Pandemin och resande

Hur odödliga tror vi att vi är Ja, så tänker jag ibland när jag läser om hur ganska många gör resor enbart i syftet att ha trevligt, att det är kul att resa osv.

Jag och många med mig gillar att resa, men trots det har vi inga större problem med att hålla oss på hemmaplan. Den längsta utflykt jag gjort sedan pandemins start var i månadsskiftet april/maj i fjol. Dagen efter att en faster hade begravts. Jag avstod från själva begravningen, men körde dit dagen efter för att se hennes grav medan blommorna var fräscha. Den resan blev cirka 25 mil innan jag var hemma igen – hade inte träffat någon överhuvud taget. Butiker har jag varit inne i, väljer i regel min närbutik där det aldrig är mycket folk om jag inte går dit vid 17.00-18.00-tiden. I början handlade sonen åt mig under pandemin, men jag tyckte ganska snabbt att det inte blev detsamma – med andra ord, jag är ingen perfekt person…. det är inte det jag försöker säga.

Däremot har jag svårt att förstå de som ”måste” resa iväg på semestrar, för att åka skidor eller till främmande länder bara för att de vill…. Hur mycket det påverkar pandemins spridning och utbredning i landet är jag inte rätt person att svara på, men…. är det inte ganska onödigt i dessa tider!? Är det så himla svårt att trivas hemma när vi vet att en pandemi pågår i stort sett världen över?

Eller, hur omdömeslösa får ungdomar vara. Då syftar jag på ett bilburet ungdomsgäng som träffats och umgåtts en sen lördagkväll på vårt köpcentrums parkering. Polisen uppskattade dem till ett 100-tal. Visst, man kan skylla det på ungdomligt oförstånd, men borde de inte förstå bättre när de kommit upp i ”bilåldern”? Ingen av oss är odödlig. Varje dödsfall är tragiskt, dödsfall som uppstått efter olämpligt beteende är dessutom onödigt, kunde undvikits.

Vi har väl alla läst eller hört om vilka följdeffekter vissa får som insjuknat i covid-19? En del blir väldigt nedsatta och behöver långvarig rehabilitering, om dessa blir återställda helt och hållet det vet vi inget om i dagsläget.

Vi människor är alla olika, har olika behov av socialt umgänge osv, det har jag full respekt för. Men ändå… hur svårt är det att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer någorlunda?

Var rädda om er och gör det bästa av situationen! Tack och lov. många, många av oss gör så gott vi kan, tänker om och finner andra sätt att ha trevligt, t.o.m andra sätt att umgås på.

Lördagshälsning från Mia

Barnafödande

Nu blir det ett högst kvinnligt ämne, herrarna får välja att läsa eller att fly fältet redan från start! 😉

Midsommarros skrev om sin snabba förlossning och hur lätt det är att personalen inte tar den blivande mamman riktigt på allvar då. ”Du har ju nyss kommit in” och de allra flesta kommer i god tid, tänker personalen, kanske!? När jag läste inlägget tänkte jag att jag ska skriva om min upplevelse av när jag blev mamma första gången, men det får bli en dag när ”lusten faller på”. Det gör den idag.

Det är snart 40 år sedan det hände så jag minns inte riktigt vad de första tecknen var. Jag ringde i vart fall till förlossningen, åtta mil bort, när jag fick en blödning. Nej, inga problem, rinner det inte nedför benen så var det bara att ta det lugnt. OK, jag tyckte nog det var ganska skönt, detta var tidig morgon så jag åt frukost i lugn och tro, var framme i affären och handlade litet, ifall, ifall. Vaga värkar kom, ökade i styrka, men inte så mycket. Dock var det mindre än fem minuter emellan som jag hade hört att ja, då var man välkommen till sjukhuset. Ringde till Skövde förlossning igen…. Nej, som förstföderska kan det ta många dagar innan det blir något om det bara molar litet. Jag stod på mig för jag förstod nog undermedvetet att det var dags, till sist sa barnmorskan att jag var välkommen in så skulle de titta på mig, men jag behövde inte ha bråttom!

Ringde min sambo som var på jobbet och sa att han fick komma hem, sa också att ”du behöver inte ha bråttom”! Han var två mil bort. När jag kommit så långt började värkarna tillta, men ändå överkomligt, tyckte jag. La mig dock på sängen, ville inte stöka runt och skynda på förloppet. Poff, så gick vattnet – och då gick jag till toaletten. Sambon kom hem och ringde efter ambulans. Då vi bodde i utkanten av samhälle ville de han skulle gå ut till vägen så de inte missade stället. Där satt jag på toalettstolen, värkarna intensiva, krystvärkar och ja, ni gissar rätt, Sonen föddes på toaletten kl 10.25. Sambon kom in och ropade ”nu har de kommit” (ambulansen alltså). Mitt svar blev: Ja, nu är det klart! 😉 Ambulanskillarnas första ord var ”det här har vi aldrig varit med om”.

Trots stränga länsgränser vad gällde sjukvården så blev det ambulansfärd till Jönköping istället för till Skövde. 😉

När jag blev mamma för andra gången behövde jag endast säga att jag hade haft en snabbförlossning så var jag välkommen att komma! 😉 T.o.m blev ombedd att åka till Jönköping, trots att länsgränsen var lika ”hård” då som tre år tidigare. Det blev en snabb förlossning den gången också, men inte lika häftig. Kanske beroende på att jag inte var uppe och ”stökade runt” tills det inte gick längre.

Litet kuriosa är att jag själv föddes i bilen utanför BB i Älmhult, men då var det min mammas tredje förlossning.

Fettisdagen

Så var det dags igen för fastlagsdagen, det kan jag inte undgå när jag lyssnar på radions P1

Jag har promenadavstånd till ett konditori som har goda vitsord när det gäller semlor och även andra godsaker. Idag under en promenad styrde jag kosan dit. Jag tänkte som så, är det inte för mycket folk inne i konditoriet köper jag en, i annat fall promenerar jag vidare.

På avstånd såg det ut som det var mycket folk som var utanför.. OK, när jag kom närmare såg jag att vissa gick in, medan andra handlade utanför. De hade nämligen ett stånd med 2-pack av semlor utomhus. Pandemin, såväl som andra kriser leder till ”nya tag”. Idag har vi någon plusgrad, kvinnan som sålde såg litet frusen ut, jag hoppas de byts vid att stå där ute. På det här sättet fick de helt säkert mer sålt idag än utan utomhushandeln. Jag köpte dubbelt upp, jag hade endast köpt en om jag gått in, tyckte dock det var smidigare att handla utanför.

Semlan, ja, den ligger i magen nu. God var den, lika god som förväntat.

Har du ätit någon semla idag?

Alla hjärtansdagshälsning

Jag ser att Pantertanten gör comeback i bloggosfären och jag gör ett litet nedslag, en hjärtlig hälsning till er alla 😉 Ett vårtecken?

Ljuset återvänder till Jönköping med stormsteg, vilket känns väldigt skönt. Coronan härjar vidare i vårt samhälle, många mår psykiskt dåligt av den icke självvalda isoleringen. Litet trist tycker även jag att det är emellanåt, men inte så det påverkat mitt humör nämnvärt. Jag har mina böcker, biblioteket har än fler, frisk luft och promenader både i sta´n som ute i något motions- /promenadstråk går bra att ägna sig åt. Har fullt upp här inne i min lägenhet också om jag vill ha annan sysselsättning. Jag kan ju städa, baka och testa en massa nya recept bl.a.

Det jag egentligen saknar är mina barn och barnbarn. De små växer med rasande fart och är snart stora. Visst har jag träffat dem ibland, men inte umgåtts med dem som vanligt. DET saknar jag. Ibland saknar jag även att gå till gym, även om jag inte har varit någon regelbunden gäst där, mer 2-3 ggr/vecka periodvis. Sedan perioder med långa uppehåll.

Vaccinationer mot coronaviruset dröjer… det är bara att accepter. Jag hoppas innerligt att när det kommer att det då lever upp till våra förväntningar. Sjukdomen är ny, vaccinet är nytt och tagits fram i rasande fart – har det den effekt vi tror och hoppas? funderar jag. Diskussioner om att chefer och anhöriga till chefer som har fått någon enstaka dos – gått före i ”kön” – har jag lyssnat till i radion. Det jag vet har hänt här i mitt område är att någon dos getts till en personal (ej chef) på någon vårdinrättning – helt beroende på att det fanns inte fler i närheten i den grupp som var sagt skulle vaccineras. Personalen som vaccinerade tyckte det var bättre att ge ”slatten” till en personal än att kasta bort. Öppnad ampull har kort hållbarhet, sägs det. Tja, jag tycker nog det var ett riktigt ställningstagande… Varför kasta bort dyr, eftertraktad vara istället för att ge den till någon i ”närområdet” – det kan man fundera över. Om det är så det gått till tycker jag det är riktigt, alla andra sätt att ”komma förbi” kön är givetvis helt förkastligt! Men visst blev jag förskräckt och litet till, när jag först hörde talas om sådant och det lät som att personal prioriterades framför de som det är sagt SKA prioriteras! Har du några tankar i ämnet?

Med andra ord så lever jag på i stort sett som vanligt, funderar på än det ena än det andra. Igår deltog jag bl.a i en digital kurs för släktforskare som vill skriva en bok om sin släkthistoria. Mycket bra kurs som gav inspiration. Jag har sådana tankar, haft i några år, men inte kommit igång. Tankarna får vila fram tills i höst tror jag. Kommer att skriva upp litet ”stolpar” som jag vill ha med ur mitt eget liv och från de levande närmanst runt mig. De kan ju själva berätta! 😉

Så lever livet med mig. Jag läser en del bloggar sporadiskt, någon gång lämnar jag en kommentar, men inte så ofta. Idag fick jag lust att sätta några ord på pränt, kanske som en efterverkan av kursen igår – det ena leder till det andra!

Finns ni läsare kvar – ja då önskar jag er alla en riktigt behaglig och trevlig ALLA HJÄRTANS DAG!

Stängt på obestämd tid

Nu stänger jag bloggen på obestämd tid.

Ett STORT TACK till er alla som kommenterat flitigt trots att jag varit ganska osynlig i bloggvärlden den senaste tiden. Känner att intresset dalat ordentligt. Kanske tittar jag in hos er och lämnar en kommentar då och då… tiden får utvisa det…

1 november idag… höst, mörkret faller tidigare och tidigare på kvällarna. Vad pysslar jag då med? Jag har tagit tag i släktforskningen igen. registren hos Arkiv Digital där jag söker mina (och andras rötter) har förändrats, utvecklats egentligen, men gör att jag inte känner mig hemma och det tar tid att finna det jag söker. Men ju mer jag håller på, desto lättare blir det. Som alltid, ”träning ger färdighet”. Jag har en tanke om att skriva om mitt eget liv och det jag känner till om mina anfäder. Ju äldre jag blir, desto mer skulle jag vilja veta mer om mina föräldrars liv. Inte bara i stora drag, utan om känslor, konflikter, tankar och förhoppningar om framtiden, hur min farmor klarade sig ekonomiskt när hon blev änka 1934 med sex barn i åldrarna 4-17 år m.m, m.m. Det finns mycket att utforska om och när man vill.

En sådan bok om mina förfäder skulle jag önskat fanns. Mina söner just nu är måttligt intresserade av sina förfäder – än så länge! Därför har jag tänkt att dela med mig av det jag får fram.

En spännande resa!

Som sagt… jag önskar er alla en skön höst och var rädda om er själva och om varandra så här i coronatider! Annars också, förresten… 😉

Familjen

Författaren Johanna Bäckström Lerneby, född 1974 i Luleå, är journalist och författare.

”Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.”

I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som famijen Al Asim.

Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50.000 invånare. Och vadd som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det ”parallella samhället”.

I detta omskakande reportage får vi följa familjen, de som drabbats av deras brott och myndigheternas jakt för att sätta dit dem – en gång för alla.

Det här är en mycket intressant skildring av gängkriminaliteten i Göteborgs förorter som vi hörde mycket om för några år sedan. Författaren har varit på plats, talat med olika medlemmar i gängen, överhuvudet i familjen, några av de utsatta. Hon skildrar även arbetet för att få bort det dödliga våldet, samarbetet mellan olika myndigheter.

Som sagt, en mycket intressant bok, som jag i stort sett sträckläst. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 297

Bok: 52 / 2020

Mamma sa att jag inte fick berätta

Cathy Glass är en pseudonym, hon skriver under namnet Cathy Glass för att skydda barnens identiteter. Hon skriver nämligen om sina erfarenheter som familjehemsföräldraskap. ”Mamma sa att jag inte fick berätta” är en sann berättelse om den tid hon var familjehemsmamma till en liten kille.

Vad är det för hemlighet Reece inte får avslöja? Cathy Glass ställs inför sitt livs störst utmaning.

Sjuårige Recee har avverkat fyra famijehem på lika många veckor innan han placeras hos Cathy. Hon försöker finna svaret på varför Reece är så våldsam: han bits, slåss och skriker. Men han har lovat sin mamma att inte berätta någonting. Även Cathy är beredd att ge upp kampen om att nå fram till honom, när hon plötsligt finner nyckeln till pojkens mörka hemlighet.

Flera gånger under läsningen tänkte jag ”Tänk att det finns människor med så stort tålamod och engagemang som denna familjehemsmamma har”. Det är nämligen en sann berättelse. Jag är ganska säker på att Recees liv hade sett helt annorlunda ut om han inte fått möjligheten att bo hos Cathys och hennes familj under en period av sitt liv.

En bok som fascinerade mig mycket.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 348

Bok: 47 / 2020

Har man inte jobb…

Ja, har man inte sysselsättning så skaffar man det, sägs det. Visst stämmer det, ibland i alla fall.

Ovanstående bärskörd fixade jag igår på 1-2 timmar, trots att jag måste vila ryggen regelbundet på grund av en lindrig skada, men just att stå böjd går inte långa stunder i sträck. Med andra ord, det finns massor med bär i markerna, synd att allt inte kommer till nytta.

Idag förmiddag hade vi möte i min grupp i Brottsofferjouren, sedan har jag rensat bär kokat soppa till middag. I går sken solen, idag är det mer ”soppväder”, men har hunnit rensa en del lingon också. Ska strax fortsätta så jag för undan dem. En del av dem blir sylt framåt kvällen, andra hamnar i frysen för framtidens behov.

Ibland känner jag mig riktigt huslig 😉

Tack till sommaren

Så är det dags att säga hej då till sommaren, en sommar som jag har varit utomhus mycket och njutit både av solen men kanske allra mest av ljuset! Från vårens inträde då vi fick ljusare och ljusare dagar tills det var ljust dygnet runt, nästan i alla fall!

Jag har kunnat träffa barn och barnbarn igen, även om det inte blivit så väldigt mycket, faktiskt. Kunnat sitta utomhus och samtala med vänner, promenera i skogen ensam eller tillsammans med någon god vän osv.

Jag har via mail kontakt med en person i Australien och en i Brasilien. Kvinnan i Australien kan inte förstå att vi lever som vi gör i dessa corona-tider. Hon har inte träffat barn och barnbarn sedan i januari, går inte ut och handlar, beställer hem mat. Går ut och promenerar i alla fall.

Mannen i Brasilien är betydligt yngre, arbetar som lärare och undervisar på distans. Han är inte nöjd med sitt lands styrelseskick och inte med deras korona-hantering heller.

Bilen har jag nyttjat en del, varit på utflykter, oftast ensam, sett nya miljöer, njutit av att kunna vara utomhus, att sitta utomhus och fika osv, osv…

Nu är det dags att snart börja njuta av höstfärgerna, de har inte visat sig än, men kommer så småningom. Regnet är nyttigt för naturen, men jag uppskattar uppehållsdagana mest 🙂

Som sagt var, ett stort tack till sommaren 2020! 😉

Videskogen

Igår, lördag, hade vi ett strålande sommarväder. Varmt, men inte för varmt, soligt och behagligt på alla sätt och vis. Dags för utflykt. Jag har några utflyktsmål som jag gärna vill åka till vackra dagar det här året. Då jag inte ville resa alltför långt så föll valet på Vandalorum i utkanten av Värnamo. Trodde jag. Jo, jag körde till Vandalorum, men kände inte riktigt för inomhusaktivitet. De har en pågående konstutställning där.

Jag visste de skulle ha en vacker promenadstig här någonstans. Vad bra att man numer alltid har tillgång till internet och inte behöver åka hem för att kolla. 🙂 Såg att bilen stod bra där den stod, det var promenadavstånd till Videskogen, ett våtmarksområde i utkanten av staden. Det blev ett lyckat val som dessutom gör att jag vill lära mig mer… Så är det ofta när jag är ute på resande fot, hur det sedan blir med att ”lära mer”, ja, det är si och så… 😉

Promenadvägen är ett genomtänkt projekt, lättillgängligt för både barnvagn som för rullstol, ja, för alla, även för de som har svårt att ta sig fram i oländig natur. Väldigt bra, tycker jag.

Våtmarker är viktiga för ekologin och hela vår tillvaro, ja t.o.m livsviktiga för vissa arter. Människan har ändrat naturens struktur utifrån mänskliga intressen. Jag misstänker att det gjorts utan att fundera över om det kunde vara till någon nackdel. När jag tänker tillbaka på min barndom så dikades blöta områden ut så de skulle vara lättare att odla på. Jag läser på Naturvårdverkets sida att ”Under det senaste seklet har nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungiga våtmarker försvunnit”. Det är inte bara i vårt land som våtmarkerna minskat i areal.

Läser, trots med tanke på de utdikningar som skett i vårt land att ”Sverige är faktiskt ett av de våtmarksrikaste länderna i världen, och den största delen av våra våtmarksområden finns i Norrlands skogsbygder.”

Att människoarten ökar i antal är skadligt ur många vinklar. Frågan är hur man får stopp på vår arts utbredning. När jag ”tänker till” så är det inte konstigt att naturen gör uppror med stormar, tsunamin, översvämningar och med alla medel den kan. Kanske är även pandemier ett sätt att försöka hålla efter överbefolkningen? Tror inte det finns någon art som är skadligare än vår egen – ur planetens synvinkel och vår egen överlevnad! Det känns inte kul att tänka på… Men nog så viktigt!

Handen på hjärtat: Vad är det vi lämnar efter oss till kommande generationer!?