Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Okategoriserade’

Besök på Sandgrund

Lars Lerin, ja, vad ska jag säga? Jag är helt överväldigad efter att vandrat i utställningshallen och beskådat dena ena vackra tavlan efter den andra. Bilderna talar för sig själva.

Ljuset i den här tavlan fastnade fler än jag för. Vädigt vacker, om ni frågar mig.

Lars Lerin målar inte endast vemodiga, ödsliga motiv. Här fångar han två män i arbete…

… och här stillasamt lantlivsliv från första hälften av 1900-talet, tolkar jag in. Jag gillar hans återgivande av mulliga kvinnor från den tiden. Ser en humoristisk sida i de tavlorna. 🙂

Visst är han en fantastisk konstnär och även som människa. Tänk vad världen skulle vara sund och varmhjärtad om alla vore som Lerin.

Hur som helst, efter allt detta vackra behövdes en kaffetår. När jag höll på att betala mitt fika så kom många damer in, misstänkte att det var bussresenärer. Kanske var det Dittes gäng? Jodå, när jag litet senare satt och fikade och tittade upp, ja, då stod Ditte och snackade med ett par andra kvinnor bara ett par-tre meter framför mig. Ditte och jag fikade tillsammans, så trevligt med ett spontant, oplanerat möte. Blev inte så långvarigt, Ditte hade sitt arbetsuppdrag att sköta och jag skulle vidare till Gustaf Frödings barndomshem. Så himla trevligt att få en stund tillsammans med dig, Ditte! 🙂

Jag har inte tur med vädret!

Dagen igår regnade det i stort sett all tid jag satt i bilen och även när jag var ute och promenerade. Blev förstås genomblöt då jag inte hade några regnkläder med mig.

I natt vaknade jag av att det åskade och regnade, började tvivla på att vädrets makter ville hålla sig torra under den här dagen. Vet inte, men det var uppehåll när jag körde mot Arvika och det var uppehåll när jag kom tillbaka, men mulet. Nu när jag sitter och skriver det här vid 19-snåret, då kommer solen på besök. Kanske har den semestrat färdigt 🙂

Endast en-två mil under min resa mot Arvika var det uppehålldsväder, för övrigt regnade det ett lätt duggregn, emellanåt litet mer. Regnade den allra mesta tiden under hela resan tills jag kom tillbaka till Karlstad, där var det mulet men uppehåll! Nu vid 19-tiden när jag sitter och skriver det här tittar solen fram. Kanske har den semestrat färdigt! 🙂

På bilden ovan är det Tove, konstnären bakom alla färgsprakande färger på utställningen jag besökte idag. Tillika bloggvän. Den tavla hon pekar på är en av de jag mest fastnade för. En av två favoriter!

Vi hade så trevligt, pratade i mun på varandra ibland, utbytte tankar, så jag tog faktiskt inte fler foton på hennes utställning! Men jag gillade det jag såg, i sådan abstrakt konst finner man mycket. Mycket dansande par, ett hästhuvud fick jag syn på innan jag gick, fåglar och diverse annat. Jätterolig och vacker utställning som gör mig sugen på att ta fram staffliet igen. Tror jag t.o.m har en duk som finns i inköpspåsen, inte ens upplockad! Med andra ord – bara att köpa nya penslar och färger och sätta igång! Just nu känner jag det så… Får se hur det blir när jag väl är på hemmaplan. Ett stort tack till Tove, en trevlig och lättsam kvinna som bjöd på sig själv.

När jag kom tillbaka till Karlstad vilade jag en kort stund, gav mig sedan ut på vandring i Karlstad, har inte sett mycket av sta´n. Har fortfarande inte gjort det, men jag var inne i centrum en runda och har pejl på vilket håll jag ska gå i morgon då jag ska till Sandgrund, Lars Lerins utställning. Konstrunda kan man kalla den här resan! Helt koncentrerad på konst. På väg hem i morgon har jag tänkt stanna till vid Gustaf Frödings föräldrahem, väl skyltat, strax utanför Karlstad mot Mariestad.

Karlstad

Tänk att jag lyckades pricka in den enda dag under våren och försommaren som det regnat mer eller mindre oavbrutet hela dagen. Jag trodde det hade slutat nu, börjar ljusna på himlen. Men icke, det regnar inte mycket, men litet smått när jag för en stund sedan gjorde ett nytt förslök med att gå ut:-) Å andra sidan var detta de enda dagarna jag kunde den här veckan när Tove har sin utställning. I morgon ska det bli bättre väder utlovas enligt yr.no som brukar ligga ganska rätt. Men den här dagen hade de misslyckats med, det skulle varit mulet och inte något regn alls.

Visst är vandrarhemmet ett vackert gammalt hus (bilden ovan)!? Det är ett nedlagt regemente, ja, ett av de husen har gjorts om till vandrarhem. Likadant med Jönköpings nedlagda regemente, ju mer jag tittar på de hus som finns kvar där så är de vackra. Undrar om de unga rekryterna tänkte en sådan tanke när de var här? Kanske inte något som unga killar tänkte så mycket på, mer att de var tvungna att vara här några månader 🙂

Allt för idag, i morgon blir det förmodligen ett litet mer innehållsrikt inlägg. Kan ju alltid hoppas… 🙂

PS. Jag hade tänkt besöka en del bloggar nu för att läsa och kommentera. Men avstår då wifit här segar som de gamla uppkopplingarna via telefonen kunde göra förr. Det tar evig tid att få upp sidor, sådant tålamod har jag inte. Blir nog bättre i morgon, innan alla som bor här är uppkopplade igen 🙂 Läser en stund i min bok istället.

Blommor till lärare?

Nu är det skolavslutningar på löpande band, gymnasieskolorna har bal, andra elever har mer sansad avslutning. Om några veckor är det dags igen att ta tag i pluggandet. Jag unnar både lärare som elever en mycket skön och välförtjänt ledighet innan ”nystarten”.

Nu kommer jag till en mer känslig fråga, som brukar göra en del personer sura, andra tysta, sällan någon håller med mig öppet. Men jag vet att fler än jag tycker likadant, även om majoriteten förmodligen tycker annorlunda än vad jag gör i den här frågan.

Vad är det för ämne jag snirklar runt? Ja, jag har alltid känt att det är känsligt att ta upp. Varför är det i dagens samhälle fortfarande en tradition att lärarna ska få blommor av eleverna vid avslutningen? Ibland både till jul och sommar. I regel tror jag det handlar om när årskursen avslutas i juni månad.

Inom vården får vi inte ta emot gåvor. Ofta var tumregeln ”tag ABSOLUT inte emot något värt över 100 kronor!”. Jag tackade alltid konsekvent nej till alla gåvor, sårade nog någon men både patienter eller anhöriga respekterade det när jag gav en förklaring. Om gåvor togs emot av någon på avdelningen, choklad, tårta, blomma eller något annat litet tillföll det alltid hela arbetsgruppen, aldrig enskilt till någon arbetstagare på avdelningen. Gåvor skulle aldrig lämna avdelningen! Finns ingen liknande regel för lärare?

Jag tycker faktiskt det är en bra regel, alla visste vad som gällde. Varken patienter eller anhöriga ska behöva tacka med presenter. När mina barn gick i skolan gillade jag aldrig de där insamlingarna till lärarna. Vi hängde dock på år efter år, trots att varken jag eller min sambo gav med hjärtat. Jag tog upp det en gång med andra föräldrar men det uppskattaddes inte 🙂 Till sist ska den ”stackars” läraren stå och visa glädje och tacksamhet för gåvan!

Varför ska just lärarna ha gåva? Lever det kvar sedan den tiden lärare fick ägg, potatis och bröd av vissa enskilda föräldrar allt för att barnen skulle få bra betyg? Det blev väl förbjudet om jag minns rätt. Jag misstänker att inte ens alla lärare får present, är de mindre uppskattade? Slöjdlärare, idrottslärare eller annan ämneslärare, får de gåvor?

Vilka andra yrkesgrupper får gåva inför semestern? Kanske de finns, men majoriteten inte. Lärare har ju lön precis som alla andra som arbetar. Vissa arbetsgivare, ett fåtal tror jag, premierar sin personal extra, men det är en helt annan sak, tycker jag.

VAD är det som gör att denna sed lever kvar år efter år? Jag förstår det inte….

Vi alla får förhoppningsvis lön för vårt arbete, jag tycker det räcker. Jodå, jag vet att jag sticker ut hakan, ni får gärna kommentera både för och emot… 🙂

Fästingar

Turkisk gulros

Är det någon bland mina följare som brukar få fästingar som ”husdjur”? Jag brukar drabbas några gånger varje år när jag är ute i skog och mark. Ska jag kallas värddjur för fästingar då?

Efter ett par dagar brukar jag upptäcka att jag har en fästing och kan då koppla till någon skogspromenad eller högt gräs jag promenerat i. För ett par dagar sedan upptäckte jag en fästing när jag gick på toaletten. När jag tog tag i byxlinningen för att dra ned byxor och trosor kände jag något som kändes som en fästing. Klart det var en sådan illbatting. Trots att den satt på ryggsidan, strax nedanför midjan så lyckades jag få bort den på egen hand. Har, som alltid, haft ett öga på stället den suttit, men det verkar som det gått bra den här gången också. Kanske litet för tidigt att ropa hej. Jag har respekt för fästingar och brukar ha koll på stället de parasiterat på ett par veckor i vart fall.

Varje år så funderar jag på att ta sprutor mot TBE, men det har fortfarande inte blivit av. Borelia kan man inte vaccineras emot utan den får behandlas om/när man väl har drabbats. Minst sagt konstigt den här gången, jag förstår inte var/när jag blivit ”anfallen” av fästingen. Jag har inte varit ute i sådan miljö den senaste veckan och jag tror fästingen parasiterar på mig högst 2-3 dygn. Med andra ord kan jag inte vara säker ens här inne i sta´n. Visst har jag suttit på soffor utmed promenadvägar, i Rosariet och liknande platser, inte trodde jag att fästingar hittade mig där. Tja, jag vet inte vad jag ska tro. Nu när jag skriver det här så misstänker jag mer och mer att det måste varit i Rosariet. Där satt jag på en soffa en stund och insöp dofterna.

Tänk vad bra det är att blogga, under tiden fingrarna trippar fram på tangentbordet finner hjärnan svaret på gåtan 🙂

Hänryckningens tid

Som vanligt är naturen som allra vackrast så här i hänryckningens tid! Pingsten är en helt jag brukar ”kunna räkna med”, alltså att det är soligt och varmt och en fröjd att vara utomhus. Så är det även i år, men man får passa på mellan skurarna 🙂

Igår, pingstafton, hade vi strålande solskensväder under förmiddagen. Jag gjorde mig klar för en geocachingrunda. När jag så var klar att köra iväg, ja då regnade det, riktigt blött blev det. Geocaching ställdes in. Började lyssna på en ljudbok i stället om Andra Världskriget, jag har snöat in litet på det här med WWII och förintelsen, återkommer om och om igen till såväl faktaböcker som mer biografier och romaner i ämnet.

Rosa Rugosa ”Hansa” (Rugosa-gruppen)

Har också hunnit fundera över när jag ska göra slag i saken att köra nordnordväst för att kolla in Lars Lerins Sandgrund. Nu har jag bestämt när det blir, ska även göra ett besök i en annan konstutställning, nämligen hos bloggvännen Tove . Tar mig helt sonika en liten minisemester nu när Sverige är som vackrast!

Kvällspromenad

Värmen suger, ja, t.o.m så mycket att jag inte har energi till att blogga kvällstid även om jag haft tankar på det under dagen. Som vi alla förmodligen vet så hade vi ett riktigt högsommarväder igår på Sveriges Nationaldag eller som det hette tidigare Svenska Flaggans Dag.

Hur som helst, igår kväll gick jag ut på en längre promenad, det var varmt behagligt, fläktade litet också, Solnedgångar fascinerar mig och många andra. Jag gick inte utmed Vättern, men i närheten och såg att det fanns många, många människor vid Vättern-stranden som spelade olika spel eller ”bara” beundrade den vackra solnedgången. På bilden undgick jag att få med mäniskor, ville att solnedgången ska få tala för sig själv 🙂

När jag var nästan hemma upptäckte jag att jag hade fått sällskap av ett gräsandspar! Trevligt. Men inte ville de att jag skulle stanna och fotografera dem, nej de ville vi skulle promenera 🙂 Trevligt och vackert par jag fick sällskap av.

Honans skönhet lyser inte på håll lika mycket som hannens. Men vid närmare beskådan så är även honorna väldigt vackra.

När de övergivit mig så satte jag mig på en bänk, njöt av tystnaden, när det var tyst, de ljumma vindarna och av sommaren. Då kommer en fyrhjuling som det förmodligen var något fel på. Den lät VÄLDIGT MYCKET! Till sist gick jag hem och upptäckte då att klockan var 23.00! Underbar sommarkväll! Tror jag varit ute i kortärmat två timmar – visst är det sommar nu?

Etikettmoln