans mage. Den döda kattens vidare öde är obekant.” (Ur Råskinn, sidan 14)

Visst är det en underbar text, både språkligt som innehållsmässigt? Deras brevväxling, det lilla jag läst hittills är verkigen underhållande. Dessutom finns många vackra bilder, de är/var ju konstnärer båda två. Jag är glad att jag köpte boken, trots att jag tvekade.

Vättern runt

Den här helgen har år efter år varit vikt till ”IRL-träff” i ”vårt gäng” från i stort sett hela landet, Samtals-gänget s.k. Men det infann sig en viss trötthet i gänget på mer än ett sätt. Åldern tar ut sin rätt, ett par av de ursprungliga medlemmarna har avlidit. Ja, jag la ned listan. I år är första gången på många, många år jag är hemma i Jönköping den här helgen när cyklisternas ”Vättern runt” pågår. Egentligen har jag tyckt det varit ganska skönt. På den tiden jag arbetade i sta´n och bodde i ett samhälle utanför Jönköping mot Hjo-hållet så gällde det att se upp när jag körde hem. På den tiden i alla fall cyklade de i stort sett utmed samma väg som jag körde under ett par mil. Det gick bra, jag var yngre…. men man fick se upp, stressade cyklister håller inte alltid på kant.

Idag under min förmiddagspromenad så gick jag en stund utmed deras cykelgenomfart i Jönköping. Klungvis eller tv-tre stycken kom de oftast, men ibland någon ensam cyklist också.

Allt har sin tjusning… 🙂 I år har de haft bra väder än så länge i alla fall.

Besök på Sandgrund

Lars Lerin, ja, vad ska jag säga? Jag är helt överväldigad efter att vandrat i utställningshallen och beskådat dena ena vackra tavlan efter den andra. Bilderna talar för sig själva.

Ljuset i den här tavlan fastnade fler än jag för. Vädigt vacker, om ni frågar mig.

Lars Lerin målar inte endast vemodiga, ödsliga motiv. Här fångar han två män i arbete…

… och här stillasamt lantlivsliv från första hälften av 1900-talet, tolkar jag in. Jag gillar hans återgivande av mulliga kvinnor från den tiden. Ser en humoristisk sida i de tavlorna. 🙂

Visst är han en fantastisk konstnär och även som människa. Tänk vad världen skulle vara sund och varmhjärtad om alla vore som Lerin.

Hur som helst, efter allt detta vackra behövdes en kaffetår. När jag höll på att betala mitt fika så kom många damer in, misstänkte att det var bussresenärer. Kanske var det Dittes gäng? Jodå, när jag litet senare satt och fikade och tittade upp, ja, då stod Ditte och snackade med ett par andra kvinnor bara ett par-tre meter framför mig. Ditte och jag fikade tillsammans, så trevligt med ett spontant, oplanerat möte. Blev inte så långvarigt, Ditte hade sitt arbetsuppdrag att sköta och jag skulle vidare till Gustaf Frödings barndomshem. Så himla trevligt att få en stund tillsammans med dig, Ditte! 🙂

Jag har inte tur med vädret!

Dagen igår regnade det i stort sett all tid jag satt i bilen och även när jag var ute och promenerade. Blev förstås genomblöt då jag inte hade några regnkläder med mig.

I natt vaknade jag av att det åskade och regnade, började tvivla på att vädrets makter ville hålla sig torra under den här dagen. Vet inte, men det var uppehåll när jag körde mot Arvika och det var uppehåll när jag kom tillbaka, men mulet. Nu när jag sitter och skriver det här vid 19-snåret, då kommer solen på besök. Kanske har den semestrat färdigt 🙂

Endast en-två mil under min resa mot Arvika var det uppehålldsväder, för övrigt regnade det ett lätt duggregn, emellanåt litet mer. Regnade den allra mesta tiden under hela resan tills jag kom tillbaka till Karlstad, där var det mulet men uppehåll! Nu vid 19-tiden när jag sitter och skriver det här tittar solen fram. Kanske har den semestrat färdigt! 🙂

På bilden ovan är det Tove, konstnären bakom alla färgsprakande färger på utställningen jag besökte idag. Tillika bloggvän. Den tavla hon pekar på är en av de jag mest fastnade för. En av två favoriter!

Vi hade så trevligt, pratade i mun på varandra ibland, utbytte tankar, så jag tog faktiskt inte fler foton på hennes utställning! Men jag gillade det jag såg, i sådan abstrakt konst finner man mycket. Mycket dansande par, ett hästhuvud fick jag syn på innan jag gick, fåglar och diverse annat. Jätterolig och vacker utställning som gör mig sugen på att ta fram staffliet igen. Tror jag t.o.m har en duk som finns i inköpspåsen, inte ens upplockad! Med andra ord – bara att köpa nya penslar och färger och sätta igång! Just nu känner jag det så… Får se hur det blir när jag väl är på hemmaplan. Ett stort tack till Tove, en trevlig och lättsam kvinna som bjöd på sig själv.

När jag kom tillbaka till Karlstad vilade jag en kort stund, gav mig sedan ut på vandring i Karlstad, har inte sett mycket av sta´n. Har fortfarande inte gjort det, men jag var inne i centrum en runda och har pejl på vilket håll jag ska gå i morgon då jag ska till Sandgrund, Lars Lerins utställning. Konstrunda kan man kalla den här resan! Helt koncentrerad på konst. På väg hem i morgon har jag tänkt stanna till vid Gustaf Frödings föräldrahem, väl skyltat, strax utanför Karlstad mot Mariestad.

Karlstad

Tänk att jag lyckades pricka in den enda dag under våren och försommaren som det regnat mer eller mindre oavbrutet hela dagen. Jag trodde det hade slutat nu, börjar ljusna på himlen. Men icke, det regnar inte mycket, men litet smått när jag för en stund sedan gjorde ett nytt förslök med att gå ut:-) Å andra sidan var detta de enda dagarna jag kunde den här veckan när Tove har sin utställning. I morgon ska det bli bättre väder utlovas enligt yr.no som brukar ligga ganska rätt. Men den här dagen hade de misslyckats med, det skulle varit mulet och inte något regn alls.

Visst är vandrarhemmet ett vackert gammalt hus (bilden ovan)!? Det är ett nedlagt regemente, ja, ett av de husen har gjorts om till vandrarhem. Likadant med Jönköpings nedlagda regemente, ju mer jag tittar på de hus som finns kvar där så är de vackra. Undrar om de unga rekryterna tänkte en sådan tanke när de var här? Kanske inte något som unga killar tänkte så mycket på, mer att de var tvungna att vara här några månader 🙂

Allt för idag, i morgon blir det förmodligen ett litet mer innehållsrikt inlägg. Kan ju alltid hoppas… 🙂

PS. Jag hade tänkt besöka en del bloggar nu för att läsa och kommentera. Men avstår då wifit här segar som de gamla uppkopplingarna via telefonen kunde göra förr. Det tar evig tid att få upp sidor, sådant tålamod har jag inte. Blir nog bättre i morgon, innan alla som bor här är uppkopplade igen 🙂 Läser en stund i min bok istället.

Blommor till lärare?

Nu är det skolavslutningar på löpande band, gymnasieskolorna har bal, andra elever har mer sansad avslutning. Om några veckor är det dags igen att ta tag i pluggandet. Jag unnar både lärare som elever en mycket skön och välförtjänt ledighet innan ”nystarten”.

Nu kommer jag till en mer känslig fråga, som brukar göra en del personer sura, andra tysta, sällan någon håller med mig öppet. Men jag vet att fler än jag tycker likadant, även om majoriteten förmodligen tycker annorlunda än vad jag gör i den här frågan.

Vad är det för ämne jag snirklar runt? Ja, jag har alltid känt att det är känsligt att ta upp. Varför är det i dagens samhälle fortfarande en tradition att lärarna ska få blommor av eleverna vid avslutningen? Ibland både till jul och sommar. I regel tror jag det handlar om när årskursen avslutas i juni månad.

Inom vården får vi inte ta emot gåvor. Ofta var tumregeln ”tag ABSOLUT inte emot något värt över 100 kronor!”. Jag tackade alltid konsekvent nej till alla gåvor, sårade nog någon men både patienter eller anhöriga respekterade det när jag gav en förklaring. Om gåvor togs emot av någon på avdelningen, choklad, tårta, blomma eller något annat litet tillföll det alltid hela arbetsgruppen, aldrig enskilt till någon arbetstagare på avdelningen. Gåvor skulle aldrig lämna avdelningen! Finns ingen liknande regel för lärare?

Jag tycker faktiskt det är en bra regel, alla visste vad som gällde. Varken patienter eller anhöriga ska behöva tacka med presenter. När mina barn gick i skolan gillade jag aldrig de där insamlingarna till lärarna. Vi hängde dock på år efter år, trots att varken jag eller min sambo gav med hjärtat. Jag tog upp det en gång med andra föräldrar men det uppskattaddes inte 🙂 Till sist ska den ”stackars” läraren stå och visa glädje och tacksamhet för gåvan!

Varför ska just lärarna ha gåva? Lever det kvar sedan den tiden lärare fick ägg, potatis och bröd av vissa enskilda föräldrar allt för att barnen skulle få bra betyg? Det blev väl förbjudet om jag minns rätt. Jag misstänker att inte ens alla lärare får present, är de mindre uppskattade? Slöjdlärare, idrottslärare eller annan ämneslärare, får de gåvor?

Vilka andra yrkesgrupper får gåva inför semestern? Kanske de finns, men majoriteten inte. Lärare har ju lön precis som alla andra som arbetar. Vissa arbetsgivare, ett fåtal tror jag, premierar sin personal extra, men det är en helt annan sak, tycker jag.

VAD är det som gör att denna sed lever kvar år efter år? Jag förstår det inte….

Vi alla får förhoppningsvis lön för vårt arbete, jag tycker det räcker. Jodå, jag vet att jag sticker ut hakan, ni får gärna kommentera både för och emot… 🙂